Intervju med Lykke Li: Jag vill krossa hjärtan med en enda rad

”Alla i skolan, alla terapeuter, har alltid sagt: ’Lykke, du måste bestämma dig, du måste ha ett hem’. Det har skapat en sån hets i mig. Men nu känner jag, fan ta alla andra. Jag vill inte bestämma mig. Jag tänker fortsätta vara en sökande och motsägelsefull person.” Intervju med Lykke Li från DI Weekend 2 maj.

Lykke Li

Text: Jan Gradvall

Werner Herzogs film ”Fitzcarraldo” från 1982 handlar om en person som när en vansinnesdröm om att bygga en opera mitt inne i den peruanska djungeln. För att kunna genomföra det måste han göra något ännu omöjligare: att lyfta upp en ångbåt ur en flod och sedan bära hela ångbåten över ett berg.

Efteråt kom en dokumentär, ”Burden of dreams”, som visar att själva filminspelningen präglades av lika mycket svett, blod och dårskap som själva filmen. Regissören Werner Herzog höll på att bli galen under inspelningen. Huvudrollsinnehavaren Klaus Kinski var galen.

Att titta på ”Fitzcarraldo” och ”Burden of dreams” känns som att vara fångad i en feberdröm med människor som tappat all distans och är beredd att göra vad som helst för att genomföra sina projekt.

Lykke Li älskar dessa filmer.

”Jag går in i ett psykotiskt tillstånd när jag ska göra en ny skiva.”, säger Lykke Li och ler nästan som Klaus Kinski.

”Det är jobbigt för mig, och det är jobbigt för alla jag jobbar med, men jag bara vägrar ge mig. Det är precis som i ’Burden of dreams’ eller ”Heart of darkness” (dokumentär om den lika vansinniga inspelningen av ”Apocalypse now”). Jag känner igen mig så mycket i dessa filmer. När man är på jakt efter något så kostar det. Det kan handla om att jag får för mig att något ska låta exakt som mitt eget hjärta bultar. Det är ju helt omöjligt att återskapa det, jag vet det innerst inne, men jag är beredda att testa alla inspelningsmetoder som finns för att försöka”.

Lykke Li är rolig att följa på Instagram, ett socialt medium som blivit den mest spontana och innovativa kommunikationsformen mellan artister och deras lyssnare.

Om man på 1970-talet ville veta mer om sina favoritartister skulle man titta på de utvikbara lp-omslagen. På 1980-talet var det rockvideor. På 1990-talet var det hemsidor. I dag är det Instagram.

Förrförra veckan lade Lykke Li ut några bilder på Instagram där hon till alla sina följare över världen skrev saker som ”Getting ready for tour”, ”Rehearsing old songs” och ”What shall I wear?”. Men till detta lade hon i stället för bilder på sig själv upp bilder på Klaus Kinski. Det berättade mer om hennes personlighet och humor än någon intervju jag läst.

Vi sitter på en eftermiddagsöde restaurang på Kungsholmen i Stockholm. Lykke Li beställer te. Den citronklyfta hon får till teet pressar hon i stället ned i vattenglaset bredvid.

Att leva sitt liv med att släpa ångbåtar över berg kostar på. Lykke Li dök upp på minuten på vår avtalade mötestid, men det är inte alltid hon gör det.

”I går skulle jag göra phoners i fem timmar (telefonintervjuer med utländska journalister). Men jag var så jetlaggad att jag bara stängde av min telefon. Jag blev så glad inombords. Det var som att skolka! Härligt!”.

Lykke Li ler Klaus Kinski-leendet igen. Till synes helt oberörd inför det faktum att personer på henns skivbolag just nu sliter sitt hår för att boka om hela schemat och försöka pusslar in nya 20-minuterstider med frustrerade journalister från Uruguay till Andorra.

Är det sant att du missade en Australienflight på flit för att få extra dagar där?

”Ja, jag vill klamra mig fast vid friheten. Jag har varit så extremt ambitiös och noggrann. Jag har varit så duktig i så många år att jag just nu har behov av att inte vara det”.

Lykke Li har inte haft några listettor, men vad det gäller inflytande och respekt från kollegor är hon en av Sveriges just nu tre-fyra största artister internationellt, på samma nivå som Robyn och Avicii.

När jag intervjuade Lorde för DI Weekend talade hon om hur mycket hon älskar Lykke Li. Influenserna hörs även tydligt i Lordes musik. Detsamma gäller Lana Del Rey som till sin synnerligen Lykke Li-influerade superhit ”Summertime sadness” gick så långt att hon även anlitade Lykke Lis låtskrivarpartner.

Lana Del Reys senaste låtar (även ”Young and beautiful” och ”West coast”) är liksom Lykke Li-låtar som ”Sadness is a blessing” och ”I follow rivers” skrivna tillsammans med Rick Nowels, amerikanskt låtskrivarproffs bakom låtar som ”Heaven is a place on earth” med Belinda Carlisle, ”White flag” med Dido och ”Life is a rollercoaster” med Ronan Keating.

”Jag visste inte att Rick varit inblandad när jag hörde ’Summertime Sadness’ första gången. Jag tänkte bara, bra låt, jag fick den på hjärnan. När jag sen fick reda på det hur det gått till, tänkte jag, den jäveln! (skratt) Men det är superkul att så stora och framgångsrika artister lyssnat på och gillar mina låtar. Min dröm med den nya skivan är att jag ska vara som Carole King och att en Aretha Franklin ska plocka upp en låt och sjunga den. Jag vill vara låtskrivare i första hand”.

Du är 28 år nu och har redan hunnit göra tre album. Du har hållit ett högt tempo.

”Tanken var att tvinga mig själv att ha ett långt break. Till slut hamnar man i dödssprattelläge då man är så trött att det enda man kan göra är att köra på. Vi turnerade extremt mycket med förra albumet. Den sista spelningen i New Orleans var totalt urspårad. Sen drog jag ut sladden”.

Hur då urspårad?

”Jag hade gått ur en relation. Det var svårt att gå igenom det traumat under en turné. Så du kan tänka dig behovet av att spåra ur… Men mitt band var så fint, de stod alla vid min sida, de var ju också långt hemifrån, långt från fruar och flickvänner. När turnén var slut åkt alla hem till sitt. Jag hade ingenstans att bo. Jag åkte till en polare i Eagle Rock, Los Angeles, och sov på soffan. När jag var ensam där kom värsta stormen. Jag var strandad utan bil, utan el, trodde jag höll på att dö.”

”Efter det stöttade jag på Björn (Yttling, medlåtskrivare och producent) och bestämde att vi skulle gå in i studion och bara testa lite idéer jag hade fått. Då hade det bara gått tre veckor efter två års turné. Men så fort vi började jobba så kände jag, shit, jag orkar egentligen inte, men jag bara måste dokumentera hela den här processen. Så jag gick in i bubblan igen, besatt av att skriva den mest fulländade låten om vad jag fått igenom, och har inte kommit ut ur den bubblan förrän nu”.

”Att spela in den här skivan kändes nästan som att bli könsmogen. Jag var så ung innan. Men nu kände jag, alright, det är nu jag kan göra min ”Nebraska” eller min ”Horses”. Jag var i ett vidöppet tillstånd. Jag lät som jag tidigare bara försökt att låta. Det kändes som allting innan bara hade varit en förberedelse för det här”.

På nya albumet är det ännu mer fokus på sångerna och din egen röst. Allt är mer avskalat.

”Precis det jag ville. Jag vill nästan göra en countryskiva, en psykotisk countryskiva. Du vet låten ”Simple man” med Graham Nash? Det finns en textrad där som säger allt, ”I just wanna hold you, I don’t wanna hold you down”.”

Fantastisk.

”Den skulle kunna ha varit en fet soullåt med trummor, det är den typen av låt, men han (Graham Nash) väljer att i stället göra den avskalad. Att kunna krossa hjärtan med en enda rad, det är vad jag försöker göra. Att sedan genomföra det, från idé till verklighet, handlar om rent snickeri som kan ta sjukt lång tid”.

Tiden ni kan lagt på det snickeriet märks verkligen i dina låtar.

”Jag kan snöa in hur länge som helst på låtstruktur, bryggor.. Man kan tro att man gjort en asgrym låt, sen kommer Rick in och säger, ”Hur skulle det vara med en körstämma där i stället?”. Ok, wow. Jag är så mörk som person och har en tendens att skriva Leonard Cohen-aktiga låtar med vers, vers, vers, vers, vers. Så det är superviktigt att få ramar som begränsar. Annars spiller man ut och går vilse”.

En favorittext för mig är din ”Sadness is a blessing” med rader som ”Sadness is my boyfriend”. Du beskriver melankoli och ledsenhet som någonting fint, något man bär med sig.

”Ja! För ledsenheten håller en sällskap. Alla ens minnen, alla drömmar om vad som kunde ha varit, är en viktig del av den man är. Jag tror det är därför man har så svårt att släppa ledsenheten. Man har levt så länge med den att det skulle bli tomt utan den.”

I kulturen runt omkring oss, med självhjälpsböcker och seminarium, så beskrivs ledsenhet annars som något man måste bort ifrån. Det finns närmast en hets i att må bra.

”Exakt. Titeln på nya albumet, ”I never learn”, handlar om att jag vägrar anpassa mig till det. Jag kommer från en så trasig uppväxt. Alla i skolan, alla terapeuter, har alltid sagt: ’Lykke, du måste bestämma dig, du måste ha ett hem’. Det har skapat en sån hets i mig, en press att hitta den sortens lycka och harmoni. Men nu känner jag, fan ta alla andra. Jag vill inte bestämma mig, jag vill inte ha ett hem. Jag tänker fortsätta vara en sökande och motsägelsefull person. Jag vill stå på scen men jag vill samtidigt också vara hemma i mjukisbyxor. Jag vill vara kvar i den motsättningen.”

Så vad är egentligen ditt hem nu?

”Jag bor på riktigt i en resväska.”

Dina låttitlar och texter innehåller inga samtida referenser utan tidlösa ord och uttryck, ofta med motiv från naturen.

”Det är sånt jag går i gång på. Jag älskar att läsa Pablo Neruda, Anaïs Nin, såna författare. Kärleken är ett svårt och tidlöst ämne”.

Medan andra sjunger om Facebook så låter du närmast som en gammal soul- eller bluesartist.

”Jag är extremt omodern. Det visar sig i hur jag klär mig, hur jag har det hemma. Jag vill inte ha någonting som går ur stil. Jag vill också att musiken ska kännas som den alltid funnits där. Jag vill att varje låt ska vara en tidlös singalong”.

Är det något du har med dig från din bakgrund? Sånger att sjunga runt lägerelden?

”Inte alls. Men alla vill hitta någonstans där man känner sig hemma. Därför är konsten så viktig. Man vill genom sånger och annat få den barndom man inte hade”.

Det är väldigt intressant tanke. Kan man skaffa sig en bättre barndom retroaktivt?

”Absolut, det tror jag. Jag säger inte att min barndom var dålig. Den var full av äventyr. Mina föräldrar är fantastiska människor (medlemmar i Dag Vag och Tant Strul som flyttade runt i världen). Men ur ett barns perspektiv var min barndom lite väl äventyrlig. Jag var arg på det tidigare, led mycket av det, men nu har jag kommit fram till att det var förberedelsen för det jag gör nu”.

Du har mestadels bott i Los Angeles de senaste åren.

”Det finns så mycket musik där. Var man än hamnar så har någon legend spelat in där i det huset. Dennis Wilson, Joni Mitchell, Harry Nilsson. Jag älskar hans album ”Pussy cats” som han spelade in när John Lennon kom och hängde. Det är magiskt. Jag går extremt mycket på hike när jag är i LA. Jag går runt och lyssnar på klassiska låtar om och om igen. Eller röster som Alan Watts (filosof och zenbuddhist).”

Du vandrar i bergen?

”Ja, det är bara tio minuter från det hus där jag bott. Det är det bästa som finns. Man går och går och går och kommer på en massa saker. Det är också viktigt med utsikten där uppifrån. När man ser havet, eller ser solen går ned, så får man perspektiv. Så farligt är det ändå inte. Det finns alltid en morgondag”.

Att du vandrar så mycket i naturen förklarar en del av motiven i dina texter.

”En annan stor inspirationskälla är när jag kör bil. Jag älskar att köra bil mitt i natten. Att köra omkring på Mulholland Drive och lyssna på Van Morrison i regnet… Jag vill att miljön och musiken ska smälta samman. ”

Spelar du in mixtapes?

”Nej, jag har spellistor i telefon. Vilket är ett problem eftersom jag också har kartan i telefonen och hittar uruselt. Så jag kör vilse och håller på och köra ihjäl mig när jag hela tiden måste sitta och greja med telefonen (haha)”.

I Stockholm är du en del av Ingridkollektivet med ett gäng andra musiker som medlemmar från Peter, Bjorn and John. Vad är egentligen det kollektivet?

”Jag vet inte! Det är jätteroligt när vi har styrelsemöten. Jag tror att vi är ett imperium, en livsstil, som yoga. Vi är Ingrid, vi kan göra vad vi vill! Men de andra säger, nej, vi är först och främst ett skivbolag. Jag sitter mest och säger saker som ’Kan vi inte ha disco eller loppis i stället?’”

Hade ni inte loppis i vintras?

”Jo, det var toppen! Vi är nog mest ett missförstånd, ett förlustdrivande kollektiv. Det är underbart att gå dit och bara hänga (Ingrid har tagit över gamla Spegelteatern vid Mariatorget i Stockholm). Man sjunker ned i en bönkudde och snackar med andra med musiker i andra bönkuddar, någon som har tjejproblem, någon som kvällen innan tagit för mycket syra.”

Förra sommaren uppträdde Ingridkollektivet på Roskildefestivalen. Hur gick det?

”Publiken tyckte det var världens sämsta spelning! Ingen av oss ville spela sina hits, alla ville bara typ spela tamburin, Vi fick svindåliga recensioner och förlorade pengar. Det var underbart. Målet är att allt ska gå back”.

(slut)