Krönika, DI Weekend

Weekend 10 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Vad är i dag det vanligaste yrket i Stockholm? Det första jag gissar på är barnskötare. Den yrkesgruppen är mycket riktigt med bland de vanligaste men kommer först på femte plats med 28 090 personer.

Det andra jag gissar på är kontorspersonal. Svar: sjätte plats med 23 711 personer. Min tredje gissning, företagssäljare, är lite bättre. Andra plats med 33 731 personer.

Men den allra största yrkesgruppen i Stockholm i dag är programmerare.

Totalt 35 855 personer i Stockholm arbetar i dag som programmerare. En ökning med svindlande 47 procent de senaste sju åren. Siffrorna kommer från en rapport gjord av Svenska Handelskammaren.

I media skrivs det väldigt mycket om branscher som minskar, men det skrivs märkligt lite om de som ökar.

Mycket tack vare musik- och spelindustrin har Stockholm i tysthet fått fram de mest eftertraktade programmerarna i världen. När internationella företag ska rekryterar nya talanger åker de numera till Stockholm. Med företag som DICE, Spotify, Mojang, Klarna, iZettle har Stockholm blivit ett kluster med världsrykte.

Att Stockholm nått denna position har en förklaring i något som i den politiska debatten mest diskuteras för dess påstådda negativa effekter – arbetskraftsinvandring.

Bristen på kompetent arbetskraft, i synnerhet programmerare, har länge varit skriande stor. Men tack vare arbetskraftsinvandringsreformen från december 2008 så har svenska företag kunnat fortsätta växa och vara konkurrenskraftiga på den internationella marknaden.

Alternativt hade varit att den tillväxt vi nu ser i Stockholm i stället skett i andra delar av världen, företrädesvis Asien och USA.

När man tittar på antalet beviljade arbetstillstånd i Stockholms län för kvalificerade yrkesgrupper under perioden 2009-2013 (siffra från Svenska Handelskammaren) så ser man att antalet tillstånd för programmerare och dataspecialister är tio gånger fler än den näst största gruppen, civilingenjörer och arkitekter.

Behovet av programmerare växer så snabbt att en rapport från EU-kommissionen visar att år 2020 kommer Europa att sakna en miljon programmerare.

Alla branscher behöver programmerare. Efter en analys om att ”medieutvecklingen märks överallt utom i medierna” skrev tidigare Metro-chefredaktören Sakari Pitkänen en krönika i Dagens Media med rubriken: ”Flytta Journalisthögskolan till KTH”.

Efter att ha sett hur programmerare räddade musikindustrin, en bransch som för fem år sedan var lika illa ute som tidningsbranschen är just nu, är det svårt att inte hålla med honom.

Jag blir ofta intervjuad av elever i grundskola, gymnasium och högskolor som vill jobba med media. Länge har jag varit tvungen att svara avvaktande för att dölja min pessimism angående deras framtidsutsikter, men inte nu längre.

Mitt råd lyder från och med i dag – satsa på matematik. Det är grunden i programmering och därmed nyckeln till framtiden.

Matematik var mitt bästa ämne i skolan. Jag hade högsta betyg hela grundskolan utan att öppna en läxbok. Tyvärr gjorde jag aldrig någonting av mina matematikkunskaper, kanske beroende på att jag inte förstod att de kunde vara användbara för det jag ville jobba med.

Jag tyckte inte heller att matematik var coolt.

Nu vet jag bättre. Det går tretton på dussinet som är duktiga på musik, film och mode. Men om du lär dig programmering, då kommer du att vara eftertraktad på både skivbolag, filmbolag, tv-kanaler, reklambyråer, tidningar, klädföretag eller vad du nu drömmer om att jobba med.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

MATEMATIK
Kodcentrum.se. En ideell förening som gratis introducerar barn och unga till programmering. Just nu endast i Storstockholm men med ambition att sprida sig över hela landet. Huvudsponsorer är Informator och Spotify.

LÅT
Tove Styrke, ”Borderline”. Ny suverän låt med reggaekänsla som skiljer sig från allt Tove Styrke gjort tidigare. Släpps i hela världen 15 oktober. Samma dag släpps den lika sensationella videon, inspelad i Svalbard.

BOK
Niklas Orrenius, ”Drömmen om Sverige – flykten från Syrien” (Natur & Kultur). Tunn liten reportagebok så tung att man knappt orkar bära den. Vi vet vad som pågår. Vad svarar vi våra barn när de frågar: ”Varför gjorde ni inget?”.


+

BONUS Nr 1:

I december 1962 drabbades New York av en omfattande tidningsstrejk. New York Times och sex andra tidningar gavs inte ut på 114 dagar.

Två intellektuella som länge klagat på att New York Times bokbevakning var undermålig såg sin chans. Robert Silvers och Barbara Epstein startade i februari 1963 The New York Review of Books.

Med tidskriften startades en argumentation om tillståndet i världen som pågått i 50 år. ”The 50 year argument” är också titeln på en dokumentär om The New York Review of Books gjord av Martin Scorsese som just kommit ut.

The New York Review of Books (ej att förväxla med The New Yorker eller New York Magazine) ges ut varannan vecka. Formatet är detsamma som Dagens Industri. Pappret är vitt, lite kraftigare än dagstidningar. Bilderna är få och små. Typografin är klassisk och har varit densamma sedan starten.

Alltsammans för att poängtera att fokus ligger på texterna och ingenting annat. Några dussin av främsta skribenter får stort utrymme att bre ut sig om aktuella böcker (även mycket naturvetenskap och historia), filosofi och politik.

Martin Scorseses dokumentär är trogen känslan i tidningen. Inga snabba klippt, inget rafflande tempo, även om musiksättningen är elegant med jazz av Dave Brubeck. Vad vi får se är 1 timme och 37 minuter med gamla människor som sitter bakom skrivbord och pratar, pratar och pratar.

Vogue sammanfattade dokumentären i en ingress: ”Det är mycket grått hår i Martin Scorseses dokumentär om New York Review of Books”.

Men för den som har en relation till tidningen och dessa skribenter så är ”The 50 year argument” tidningsfetischistens motsvarighet till en kavalkad med Zlatan-mål.

Redaktören Robert Silvers, i dag fyllda 84, är underbar där han sitter på redaktionen omgiven av tusentals böcker i staplar och talar lågmält och långsamt i en akustisk telefon. (Medgrundaren Barbara Epstein gick bort 2006).

Den medieskygge Joan Didion ställer upp för Martin Scorsese i sitt hem och berättar historien om sina legendariska reportage för tidskriften om ett våldtäktsmål i Central Park.

Dokumentären har visats i amerikansk och engelsk tv, men tyvärr ännu inte i Sverige. Den går dock att hitta på nätet.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:


Marshmallowtestet. Nej, det handlar inte om ett tävlingsmoment i ”Hela Sverige bakar” utan om en studie i fördröjd tillfredsställelse gjord av psykologen Walter Mischel vid Stanforduniversitet 1972.

En marshmallow erbjuds en samling fyraåringar. När marshmallows dukas fram får fyraåringarna veta att om de kan motstå att äta upp sin direkt, så kommer de om en stund att bli erbjudna två stycken.

Forskarna analyserade hur länge barnet kunde motstå att sluka sin marshmallow och visade genom fortsatta studier att detta korrelerade med barnets framtida framgång. (I genomsnitt kunde fyraåringarna vänta i tre minuter.)

Studien har citerats i över 40 år och blivit så känd att den även blivit en del av populärkulturen. Det finns t-shirts med texten ”Don’t eat the marshmallow”. Det finns ett avsnitt av ”Sesam” där Kakmonstret lär sig om fördröjd tillfredsställelse för att kunna bli medlem i Cookie Connoisseurs Club.

Studien har både hyllats, kritiserats och fingranskats på den nivån att Walter Mischel sagt att de som försökt motbevisa studien genom att upprepa den har använt alldeles för stora marshmallows.

Psykologiprofessorn Walter Mischel, i dag fyllda 84, har nu slutligen sammanställt sina erfarenheter av studien i en bok, ”Marshmallowtestet: Att bemästra självkonroll”. Boken gavs ut i september i USA och ges redan 25 oktober ut på svenska av vakna förlaget Volante.

Jan Gradvall