Malik om Kraftwerk
Inför att Kraftwerk i fjol spelade på Øya-festivalen bad Dagens Naeringsliv/D2 mig att skriva. Jag mailade direkt Malik som gjort en suverän dokumentär 2001 som skulle kunna ha hetat ”Searching For Kraftwerk”. Han svarade från någonstans i Afrika där han skrev att han tittade på flodhästar. Texten har ej funnits på nätet tidigare.
I går, tisdag, gick Malik Bendjelloul bort. Där han var, är nu bara ett stort hål. På 1990-talet tackade jag alltid nej till att medverka i tv-program, mitt självförtroende att tala framför en kamera eller mikrofon var för dåligt, men jag gjorde undantag varje gång Malik Bendjelloul ringde. Hans nyfikenhet gjorde mig lugn. Han var den första som fick mig att tro att jag kunde vara bra i tv. Jag var med i flera musikprogram som Malik gjorde tillsammans med Bobo Ericzén och Per-Sinding Larsen. Maliks citat om Kraftwerk kommer i slutet av artikeln.
Text: Jan Gradvall
När Kraftwerk debuterade på 1970-talet avfärdades gruppen av många som en gimmickgrupp; märkliga tyskar som klädde ut sig till mänskliga robotar. I dag, när tiden hunnit ifatt gruppen, framstår Kraftwerk som lika viktiga för musikhistoriens utveckling som Beatles, Bob Dylan och James Brown.
Det går inte att överskatta gruppens betydelse för samtida populärmusik. Kraftwerk har haft ett avgörande inflytande på hiphop, techno, house, EDM och all form av musik som i dag görs med synthesizers och datorer.
Varför Kraftwerk ser ut och låter som de gör blir också mer begripligt om man förstår varifrån gruppen kommer.
För grundarna av Kraftwerk fanns det ingen möjlighet att blicka bakåt. Ralf Hütter föddes i Tyskland 1946, Florian Schneider 1947.
Deras hemland låg i ruiner. Tysk kultur var kontaminerad och omöjlig att referera till. Populärkulturen tillhörde Amerika.
För att komma vidare skapade Kraftwerk ett kulturellt år noll.
En av få saker i Tyskland som överlevde Tredje Riket var konstruktionen av Autobahn. Det var där Kraftwerk började.
Medan amerikanska popgrupper som Beach Boys sjöng om surfingbrädor och flickor, så sjöng Kraftwerk om att åka Volkswagen och Mercedes på perfekt byggda motorvägar – utan att titta i backspegeln.
Som Ralf Hütter sade i en tidig intervju: ”Vi kan inte förneka att vi är från Tyskland”.
Motorvägar, järnvägar och ny teknik ledde också dit Kraftwerk så snabbt som möjligt ville komma – till framtiden.
I april i fjol fick Kraftwerk sitt slutgiltiga erkännande när Museum of Modern Art i New York lyfte in Kraftwerk bland 1900-talets mest betydande konstnärer alla kategorier.
Kraftwerk gjorde åtta historiska konserter inne på Museum of Modern Art och framförde ett av sina album per kväll. Jag var där. Konserterna genomfördes i 3D, samma teknik som Kraftwerk använder när de nu kommer till Norge.
Efter uruppförandet i New York har Kraftwerk gjort samma åtta dagar långa gästspel på Tate Modern i London och museum i Düsseldorf, Sydney och Tokyo. Parallellt spelar gruppen även ”Greatest Hits” på utomhusfestivaler.
När Museum of Modern Art släppte biljetterna till Kraftwerk-konserterna var gavs ett tecken på hur gruppens inflytande växt och väst: trycket var så hårt att MoMA:s datorer kraschade. Det gjordes till och med en variant av Hitler i bunkern-parodin på YouTube om hur omöjligt det är att få tag på biljett till Kraftwerk på MoMA.
I ett försök att förhindra svartabörshandeln krävde MoMA fotolegitimation för alla besökare, men biljetterna hamnade ändå på upp mot två tusen dollar..
Jag själv har aldrig jobbat hårdare för en biljett. Avgörande blev till slut att Daniel Birnbaum, chef för Moderna Museet i Stockholm, skrev ett rekommendationsmail till Klaus Biesenbach, curator för hela evenemanget.
När klockan slog 20.30 – Kraftwerk höll naturligtvis tiden – var vi runt 400 personer som står i MoMA:s atrium på andra våningen. Alla hade vi tagit på oss de 3D-glasögon som vi fick i entrén. Runt omkring i publiken kände jag igen några andra Kraftwerk-fans: Michael Stipe, Ryuichi Sakamoto (vars Yellow Magic Orchestra var Japans Kraftwerk) och Afrika Bambaataa (som samplade Kraftwerk på sin epookgörande maxisingel ”Planet Rock” från 1982).
Den kväll jag fick biljett till var till ”Radio-Activiy”, uppföljaren till ”Autobahn” från 1974 och det första Kraftwerk-album som spelades in i gruppens legendariska studio Kling Klang i Düsseldorf.
När ”Radio-activity” släpptes 1975 gjorde det så stort intryck på David Bowie att han i stället för förband på sin ”Station to Station”-turné lät publiken lyssna på hela ”Radio-Activity” medan en filmduk visade Luis Bunuels och Salvador Dalis film ”Den andalusiska hunden”.
Första gången jag såg Kraftwerk var 1991. I låten ”Pocket calculator” sträckte Ralf Hütter fram en elektronisk miniräknare till publiken längst fram och lät dem trycka lite på knapparna. Det var hans motsvarighet till rockartisters gitarrsolon
I extranumret ”The Robots” ersatte Kraftwerk sig själva med robotar, fyra skyltdockor som var snarlika medlemmarna själva. Medan musiken pågick satte sig Kraftwerkmedlemmarna på handikapplatserna på idrottshallens läktare och betraktade konserten.
När fotografen Anton Corbijn i samma veva gjorde reportage om Kraftwerk för New Musical Express fotograferade han skyltdockorna, inte medlemmarna. Ralf Hütter måste ha varit så nöjd att han nästan log.
Vad som i dag framstår som ett briljant och subversivt postmodernistiskt statement – en vidareutveckling av Andy Warhols konst – var inte populärt i rockkretsar på den tiden.
Tidningen Expressens recensent beskrev konserten i Solnahallen som kylig och distanserad. Musikerna ”tryckte på knappar”. När publiken sjöng med i texter på tyska beskrevs stämningen som hotfull
Det går fortfarande att missförstå Kraftwerk, men under de 27 år som gått sedan Kraftwerk släppte sitt senaste studioalbum – nej, gruppen har inte släppt något album med enbart nya låtar sedan 1986 – har tiden slutligen hunnit i fatt Kraftwerk.
Det samhälle som Kraftwerk beskrev på sina album är det nu vi alla lever i. När Kraftwerk 1981 släppte albumet ”Computerwelt” (”Computer world”) var gruppen tvungen att själva bygga den persondator som syns på omslaget; Apples första Macintosh-modell började säljas i januari 1984.
När albumet ”Electric Café” gavs ut 1986 fanns inga Internetcaféer eller knappt ens Internet. Det dröjde tio år till innan Internet 1996 fick sitt breda genombrott i Skandinavien.
När Kraftwerk 2009 restaurerade sin katalog på cd under var den stora skillnaden – Kraftwerk skulle aldrig förstöra ett konstverk med att lägga dit bonusspår – att ”Electric Café” fick en ny titel, ”Techno Pop”. Kanske som en påminnelse om hur visionär musiken var.
Genren techno uppfanns Detroit 1988, två år efter Kraftwerks album, av svarta musiker som var stora Kraftwerk-fans.
Det förklarar en del varför Kraftwerk inte längre släpper några nya album utan reser världen runt och förvaltar sin katalog.
Fast innan Kraftwerk började spela albumet ”Radio-activity” i sin helhet så inledde man med ”The Robots”, en programförklaring som slår fast att idén med kvartetten Kraftwerk alltid är större än individerna.
Kan man påstå att det är det riktiga Kraftwerk som reser runt i dag när det bara finns en originalmedlem kvar? Ralf Hütter är i dag ensam kvar som grundare, Florian Schneider lämnade gruppen i november 2008.
Svar: ja. Om man jämför med Beatles är Ralf Hütter motsvarighet till John Lennon och Paul McCartney. Florian Schneider var gruppens George Harrison. Alla de andra medlemmarna har varit Pete Best.
De tre andra medlemmarna i dagens Kraftwerk – den sättning som nu kommer till Norge – har bemötts med misstänksamhet av Kraftwerk-fans men kommer från den inre kretsen i Düsseldorf och har varit med länge: Henning Schmitz (började som ljudtekniker åt Kraftwerk 1978), Fritz Hilbert (medlem sedan 1990) och Stefan Pfaffe (ljudtekniker i Kling Klang, ersatte Florian Schneider 2008).
Jag har sett Kraftwerk två gånger tidigare, 1991 och 2004, men har aldrig sett dem så bra som de är just nu.
Ralf Hütter har tagit sin vision ytterligare ett steg längre in i framtiden.
Att konserterna presenteras i 3D har av många sett som ett skämt – verkligheten är ju redan i 3D – men vad Kraftwerk använder 3D till är grafiken.
Symboler och bokstäver projiceras mitt bland oss i publiken. Tekniken används mycket smartare än vad 3D görs på bio. Det sätt som Kraftwerk använder 3D blir heller aldrig effektsökande utan förstärker effekten av låtarna.
Effekten blir ännu större inomhus men samtidigt har stora utomhuskonserterna en annan fördel. När Kraftwerk spelade på Way Out West i Göteborg i fjol var det en oförglömlig syn att vända sig om och se 27 000 människor iklädd 3G-glasögon.
Många som inte sett Kraftwerk live är inte medvetna om att musiken verkligen är live. Stående framför var sitt podium ser de fyra medlemmar ut som robotar, men musiken är organisk och lämnar plats för improvisationer; ”Autobahn” kan sväva ut i frijazz. Lyssna på liveupptagningar; det låter olika från kväll till kväll.
Och detta är förstås den definitiva ironin med Kraftwerk. Medan andra artister i dag gör allt för att låtsas att allt de spelar är live – många stadiumartister spelar till clicktracks eller har dolda extramusiker under scenen – så låtsas Kraftwerk, trogen sitt robotideal, att det inte är live.
När Kraftwerk spelade inne på Musem of Modern Art i New York var det ingen tvekan om att Kraftwerk befann sig i rätt miljö.
Runt omkring på museet hängde 1900-talets största konstnärer som Piet Mondrian, Gerhard Richter, Andy Warhol och hundratals andra. Kraftwerk hör hemma i den samlingen.
Under en magnifik ”Radioland” projicerades en gammaldags kortvågsradio med vridbar ratt. Mycket sannolikt hade Ralf Hütter själv samma modell när han var barn.
En storögd och gapande New York-publik får även se och lyssna på utdragna testmeddelanden från Westdeutscher Rundfunk, Västtysklands motsvarighet till NRK.
När framförandet av albumet ”Radio-actitviy” fortsatte Kraftwerk en timme till och spelar ett urval av sina andra låtar: ”Autobahn”, ”The Man-Machine”, ”Numbers”, ”Computer World”, titlar som talar sitt eget språk.
Curatorn Klaus Biesenbach lyfte i sin programförklaring fram att Kraftwerk med sina album på 1970-talet ”förutsåg den impact som teknologi skulle komma att få på konst och vardagsliv och fångade människans villkor i en era av mobilitet och telekommunikation”.
Flera av låtarna som fick publiken på MoMA att skrika rakt ut, särskilt ”Trans-Europe Express”, har också en speciell roll just i New Yorks musikhistoria.
När hiphopkulturen föddes i Bronx i mitten av 1970-talet tog alla b-boys och b-girls en vit grupp till sina hjärtan: Kraftwerk.
Att Kraftwerk-medlemmarna, i synnerhet Hütter, förblivit så anonyma har också bidragit till att gruppens legendstatus växt.
Ingen vet något om medlemmarnas privatliv. Gruppen ger nästan aldrig intervjuer. Ingen vet något om Ralf Hütters privatliv, om han har familj, om han är gay eller straight. Det enda han själv berättat är att han tycker om att cyklas i Dolomiterna.
Cyklar är ett återkommande tema i Kraftwerks värld: kombinationen av cykel och människa är en fulländad varelse, en ”Die Mensch-Machine”.
Svenske filmaren Malik Bendjelloul fick tidigare i år en Oscar för sin dokumentärfilm ”Searching for Sugar man”, om Sixto Rodriguez, en musiker som levt hela sitt liv i medieskugga.
År 2001 gjorde Malik Bendjelloul en tv-dokumentär för SVT om Kraftwerk på ett liknande tema. Titeln på den dokumentären kunde varit ”Searching for Kraftwerk”.
Malik Bendjelloul reste ner till Düsseldorf, fick självklart inte prata med Ralf Hütter och Floria Schneider, men lyckades få intervjuer med gamla avhoppade/sparkade medlemmarna Karl Bartos och Wolfgang Flur. I dokumentären intervjuade han även andra musiker om Kraftwerk: Björk, Moby, Karlheinz Stockhausen och formgivaren Peter Saville.
”En sak som Bartos nämnde låg bakom Hütters idé med Kraftwerk var ’journalistik’”, säger Malik Bendjelloul. ”En ganska sällsynt angreppsvinkel för ett band, att de som journalister undersökte olika idéer. Det gjorde det kolossalt enkelt att berätta om dem, om man ska berätta om ett band underlättar det mycket om deras låtar betyder något mer än bara bra musik och i Kraftwerks fall är det verkligen så.”
Malik Bendjelloul tror också att den journalistiska angreppsvinkeln hos Kraftwerk har att göra med att gruppen slutade göra nya album.
”Det har ryktats att det inte var ett underskott på bra melodier som fick Kraftwerk att slå av på takten i mitten på 1980-talet utan att Hütter inte längre kunde komma på nya ämnen för vad musiken skulle handla om. Allt var perfekt redan, vad skulle kunna tilläggas? Skulle de göra en skiva om flygtrafik? Det hade varit lätt att hamna i självparodi om de fortsatt söka efter nya teknologiska teman. Det i kombination med mystiken kring och deras märkliga hybrid av både den mest varma och mest kalla musik som någonsin komponerats gör Kraftwerk till en fantastisk historia”.
(slut)
2 kompletterande faktarutor till artikeln:
Kraftwerk & David Bowie
I sin låt ”Trans-Europe Express” sjunger Kraftwerk om hur de på en tågstation möter två av sina främste beundrare. ”From station to station, back to Düsseldorf city, meet Iggy Pop and David Bowie”.
Kraftwerk och David Bowie har en lång relation och har influerat varandra. Bowie var mycket influerad av ”Radio-activity” när han gjorde ”Station to station”, ett album som i sin tur influerade ”Trans-Europe Express”.
1996 intervjuade jag David Bowie i en studio på Manhattan när han spelade in albumet ”Earthling”. Efter en diskussion om saker som är organiska och mekaniska på samma gång kom vi in på ämnet Kraftwerk.
David Bowie var nyfiken och öppen under hela intervjuade, men när vi kom in på ämnet Kraftwerk lade in ytterligare en växel. Det var uppenbart att han var besatt av Kraftwerk och älskade att tala om gruppen.
Kraftwerk gjorde ju mycket tidigt låtar om detta: hälften levande organism, hälften maskin. Har du någon kontakt med dem fortfarande?
— Javisst. Ralf och Florian jobbar fortfarande. De jobbar mycket med filmmusik, särskilt för tysk TV. De tonsätter tydligen många dokumentärfilmer. Vet inte om de gör det för att de förlorat kärleken till popmusik eller om det helt enkelt blivit ett sätt för dem att skaffa sig en regelbunden inkomst. De är ju väldigt sparsmakade i sin övriga produktion. Det är rätt egensinniga människor.
Kommer du ihåg första gången du träffade dem?
— Jag glömmer aldrig första gången jag träffade Florian. Vi började prata musik och han sa: »For uz, there ist two kindz of emotion. There ist warm emotion. And there ist cold emotion. We play cold emotion.« Sedan frågade han: »David, what do you zink of our drummer?« Det var första gången jag såg såna här små dynor eller plattor, förstadiet till synttrummor. På avstånd såg det ut ungefär som om någon satt och pysslade med små pinnar. Florian såg min häpna min och sa: »He is funny, yes? From the distance, it looks like he iz knitting«. De har det där speciella sättet. De bor förresten fortfarande i Düsseldorf.
Om du åker dit, hälsar du på dem?
— Javisst. Om man åker och hälsar på de här två killarna så tar de en alltid med på cream tea.
Te med grädde?
— Ja, de är verkligen inne på te med grädde. Det är en tysk specialitet tror jag. De insisterar dessutom på att alltid gå på något ytterst traditionellt och gammaldags kafé. De kör också omkring i omsorgsfullt utvalda bilar som en Mercedez från 1952 eller nåt sånt. Med fårskinnsfällar på sätena. Allt måste vara på ett visst sätt. De liksom adopterar saker från femtiotalet. Inte flashiga eller kitschiga saker utan väldigt ordinära vardagsprylar. De lever i den världen. Det är ett synnerligen märkligt par.
(slut)
+
Kraftwerks tre bästa album
Alla Kraftwerks album finns i både tyskspråkiga och engelskspråkiga versioner..
Computerwelt/Computer world (1981)
Innehåller de vackraste melodier Kraftwerk skrivit. Särskilt ”Computer love” som placerar Ralf Hütter i samma melodiska tradition som Benny Andersson och Burt Bacharach. Låten ”Numbers” har samplats mycket inom hiphop.
Die Mensch-Machine/The Man-Machine (1978)
Sida A och Sida B börjar med var sin av gruppens största hitlåtar, ”The Robots” respektive ”The Model”. Innehåller även ”Neon lights” som U2 hyllade Kraftwerk på sin senaste turné.
Trans Europa Express/Trans-Europe Express (1977)
”Metal on metal” kan vara 1970-talets mest banbrytande stycke. Allt det som Kanye West hyllas för som nyskapande på sitt senaste album finns redan där. ”Europe Endless” låter som Europa gråter.