Filip & Fredrik

Den anale perfektionisten och den bohemiske exhibitionisten. Möt de två smartaste i svensk TV just nu. Från Café, majnumret.

Filip & Fredrik

Text: Jan Gradvall

Du vet att det är filminspelning med Filip & Fredrik när Ingvar Oldsberg går runt med en Kalashnikov.

Varje avsnitt av Filip Hammar och Fredrik Wikingssons nya serie ”Ett herrans liv” inleds med att gästen kidnappas. Det är helt i linje med upplägget i Lasse Holmqvist gamla ”Här är ditt liv”.

Vad som inte är i linje är att Filip & Fredrik vid samma tillfälle skjuter gästens kompis.

Just denna dag är intervjuoffret Ingvar Oldsberg som promenerar på Djurgården med sin kompis Ulf Elving. Men skottet missar Ulf Elving och träffar i stället en av kameramännen.

En panikslagen Fredrik Wikingsson rusar fram till kameramannen. ”Ring ambulans! Han andas fortfarande.” Ingvar Oldsberg tar tag i geväret, siktar och trycker av: ”Det gör han inte alls.”

Filip Hammar har förevigat delar av sketchen i sin mobiltelefon. Bildrutan är minimal, men det syns på Ingvar Oldsbergs leende att han är lycklig som ett barn när han står och kramar sin Kalashnikov. Nej, det här skulle inte kunna hända i ”På spåret”.

”Bara att se Ingvar Oldsberg med en Kalashnikov är min definition på vad som är roligt”, säger Filip.

När jag frågar vad de i övrigt tycker är roligt i Sverige just nu blir de först rådvilla. Men sedan enas de om en rad från Killingmedlemmen Martin Luuks bok från i vintras: ”Det sägs att man inte riktigt levt innan man sniffat kokain från en vuxen svart mans erigerade penis”.

Filip Hammar, född 1975, och Fredrik Wikingsson, född 1973, är förmodligen inte tillräckligt rumsrena för att bli galjonsfigurer i svensk humor medan de är aktiva. Men när det i framtiden blir dags att summera svensk humorhistoria kommer deras namn att vara lika självklara för 2000-talet som Killinggänget var för 1990-talet.

En jämförelse med just Killinggänget visar också hur olika Filip & Fredrik är sina föregångare. Du vet egentligen ingenting om Johan Rheborgs uppväxt. Du vet ingenting om Robert Gustafssons familj. Däremot vet du mer om Filip & Fredriks mest pinsamma och privata upplevelser än du vet om dina egna vänner.

Jag vet ingenting om min bästa vänners sexdebuter. Men jag vet exakt hur det var för Fredrik Wikingsson. Det finns utförligt beskrivet i ”Två nötcreme och en moviebox” (Bonnier Fakta), en bok som sålt i osannolika 180 000 exemplar.

I samma uppväxtskildring berättar Filip Hammar om runktävlingar i omklädningsrummet i gymnastiken. Som om inte en runktävling i sig vore tillräckligt genant – något man skulle tveka att avslöja ens för sin psykolog – avslöjar Filip dessutom att det var hans uppgift att hämta papper till de andra.

När de tävlande var nära utlösning skrek de, ”Filip, hämta papper!” Och den unge energiske Filip Hammar stack iväg för att utföra uppdraget. ”Några hundradelar senare var jag inne på toaletten och rev ner pappershandukarna med sådan iver att jag höll på att få med mig hela badrumskåpet.”

Denna ständigt pågående förnedring av dem själva präglar också deras TV-program. Det är många som skulle kunna göra program där man åker till Hollywood och driver med självupptagna men i grunden djupt osäkra skådespelare. Ruby Wax har till exempel gjort såna program i många år.

Men Ruby Wax skulle aldrig tillåta en klippning av programmen där det framgår att hon själv är precis lika osäker och exhibitionistiskt lagd som det utvalda offret. Ruby Wax skulle heller aldrig sätta sig med en akustisk gitarr och totalt förödmjuka sig själv genom att framföra en nyskriven sång för offret.

Under sådana ögonblick inträffar det som är unikt för Filip & Fredrik. Humorn roterar 360 grader. Intervjuare och intervjuoffer byter stolar. Det blir som ett oavbrutet pågående hela havet stormar.

Och det blir något helt nytt i TV.

Du vet till slut inte om du skrattar åt gästen eller åt Filip & Fredrik. Men du skrattar på ett sätt som du bara gör med dina vänner.

”Vår avsikt är alltid att uppa gästerna”, säger Fredrik. ”Det lärde vi oss från High Chaparall. Vi kan tycka att ett avsnitt är briljant, men allt hänger på om tittarna gillar gästen eller inte. Gillar de inte Lorenzo Lamas, då skiter de i vilken bra skildring vi gjort av blondinlivet i Hollywood. Ingen tänker på det roliga med att han haft sju fruar som sett likadana ut. De tänker bara, vilken dryg jävel. Vad är det på trean?”

Det kan dock bli problem att övertyga gästerna om den goda avsikten. Särskilt när en av gästerna i ”Ett herrans liv” är Lasse Berghagen.

För fyra år sedan gjorde Filip & Fredrik ”Ursäkta röran” på TV4. En av sketcherna gick ut på att de gick omkring på Skansen och berättade för folk att Lasse Berghagen var död. TV4 censurerade sketchen, men ryktet om den ledde till krigsrubriker i kvällstidningarna.

Hur reagerade Lasse Berghagen när ni ringde och ville att han skulle vara gäst?

”Han lät först hälsa, ’Jag gillar ju dom där killarna, men jag vill också döda de där killarna’ De sade han ordagrannt”, säger Filip. ”Jag trodde inte såna kraftuttryck fanns i Lasse Berghagens vokabulär. Men drog jag en lunch honom på Sturehof. Han fick äta sotare och dricka vitt vin. Det mynnande ut i att han inte bara tackade ja till programmet, utan erbjöd oss medlemskap i Stallbröderna.”

Filip och Fredrik gör allting tillsammans, men de har en tydlig inbördes rollfördelning som också säger mycket om deras personligheter.

När de skriver är det alltid Fredrik som sitter vid datorn. Filip sitter bredvid med fötterna på skrivbordet. När de bokar gäster är det Filip som ringer 99 procent av alla samtal.

Filip: ”Jag är bra på att förstå att Frank Andersson vill berätta lite knullhistorier innan det är cut to the chase.”
Fredrik: ”Jag pallar inte kallprat. Jag vill alltid klippa bort de två första minuterna av ett möte. Jag säger, ’Jag måste bara springa på toaletten’. Sen sitter där jag bara där och väntar.”
Filip: ”Förr i tiden kunde Fredrik vara så less inför möten, exempelvis med chefer på andra TV-kanaler, att han kunde gå på toaletten och runka medan gick jag fick sitta där själv och snacka.”
Fredrik: ”Det har aldrig hänt! OK, det har hänt… Men bara en gång.”

Under ett par veckor har jag löpande kontakt med Filip och Fredrik. Deras arbetsdagar liknar knappast någon annans i Sverige.

En dag ska de precis sätta sig i en bil med Dr Alban, som fått håret gråsprayat, för att åka ned till gasverket i Frihamnen och spela in ett inslag där Alban spelar den yngste överlevaren från Auschwitz. Nästa dag måste vi boka om ett intervjumöte för att de ska åka till ett ålderdomshem med Lill-Babs och sjunga Chess-hymnen ”Anthem”.

En annan dag ringer de från Skåne. De står i snålblåsten utanför Ricky Bruchs hus och knackar på hans dörr, men Ricky vägrar att öppna.

Filip: ”När jag pratade med Ricky Bruch i telefon hade han en idé om hur intervjuerna skulle göras. Eftersom han opererat så mycket under ytan i sitt liv ville han att vi skulle göra intervjuerna i olika gruvschakt. Det var den roligaste idé jag någonsin hört. Först skulle vi åka till Boden och sitta på 150 meters djup och prata. Därefter skulle vi åka till en gruva i annan stad på 175 meters djup och så vidare. Så jävla bra. Men det visade till slut att det tyvärr inte gick att få med Ricky i serien.”

Det brukar ofta understrykas att humor är ett hårt arbete. Något som måste tas på djupaste allvar. Det gäller möjligen även för Filip & Fredrik, men det går inte att komma ifrån att de verkar ha väldigt roligt på jobbet.

Filip: ”Vi kanske är skitjobbiga att ha att göra med, men det slog mig senast i går att det borde vara rätt inspirerande att vara assistent eller praktikant hos oss. Kan du fixa sex kineser till i morgon? Det kan påminna mig om den roliga sidan av kvällstidningslivet.”
Fredrik: ”Det är lite Jönssonligan över det hela. Vi behöver en biljardhall, sex kineser och Tommy Körberg. Och allt måste vara klart klockan åtta i morgon bitti. När vi börjar filma vet ingen varför de är där. Knappt ens Tommy Körberg.”

Om Fredrik inte hade träffat Filip är han övertygad om att han fortfarande varit frilansjournalist. ”Förhoppningsvis hungrig, men troligen ganska trött.” Filip hade – åtminstone enligt Fredrik – varit kvar på Aftonbladet, ”jättetrött och konflikträdd”.

Historien om hur Filip och Fredrik blev vänner är välkänd. Två vikarirer på Aftonbladet som förbrödrades genom att dela på en flaska whisky innan en Rebecka Törnqvist-konsert. När de dagen efter insåg att de hade identiska minnesluckor blev de vänner för livet.

Välkänd är också historien om hur Filip & Fredrik därefter bilade genom USA och inledde varje dag med att köpa 24 Coors Light.

Men det fanns även en tredje person med i den bilen, Anders Pihlblad, i dag politisk reporter på TV4. Eftersom Anders Pihlblad var den enda av de tre som fyllt 25 – lång invecklad förklaring om att det gav billigare hyrbilsförsäkring – fick han köra hela resan.

”En typisk dag i bilen bestod av att Filip låg i baksätet och sov medan Fredrik satt i framsätet och matade in kassettband”, säger Anders. ”Men under resans gång pratade de mer och mer om att börja jobba tillsammans. Ett filmmanus tog form. De sprutade ur sig idéer. Det var precis som den där raden från Emil i Lönneberga. ’När två små gossar av samma skrot och korn möts första gången så tänds där liksom ett ljus i deras ögon’. ”

Fredrik Wikingsson sitter och hackar sönder wasabi i en sojaskål. Sushi är en ny upptäckt för honom. De flesta rör runt wasabin tills den löst upp sig i sojan. Inte Fredrik Wikingsson. Med ena ätpinnen som vapen hackar han systematiskt och metodiskt tills den mystiska gröna materian förintats.

”Jag har alltid ljugit om att jag är allergisk mot olika sorters mat”, säger Fredrik. ”I själva verket är jag bara rädd. Men i det här fallet slog jag ihop ett och ett. Lax äter jag. Och ris äter jag. Så nu kan jag äta sushi – fast bara laxbitar. Om ett par år kanske jag kan våga mig på sjögräsrullar.”

Hur kan du vara så rädd för mat?

”Jag vet faktiskt inte, jag har inte gjort den analysen. Om du går och tar fem män på kuken – som jag gjorde i ’Ursäka röran’ – så är det inte alls lika farligt. Det studsar bara bort. Men maten, den kommer liksom in här”, säger Fredrik och pekar in i munnen. ”Jag är en anal person. Jag gillar när a och ö kommer efter varandra.”

När Fredrik Wikingsson läser biografier bläddrar han alltid fram tills personen fyllt 18 år. Det är först då som det, enligt honom själv, blir intressant.

”Jag säger som Jon Skolmen: ’Jag kan dela in mitt liv i två delar’. I hans fall var det före och efter han upptäckte Seinfeld. Det är dock ett lite märkligt uttalande. Före Seinfeld var ju Jon Skolmen hur stor som helst, men vad har han egentligen gjort efter det? Men, i alla fall, min egen uppväxt kan också delas in i ett före och efter. Före och efter jag fick prestationsångest.”

Fredriks liv förändrades i tvåan på gymansiet mitt under ett matteprov. När han läste uppgifterna insåg han plötsligt att han inte kunde något.

”Det var som att få en kniv i magen. Därefter pluggade jag helt psykotiskt resten av gymnasiet. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli, men jag fick panik av tanken på att plötsligt kanske komma på vad jag ville bli, och sedan inte kunna komma in på den linjen. Det gick så långt att mina föräldrar försökte få mig att sluta plugga, ’Snälla, kom ut i solen en stund. Kemiprovet är inte förrän om en vecka’. Men jag kunde inte slappna av förrän jag fått femma i allt.”

”Jag satt med handen uppräckt hela tiden. Jag pluggade inte bara i läroböckerna utan i lexikon. Jag kunde svara på varenda fråga med fyra fulla A4. På ett historieprov där man kunde ha 105 poäng fick jag 115. Men det ledde bara till att jag höjde ribban ännu mer. Aha, kan man få mer än max?”

När Fredrik gick ut gymnasiet hade han 5.0 och valde mellan JH (Journalisthögskolan) och KTH (Kungliga Tekniska Högskolan). ”Det var nära att det blev KTH. Jag hade fallenhet för naturvetenskapliga ämnen. I dag är jag glad att det inte blev så. Se bara hur det gick för Lasermannen.”

Besattheten präglade även hans intressen. Först var det datorer och Commodore 64-spel. ”Jag prenumererade på en datatidning. När den skulle komma på tisdagar cyklade jag hem i ilfart. Om tidningen inte då låg i brevlådan – den var ibland försenad – kunde jag i ren ilska ställa mig och slå på en garderobsdörr.”

Nästa specialtidning som Fredrik följde maniskt var Trav och Galoppronden. ”Jag och Hugo, min dåvarande Filip, var så besatta av hästar att vi gick med på att varje morgon skotta skit åt en zigenare för 50 spänn i månaden. Det var rena Barnen från Frostmofjället-tillvaron. Varje morgon 07.00, innan skolan, gick vi till hans stall och skottade skit bara för att få vara i närheten av travhästar.”

Var det kända travhästar?

”Nej, de var fullständigt urusla. De tävlade aldrig. Ett av stona gjorde ett försöksheat en gång. Jag och Hugo satt förtrollade på läktarna. Vi tyckte det var som att se dödahavsrullarna.”

Metodiskt & systematiskt. När Fredrik flyttade till Stockholm, där han jobbade först med tidningar och sen med TV, började han i stället festa på samma sätt. Under en lång festperiod, ”ungefär från sommaren 1996 till sommaren 2003”, kunde han och Filip vara ute sex dagar i veckan. Två gånger hamnade Fredrik i fyllecell. I dag är han gift och tillbringar hellre kvällarna hemma.

”Filip pratar ofta om att han är en mycket intressantare missbrukarpersonlighet än vad jag är.”

Varför skulle han vara det?

”För att han är mer hämningslös. När jag blir full finns fortfarande min kontrollerande och anala sida kvar. Fast då blir den helt missriktad. Två gånger, i Hultsfred och Spanien, har jag insett att jag håller på att bli så full att jag kommer att tappa bort mobiltelefonen. Därför har jag plockat ut SIM-kortet. Det är ju det som inte går att ersätta. Men när jag sedan vaknat på morgonen så har telefonen varit kvar medan SIM-kortet borta. Det har hänt två gånger.”

Filip Hammar är tillfälligt bostadslös. Under ett infall sålde han plötsligt sin lägenhet – utan att köpa en ny. För närvarande bor han med sin tjej i hennes lilla etta, men letar efter något större.

Att han inte trivdes i sin förra lägenhet hade att göra med att han hade så jobbiga grannar. Framförallt var det en kvinna med en liten kinesisk hund som inte gillade honom.

Filip inser att det kan ha att göra med ett bråk i trapphuset. När hunden bet Filip svarade hans dåvarande tjej med att ta upp den lilla kinesiska hunden och kasta in den i väggen. ”Sedan den dagen var den här grannen lite skeptisk lagd till mig.”

Om Fredrik Wikingsson är den anale perfektionisten är Filip Hammar den bohemiske exhibitionisten. Så länge Filip kan minnas har han velat uppträda och synas. Och han tog alla chanser att göra det i skolan

”Jag var en bullrig figur. Fredrik har sagt, ’Du var nog en sån där människa jag skulle ha hatat i skolan’.”

Filip Hammar hade 4.6 i betyg. Men han lade sin mesta energi på vad man kunna uträtta och uppnå efter lektionstid. Till att börja med såg han till att bli elevrådsordförande.

”Jag behandlade elevrådsordförandeskapet som jag vore Micael Bindefeld. Jag syntes överallt, hade nycklar till allt. Jag skämdes inte för att inför allas åsyn gå fram till automaten i cafeterian, öppna med nyckel, ta en cola och stänga igen. Sen fick alla andra betala med sina tio spänn. Jag var betydligt stöddigare då än vad jag är i dag. Jag var berusad av den makt man kunde tillskaffa sig.”

Var du driftig?

”Nej, jag ville nog mest leva la dolce vita i gymnasiekorridoren. Vilket var rätt svårt. Det var jag som anordnade alla skoldanser. Med anledning av det varit problem med fylla på danserna blev jag utsedd att gå runt i alla klasser och uppmana, ’Ta det nu lugnt med spriten i kväll’. Sen blev det ändå jag som blev utslängd för att jag var för full.”

”En gång blev jag anklagad för att ha förskingrat elevrådets pengar. Jag anlitade därför en revisor som gick igenom elevrådets räkenskaper. Jag tog honom till aulan i skolan, där han på storbild gick igenom alla räkenskaper. ’Filip Hammar har skött det perfekt!’ Därefter tågade jag ut ur aulan som i en amerikansk film. Som en vinnare.”

”Fast jag var inte populär när jag ordnade så att jag fick åka till Eritrea för skolans räkning. Det var i samband med Operation Dagsverke. Egentligen skulle det lottas ut, men jag in till rektorn och sa: ’Det är lika bra att jag åker. Det kommer att bli så mycket bråk om det blir lottning’. Sedan kom jag brunbränd hem från resan. Jag höll en föreläsning om hur hemskt det var i Eritrea samtidigt som jag visade bilder på mig själv spelandes fotboll med barn från Eritrea. Operation Dagsverk det året blev en flopp.”

Under sin skoltid satte Filip också upp en julshow. Höjdpunkten var när han sjöng ’Last Christmas’ i en hemgjord video. ”Jag var besatt av att se mig själv på storskärm”. Filip skrev även en teaterpjäs. Det var ett drama i två akter där han själv spelade ena huvudrollen.

”Det var ett slags Romeo & Julia som utspelades i Harlem. Pjäsen avslutades med att jag satt vid flygeln och spelade ’Yesterday’. Jag hade själv översatt den till ’Gårdagen’. Till sist föll jag effektfullt ihop över pianot.”

Detta finns bevarat på VHS. Fredrik Wikingsson har sett det.

”Filip visade videon för mig kvällen när vi blev sjukt berusade innan Rebecka Törnqvist-konserten. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför han gjorde det. Jag tror han är lite skamsen för det själv. Kvaliteten var usel. Jag har ändå van att se kackig video. Jag har laddat ned oerhört många dåliga QuickTime-filer från Dylan konserter, filmade av någon som sitter på the nose bleed section i Boston. Men det här var värre. Typ filmat av en mamma på 55:e raden och filmar. Ändå skulle han visa det.”

Varifrån kommer det här uttrycksbehovet?

Filip: ”Jag tror det kommer från mina föräldrar. Båda är lärare, lärare på den skola där jag gick. Båda är extremt extroverta och omtyckta som lärare. Pappa gjorde lektionerna till shower. Han steppade på katedern och plockade fram sin gitarr.”

I vilken ämnen då?

”Franska och engelska. Pappa är en galen frankofil. När jag var fem-sex år så gjorde vi uppträdanden tillsammans. Han drog vitsar på franska och jag stod där med basker och sjöng. Min pappa har berättat att han ville bli sportkommentator som liten. Han gick runt och refererade hela matcher för sig själv. Min mamma hörde honom göra det även efter att de träffades. Min pappa är entertainer fast i en adjunkts kropp. Jag kanske har valt att leva ut det.”

När Filip & Fredrik hamnade på löpsedlarna i samband med ”Ursäkta röran” var det en jobbig tid för hans lärarföräldrar. Om det fanns någon underliggande avsikt med intervjun med Robinson-Emma – där hon får frågor med anspelningar på koncentrationsläger – var det att visa upp dagens utbredda historielöshet. Upprinnelsen var att Filips mamma i en klass ställt en fråga om Stalin och bara en visste vem det var. Men i tidningar vinklades inslaget närmast som att Filip & Fredrik drev med Auschwitz.

”Mamma och pappa fick höra en del beska kommentarer i lärarrummet. När mamma satte ned sin lunchbricka gick alla som satt vid det bordet. Men morsan var svincool. Hon litade på mig. Pappa är oerhört snäll och tycker inte att man ska göra sig lustig på andras bekostnad. Mamma ringde och berättade: ’Nu har pappa gått runt kvarteret hela natten’. Det tog ett tag innan han förstod varför hans son, som är så snäll, valt att göra något sånt.”

Ändå refererar ni återigen till Auschwitz i nya serien i en sketch med Dr Alban.

”Det känns lite som vi är tillbaka på ruta ett. Vi ville göra vår ’Slugger’-platta.”

Men varför detta behov av att hela tiden tänja på gränserna?

”Det får absolut inte bli gränstänjande för gränstänjandet skull. Ett problem för mig är att jag är så fördomsfri i alla lägen att jag ibland kan ha svårt att förstå vilka reaktioner saker och ting möter. Fredrik skiter fullständigt i reaktionerna efteråt. Jag har en tendens att mer gå och grubbla. Men har man varit på vapenkonvent i USA, har man sett två män suga av varandra, är det svårt att längre bli chockerad av något.”

”Jag känner verkligen respekt för folk som vågar vara extrema och lever i samhällets periferi. 50 år och piercad i fittan – jag kan tycka det är toppen. Andra tycker det är äckligt med nudister. Jag tycker det är härligt. De mår säkert svinbra i sina friggebodar. Jag älskar att sätta ljus på människor som lever ett alternativt liv. Jag är gärna Janne Josefsson i den världen.”

”När två små gossar av precis samma skrot och korn träffas för första gången, så tänds där liksom ett ljus i deras ögon.”
Ur ”Nya nyss i Emil i Lönneberga”

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson sitter och rör i varsin latte på sitt stamställe på Östermalm i Stockholm. Att de enda andra i lokalen är Charlotte Perelli med maken Nicola och deras barn kan få en tro att allt när som helst ska brisera i en Fredrik & Filip-sketch. Eller en kidnappning till ”Ett herrans liv”.

Men i dag det är en vanlig arbetsdag. Frågan på dagordningen är vad de ska göra när första säsongen av ”Ett herrans liv” är färdigklippt och klar. De har inte brist på idéer. Förutom en debut som ståuppare (se separat ruta) finns det planer på en långfilm, ännu en bok, kanske en krogshow och fler TV-serier. Plus att de håller på att göra en talbok av ”Två nötcreme och en moviebox”.

Fredrik: ”Förhoppningsvis kan vi göra för ljudböcker vad klippningen av ’100 höjdare’ gjorde för klippning av humorprogram. När Filip läser fel och skriker ’Fitta!’ kommer det med i ljudboken.”
Filip: ”Men fan vad vissa grejer i den boken inte är roliga. När man nu tvingas läsa den igen tänker man på flera ställen, gud, vad det här bara var en massa ord. En lista på typiska efterrätter? Hur tänkte vi där?”
Fredrik: ”Samtidigt som vi kan vara kräsna och ogenerösa gentemot andra i Sverige som försöker vara roliga så är vi fullständigt föraktfulla mot oss själva. Vi kan hata oss själva när vi ser oss i redigeringen. När man inser att det inte blir så bra som det borde ha blivit.”
Filip: ”Det är sällan man stannar upp och inser att alla ens kreativa drömmar fallit in. Vore det inte kul att se Ingvar Oldsberg köra ner någon i en träflis? Två veckor ser man honom göra det. Jag är inte säker på att jag vill göra det här i 20 år, men jag vill göra det just nu.”
Fredrik: ”Men man får aldrig bli för mätt och nöjd. Man måste vara lite on the edge. Jag vill aldrig mer känna känslan av att jag hade inte hade pluggat tillräckligt till det här provet.”

(slut)








 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.