Be aldrig om lov, just do it: Intervju med David Fincher

Paranoia, besatthet och konsumtionssamhällets tomhet är återkommande teman i David Finchers filmer. Jag träffade honom på uppdrag av DI Weekend. En intervju om hela hans livsverk. Från de tidiga rockvideorna med Madonna, via Seven och Fight Club, och fran till den nu aktuella thrillern Gone girl.

Ett foster inuti en mage. Det skulle kunna vara fotograferat av Lennart Nilsson. Samma mjuka färger, samma värme i framtoningen. När fostret suger på sin tumme bultar ens hjärta extra hårt.

Men efter ett par sekunder förändras scenariot. När fostret tar ut tummen ur munnen ser man plötsligt vad det håller i andra handen. En cigarett. Det lilla fostret, med sina slutna ögon, börjar röka lika lugnt och metodiskt som en mamma under en köksfläkt.

En speakerröst bryter sedan igenom feelgoodmusiken. ”Skulle du ge en cigarett till ditt ofödda barn? Det gör du varje gång du röker när du är gravid.” Den 30 sekunder långa filmen avslutas med en skylt med avsändaren, American Cancer Society.

Året var 1984 och den då 21-årige filmaren -David Fincher hade presenterat sig för världen.

Greppet skulle visa sig vara typiskt för David Fincher. Vad du ser är inte vad du först tror. Idyllen kommer snart att raseras.

För när den notoriskt subversive David Fincher – med sin obönhörliga uppriktighet och morbida humor – plötsligt rycker bort trygghetsnappen ur våra munnar lämnas vi ensamma som små barn: chockade, förändrade, med bilder på näthinnan som vi inte kommer att kunna tvätta bort.

Ingen glömmer scenen i Seven när Brad Pitt öppnar den budade lådan och upptäcker Gwyneth Paltrows avhuggna huvud. Ingen glömmer det solande kärleksparet i sommaridyllen i serie-mördarfilmen Zodiac som alldeles för sent inser att den man som kommer fram och talar till dem inte vill dem gott.

”Jag älskar att det tar så lång tid i Gone girl innan man förstår karaktärerna”, säger David Fincher.

Han ler med hela ansiktet när han tillägger: ”Innan man inser what kind of evil shit they are up to.”

David Fincher är i Stockholm för att prata om sin nya film, en filmatisering av Gillian Flynns Gone girl, en av de största bokframgångarna i modern tid. Thrillern har sålts i sex miljoner exemplar innan den ens getts ut som pocket.

Även den film han gjorde dessförinnan var en filmatisering av en samtida superdupermegabestseller, Stieg Larssons The girl with the dragon tattoo, den engelska titeln på Män som hatar kvinnor.

Under inspelningen av Stieg Larsson-filmen blev David Fincher så förtjust i Stockholm att han nu under sitt återbesök har tagit med sig sin sambo, filmproducenten Ceán Chaffin, och sin 20-åriga dotter från ett tidigare äktenskap. De tre hyr cyklar och promenerar runt Stockholm under några dagar.

Ingen känner igen dem.

David Fincher är på nära håll förbluffande lik komikern Louis CK, samma ansikte och blick, även om Fincher klär sig elegantare: dagen till ära i skräddarsydd kostym som på amerikanskt manér är ett par nummer för stor.

Han pratar snabbt och intensivt, men hans amerikanska är samtidigt raffinerad och närmast ornamenterad på ett brittiskt vis; orden är valda med omsorg. Jag tvingas gå in på Google translate några gånger när jag skriver ut intervjun.

Vi är nästan lika gamla. David Fincher är född 1962, jag 1963. Jag har följt honom under hela hans karriär och velat intervjua honom i 25 år.

Långt innan David Fincher började göra långfilm var han känd som världens kanske främste regissör av reklamfilmer (Nike, Coca-Cola, Chanel, Levi’s) och, framför allt, rockvideor.

MTV kom till Europa 1987 och dominerade totalt populärkulturen de följande åren. Utan överdrift kollade jag då på MTV fyra fem timmar om dagen. Under denna tid var det David Fincher som gjorde de mest spektakulära och påkostade videorna.

Det finkänsliga svartvita fotot, fullt av film-historiska referenser, i The end of the innocence (Don Henley) och Englishman in New York (Sting). Dansscenerna och de snabba klippen i Straight up (Paula Abdul) och Real love (Jody Watley).
Den kroppsdyrkande, muskelblänkande übermenschestetiken som nådde sin kulmen i 1980-talets grand final med de tre videorna Express yourself (Madonna), Vogue (Madonna) och Freedom! 90 (George Michael) med de fem supermodellerna Cindy Crawford, Naomi Campbell, Linda Evangelista, Tatjana Patitz och Christy Turlington.

Alltsammans signerat Fincher.

David Fincher gjorde fyra Madonnavideor. Madonna själv har sagt: ”Det var jag som upptäckte David Fincher.”

Är det sant att du gjorde Vogue-videon på bara tre dagar? Och att det var Madonna som tvingade dig att göra den för att Oh father hade blivit en flopp?

”Ja. Oh father, oj, det är en lång historia. Jag tyckte att Madonna var underskattad som artist. Hon stod på toppen av sin förmåga. Ändå var det ingen som förstod vad hon brottades med eller hur personliga hennes låtar var. Hon berättade för mig att låten Oh father handlade om hennes mammas död (mamman dog när Madonna var fem år) och hur hon under vakan tittade på sin mamma i den öppna kistan och plötsligt insåg att mammans läppar var igensydda. Jag sa: ’Det är den låten du ska släppa som nästa singel! Du ska släppa den låt som är mest personlig för dig’.”

David Fincher lutar sig framåt i hotellfåtöljen, byter benställning och slår ut med händerna.

”Men vad händer när du för en gångs skull gör något av alla de rätta orsakerna? Jo, universum konspirerar mot dig. Singeln blev en flopp och ingen brydde sig om videon. Jag själv var väldigt nöjd med videon, men hennes reaktion var: ’Allt är ditt fel! Det var ju du som övertalade mig att släppa den låten!’ Jag bara, whooo, tack så mycket. Sedan lade hon till: ’Så nu måste jag släppa en ny låt snabbt. Och du måste göra videon. Det är du skyldig mig som kompensation’. Det var så Vogue kom till. Jag hade bara tre dagar på mig.”

Det blev en ikonisk video. Hur arbetade ni?

”Vad vi gjorde var ärligt talat bara att sätta oss och bläddra igenom en massa Vogue. Vi tittade väldigt noga på fotografier av Irving Penn och de andra mästarna.”

Videon känns som en hyllning till fotografi.

”Eller snarare, en hyllning till poserande.”

Alla ovannämnda videor producerades av Propaganda Films, ett produktionsbolag som David Fincher startade 1986 tillsammans med tre kolleger och drev under de år då rockvideon upplevde sin storhetstid. Rockvideor har aldrig varit kommersiellt viktigare eller mer påkostade än då. 1990 producerade Propaganda en tredjedel av alla amerikanska rockvideor. När bolaget köptes upp 1991 blev det slutet på guldåren.

Propaganda Films har gjort outplånligt avtryck på hela populärkulturen. Förutom Fincher själv fostrade Propaganda många unga regissörer som i dag är tongivande i Hollywood: Spike Jonze, Michael Bay, Antoine Fuqua och Mark Romanek.

Hur gick det till när ni startade Propaganda?

”På 1980-talet betraktades videoregissörer som andra klassens medborgare. Branschen sa:’Sluta drömma om att göra miljondollarvideor och börja koncentrera er på 50 000-dollarsvideor i stället.’ Jag var 24 år och tänkte: Screw this, vi startar ett eget bolag i stället. På några år blev vi det största videoproduktionsbolaget i världen. Vi växte från en omsättning på 2,5 miljoner dollar om året till 75 miljoner dollar om året.”

Vad var hemligheten? Att ni konkurrerade och därmed sporrade varandra?

”Nej, jag tror inte på konkurrens mellan regissörer. Vi regissörer har ofta inställningen att vi är de ensammaste och mest missförstådda människorna i världen. Vi tycker att ingen förstår vad vi går igenom. Konkurrens gör det bara ännu värre. Så vad jag jobbade för var i stället att det skulle vara en så öppen atmosfär som möjligt. Öppna dörrar överallt. Så hade det varit när jag jobbade på Lucasfilm.”

Lucasfilm är Star wars-skaparen George Lucas filmbolag i Marin County, Kalifornien. När David Fincher, som hade gjort egna filmer sedan åttaårsåldern, var 19 år fick han jobb på ett underbolag till Lucasfilm som gör specialeffekter, ILM, Industrial Light And Magic.

Det var inte vilka filmproduktioner som helst han kunde studera på nära håll. Under den tid som David Fincher jobbade på ILM gjordes Star Wars-filmen Jedins återkomst och den andra Indiana Jones-filmen.

”Jag kunde komma in precis överallt, stå och glo, ställa dumma frågor: ’Vad gör du nu, hur går det till, varför då?’ Jag vet inte om det alla gånger uppskattades, men jag kunde göra det och kom därifrån med massor av kunskap och en enorm nyfikenhet. Så när vi startade Propaganda ville jag återskapa den känslan och ta den ytterligare ett steg. Vi hade inga egna kontor med namn på dörrarna. Alla delade på allt.”

Det bör understrykas att detta alltså var 1986–1990, långt före it-boomen, då internetbaserade företag anammade samma ickehierarkiska kontorslandskap.

”Vad vi ville göra med Propaganda var att skapa en omgivning där man kan ta risker, misslyckas ibland och lära av varandras misstag. Hollywood är annars ingen plats där man talar om misslyckanden, tvärtom, alla bara pratar om sina framgångar. Men Propaganda var som en skyddad verkstad. Kunderna hade ingen aning om vad som pågick där inne. De stoppade bara in pengar i ett hål och fick sedan tillbaka något bra. Det fungerade ända tills vi köptes upp av ett stort bolag efter fem år. Då gick allt åt helvete, haha.”

När David Fincher var 28 år fick han sitt första jobb som långfilmsregissör: Alien 3. Det kunde inte bli större. De två första Alien-filmerna hade gjorts av två hans idoler, Ridley Scott och James Cameron. Alien var en franchise värd miljarder.

Och med Alien 3 träffade bajset fläkten. David Finchers första långfilm blev lågvattenmärket i hans karriär.

Den amerikanska biopubliken förstod ingenting av hans vision för Alien 3. En extremt mörk historia, en metafor för aids, som utspelar sig på en fängelseplanet. En film utan hopp, utan hjältar, utan ljus. Nästan bokstavligen utan ljus. Färgerna i Alien 3 är fyra nyanser av svart.

Allt detta var omöjligt i en bred biofilm 1992, men det hade inte varit omöjligt i dagens tv-bransch när HBO-serier som True detective, Game of thrones och The Leftovers visar att det faktiskt finns en publik för historier som är lika extremt mörka och cyniska.

Jag gillar Alien 3.

”Det var inget fel på idén.”

Vad lärde du dig av att göra Alien 3?

”Jag lärde mig det jag berättar för alla unga filmare som försöker göra film, nämligen att inse att de människor som betalar för din film inte har en aning om hur man gör film. Mitt misstag var att jag frågade om lov hela tiden. ’Kan jag göra det här? Har vi råd med det här?’ Men filmare som Ridley Scott och James Cameron ber inte om lov. Så den första lektionen är: Fråga aldrig, just do it. Det är bättre att be om förlåtelse än om tillåtelse.”

David Fincher drar handen över pannan och suckar.

”Dessutom var det så många andra problem med den där filmen, jag vet inte var jag ska börja. Att beskriva manuset som ofärdigt är att vara snäll. Under en period kom det nya manussidor faxade dagen innan vi skulle filma scenerna. Filmbolagets chefer vågade heller inte flyga till London, där vi filmade, för att Gulfkriget pågick samtidigt. Det var kaos på alla fronter. Budgeten sprack. Jag skulle kunna göra den där filmen bra i dag. Den skulle bli svindyr och ännu mer nihilistisk. Och alla som jobbat med den skulle få sparken, haha.”

Alien 3 skulle ha kunnat bli slutet på David Finchers karriär som långfilmsregissör, men han fick en chans till.

Tre år senare gjorde han sin andra långfilm: Seven. Seriemördarfilmen blev, trots att även den var mörk och cynisk, en dundersuccé. Kritikerna hyllade Fincher. Mer väsentligt: investerarna älskade honom. Med en budget på 33 miljoner dollar spelade Seven in 330 miljoner dollar. Tio gånger pengarna tillbaka på satsat kapital.

David Fincher var nu officiellt en player i Hollywood. En position som han utnyttjat smart. Seven (1995) följdes upp av en serie filmer som samtidigt som de varit kommersiella framgångar burit Finchers tydliga signatur: The game (1997), Fight club (1999), Panic room (2002), Zodiac (2007), Benjamin Button (2008), The social network (2010), The girl with the dragon tattoo (2011), tv-serien House of cards (2013) och nu den bioaktuella Gone girl.

Filmerna förenas av en ovanlig stilsäkerhet; varenda detalj i filmerna är genomtänkt och till 100 procent genomförd, utan kompromisser. Förtexterna till Seven är så genomarbetade att jag en gång skrev en artikel enbart om dem.
narcissistisk fasad. Det finns också några teman som kommer igen i David Finchers filmer. Paranoia. Besatthet. Tillit. Status. Narcissism.

Hans filmer fångar upp aktuella tendenser i samhället – konsumtionssamhällets tomhet (Fight club), Facebook (The social network), förljugna självbilder (Gone girl) – och tar ett steg ut från film-världen och blir en del av en större mediediskussion.

Det är åtminstone min analys. När jag drar den för Fincher skruvar han på sig i fåtöljen.

”För det första vill jag göra klart en sak: jag ser aldrig om mina egna filmer. När en film är klar så är den för mig inte intressant längre. Nu när jag just har gjort klart Gone girl har jag sett den hundra gånger från början till slut. Det är 200 timmar av mitt liv. Därmed har jag lämnat den. Så jag vet inte om jag kan uttala mig om vad mina gamla filmer har gemensamt …”

Men visst måste du hålla med om att det finns vissa teman som återkommer? Till exempel karaktärer som reagerar på tomheten i konsumtionssamhället?

”Okej, det finns en del saker som intresserar mig och som jag återkommer till. Vad som fångade mig i boken Gone girl var den narcissistiska fasad som vi alla upprätthåller. Att vi lurar hela vår om-givning, även våra närstående, att tro att vi är noblare människor än vad vi i själva verket är.”

Möjligheten att framställa oss i bättre dager inför vår omgivning har nått nya nivåer med sociala medier. De bilder vi lägger ut på Facebook och Instagram är idealiserade bilder av våra egna liv.

”Det är det ena, att vi redigerar våra liv. Vi är därför alla mycket nyfikna på vilka våra grannar och bekanta egentligen är? Jag tycker också att Gillian (Flynn) på ett lysande sätt skildrar hur fångad man kan känna sig i ett äktenskap. I filmen har jag låtit deras hus bli ett mausoleum över deras äktenskap. Om du tittar noga kan du se att alla rum är lite för stora. Ändå finns det ingen plats för några barn i det där huset. Katten har ett eget rum att bajsa i men det finns ingen plats för några barn.”

David Fincher ler sitt sataniska David Fincher-leende igen.

”Det är det jag älskar att göra. Jag vill att publiken ska fångas och inte veta vart historien ska ta vägen.”

--

David Fincher
Ålder: 52 år.
Familj: Sambo med filmproducenten Ceán Chaffin.
En 20-årig dotter, Phelix Imogen Fincher, från ett tidigare äktenskap med fotomodellen och fotografen Donya Fiorentino.
Bor: Los Angeles.
Bakgrund: Började göra egna filmer som åttaåring med Super 8-kamera. Slog igenom i slutet av 1980-talet som regissör av rock-videor och reklamfilmer. Började göra långfilm 1992. Oscarsnominerad två gånger för bästa filmregi: 2008 för Benjamin Button, 2010 för The social network.
Aktuell: Gone girl gick upp på svenska biografer förra veckan.

--

Finchers filmografi

Madonna ”Vogue” (rockvideo 1990)
En ikonisk video som sammanföll med kulmen på MTV:s storhetstid. Rock videon som konstform blev aldrig större än när Madonna/Fincher samarbetade. Ett av Finchers kommande projekt är en tv-serie som ska handla om dem som jobbade bakom kulisserna med 1980-talets rockvideor.

Alien 3 (1992)
Fincher såg historien som en metafor för aids. Film-bolaget fick panik när han laddade den med homoerotiska undertoner. Filmen betraktades som ett fiasko
i USA men spelade in sin budget internationellt. Elliot Goldenthals filmmusik är inspirerad av upploppen i Los Angeles som pågick vid samma tid.

Bladeroller (reklamfilm, 1993)
Japansk tv-reklam för Coca-Cola. En sanslöst påkostad Bladerunner-pastisch, fast på rullskridskor, där det händer mer på 59 sekunder än under en långfilm. Den första tv-reklamfilm som blev upptagen i Museum of modern arts permanenta samling.

Seven (1995)
Kevin Spaceys genombrott som skådespelare. Det första av många samarbeten mellan Brad Pitt och David Fincher. ”Jag erbjuder Brad alla roller först.” Många tror att de har sett Gwyneth Paltrows avhuggna huvud, men i själva verket visas det aldrig i bild.

The Game (1997)
Vad ger man någon som redan har allt? En thriller som är en motbild till exklusiva magasin som How to spend it. Michael Douaglas spelar en förmögen, av-trubbad investmentbanker som får en ovanlig födelsedagspresent av sin bror, spelad av Sean Penn.

Fight Club (1999)
Finchers första mästerverk, baserat på Chuck Palahniuks roman. Fincher såg historien som en ”coming of age”-film à la Mandoms-provet. I grunden en komedi, om än en extremt svart sådan. Scenen där Edward Norton högläser ur Ikea-katalogen är klassisk.

Panic Room (2002)
Riktigt rika människor i Stockholm installerar numera så kallade panikrum i sina hus eller lägenheter. Säkrade rum dit man kan fly vid inbrott eller kidnappningsförsök. Fincher förutsåg och gör allt av den paranoian i en film så sluten att den skulle kunna spelas på teater. Jodie Fosters dotter spelas av elvaåriga Kristen Stewart som senare blev superstjärna i Twilight-filmerna.

Zodiac (2007)
Baserad på den sanna historien om jakten på Zodiac Killer som höll halva Kalifornien i skräck när David -Fincher själv var barn. Inspelningen cementerade ryktet om Fincher som en extremt krävande perfektionist som kan begära 60–70 omtagningar av en enda scen. Robert Downey Jr jämförde inspelningen med gulag.

Benjamin Button (2008)
Det fem år långa uppehållet i Finchers produktion mellan Panic room (2002) och Zodiac (2007) förklaras av att hans pappa dog i cancer 2003. Hans pappa var reporter på tidningen Life. Hans mamma sjuksköterska som jobbat med missbrukare. Benjamin Button, hans tredje film med Brad Pitt, är så varm och normal att den är otypisk Fincher, men bearbetar pappans bortgång.

The Social Network (2010)
Finchers andra mästerverk. Historien om Facebook och dess grundare Mark Zuckerberg. Kulsprutedialog signerad Vita huset-skaparen Aaron Sorkin. Första samarbetet mellan Fincher och musikern Trent Reznor från Nine Inch Nails. Reznor har även gjort musiken till The girl with the dragon tattoo och Gone girl.

The girl with the dragon tattoo (2011)
Finchers minst lyckade film. Uppföljarna lagda på is. Rooney Mara är överraskande bra som Lisbeth Salander men bleknar ändå jämfört med Noomi Rapace i de svenska filmerna. Det bästa med filmen är den fantastiska sekvensen under förtexterna. Väldigt otäck, väldigt Fincher. En blinkning till hans rockvideoestetik runt 1990.

House of cards (2013)
David Fincher startade projektet på Netflix och regisserade de två första avsnitten. Typiskt för Finchers perfektionism och bakgrund inom reklamfilm är att han lade lika stor energi på marknadsföringen. I en mycket intressant intervju i Playboy berättar Fincher om hur han arbetade fram bilden till tv-serien där Kevin Spacey sitter i en Abraham Lincoln-stol.

Gone girl (2014)
Gillian Flynns bästsäljare vars premiss lyder: ”Lita aldrig på berättaren”. David Fincher berättade att en av filmerna han använt som inspiration är Hitchcocks Vertigo. Rosamund Pike i den kvinnliga huvudrollen påminner heller inte så lite om en typiskt Hitchcock-blondin.

Utopia (2015)
Författaren Gillian Flynn skrev även filmmanus till Gone girl. Samarbetet fungerade så bra att hon och Fincher nu jobbar tillsammans igen med en tv-serie för HBO. Den är en nyinspelning av en engelsk Channel 4-serie från i fjol om fans som är besatta av en undergroundserie. (Även House of cards är en nyinspelning av en engelsk serie.)

(slut)


 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.