Krönika, Dagens Industri
Weekend 16 maj
Krönika
Jan Gradvall
Synen på människan blir aldrig densamma igen efter att man första gången sett bilder från Förintelsen. Det är en process varje barn måste gå igenom. Min son rycker till, söker min hand och säger: ”Visst kan detta aldrig hända igen?”.
För några år sedan hade jag lugnt kunnat svara, ”Nej, det kommer aldrig att hända igen”. Nu kan jag inte längre dölja min tvekan när jag svarar.
Situationen i Europa just nu påminner alldeles för mycket om stämningen före världskrigens utbrott. Fascister och nazister marscherar öppet på gatorna i hela Europa. I Sverige får vänner med annorlunda efternamn och utseende dödshot. Jag har redan fått förklara vad hakkors på en skoldörr betyder.
Scenen vi tittar på är från någon sorts gränsstation. Nazistiska soldater sliter ett barn från sina föräldrar.
Föräldrarna hamnar i kön med de som ska gasas ihjäl direkt. Den förtvivlade pojken, som gråter och sparkar, hamnar i en annan kö. Vi vet det inte än men pojken, som är i min sons ålder, sparas för att bli arbetskraft.
Men då händer något oväntat. Pojkens förtvivlan ger honom plötsligt tillgång till en ursinnig mental kraft, en magnetisk förmåga. Enbart i kraft av sina tankar och sin utsträckta hand sliter han sönder nazisternas låsta järngrindar och kastar dem till marken.
Detta är inledningen till den första filmen om ”X-Men”. Mellan 2000 och 2006 gjordes en avslutad trilogi om superhjältarna i ”X-Men”.
Karaktärerna blev så populära, ständigt återupptäckta av nya barnkullar som inte var födda när originalen gjordes, att det sedan gjorts ytterligare tre uppföljare om ”X-Men”, varav av två som fokuserar enbart på karaktären Wolverine.
Nästa fredag är det svensk biopremiär för den sammanlagt sjunde filmen i serien, ”X-Men: Days of future past”, som tippas bli en av årets mest inkomstbringande filmer.
Grundpremissen i ”X-Men” bygger på naturhistorisk sanning: evolutionen avstannar aldrig, människan utvecklas hela tiden. Det vet vi också efter alla dussintals gånger vi varit på Naturhistoriska Riksmuseet. Där har vi också sett att extrema yttre förhållanden, som istider och vulkanutbrott, kan ha samband med att evolutionen tar nya kliv framåt.
I ”X-Men” är det Förintelsen som är den extrema yttre situation som gör att en pojke utvecklar en ny gen, en X-gen, som ger honom en ny förmåga och förvandlar honom till mutant.
Att han sliter sönder grindarna kan inte hjälpa honom den gången. Pojken hamnar i Auschwitz, men överlever, fast besluten om att aldrig någonsin mer lita på människor.
I vuxen ålder blir han mutanten Magneto, antagonisten i ”X-Men”-världen. I de första filmerna spelas han av Ian McKellen, med nummertatueringen från Auschwitz synlig på underarmen. I de senaste filmerna, där man backar handlingen tidsmässigt, spelas han i yngre skepnad av Michael Fassbender.
Bättre skådespelare än så går inte att hitta. Det är också fantastisk karaktär.
”X-Men” började som en serietidning. Första numret gavs ut 1963, samma år då jag föddes.
Alla de barn och ungdomar som utvecklar en extra X-gen och blir mutanter stämplas som freaks av omgivningen. Ingen av dem skulle platsa i Jan Björklunds skola. Deras färdigheter syns inte i PISA-mätningar. Betyg i årskurs 4 skulle stämpla dem som obegåvade.
Men i ”X-Men” finns det en plats även för dem. De hamnar på en specialskola med andra mutanter och lär sig att även de kan vara med och förbättra världen.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
OMSLAG
Labyrint, ”Garalaowit”. Omslaget till Labyrints nya album är blyertstecknat av suveräne konstnären José David Hildebrand. Hiphop illustreras som en trojansk häst som rullas in från miljonprogrammen. Påminner lite om Gunder Hägg.
CHUCKPOESI 1
Chuck Berry, genial textförfattare. Läsaren Lars Jacobson lyfter fram ”Promised land” där Chucky Berry i nio verser skildrar en resa över hela den amerikanska kontinenten. ”Han utnyttjar både Greyhoundbuss, tåg, flyg”.
CHUCKPOESI 2
Chuck Berry, genial textförfattare. DI Weekends bilreporter Håkan Matson är lyrisk över ”No particular place to go”, och mailar: ”en låt om ett bilbälte!”. ”All the way home I held a grudge, for the safety belt that wouldn’t budge”.
+
BONUS:
Donna Tartt har gjort allting fel. I en tid präglad av ständig medienärvaro och snabba uppföljare har hon mestadels varit osynlig på radarn och endast gett ut tre lite för tjocka romaner med tio års mellanrum: ”Den hemliga historien” (1992), ”Den lilla vännen” (2002) och ”Steglitsan” (2013).
Att hon trots detta just nu är större än någonsin vittnar om kraften i hennes språk och berättelser.
I tisdags var Donna Tartt på Stadsbiblioteket i Malmö där hon samtalade med Linn Ullman. På söndag intervjuar jag henne på Kulturhuset i Stockholm. Trots att man bokat största teaterscenen med plats för drygt 700 personer sålde biljetterna slut på 48 timmar.
Efter att hennes Sverigebesök bokades har hon blivit ännu större. I mitten av april fick Donna Tartt ta emot tunga Pulitzerpriset för ”Stetlitsan”. Motiveringen förkunnande, ”a book that stimulates the mind and touches the heart”.
För två veckor sedan blev Donna Tartt en av 100 utvalda i Time Magazines årliga temannummer över ”The 100 most influential people in the world”. Donna Tartt är med i kategorin ikoner vid sidan av påven Franciskus, Malala Yousafzai (den pakistanska skolflickan som sköts i huvudet av talibaner) och fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo.
I motiveringen i Time Magazine skriver hennes vän, författarinnan Ann Patchett, om vad som är Donna Tartts hemlighet. Hon levererar. Hon sitter i sin lägenhet i New York och arbetar.
Jan Gradvall
K