Släktskapet mellan Harold Pinter och Arctic Monkeys

Vad som formade ”Angry young men” på 1950-talet var den ilska som kom ur glappet mellan de förväntningar man hade på livet och den egentliga verklighet som sedan mötte en. Precis det fångar även Arctic Monkeys. Från Sydsvenskans kultursida, 13 maj.

Angry young men

Text: Jan Gradvall

När Horace Engdahl förkunnande att Nobelpriset 2005 gick till Harold Pinter löd motiveringen att Pinter i sina dramer ”frilägger avgrunden under vardagspratet”.

Vid talet under prisceremonin fortsatte Per Wästberg: ”Det kokar och svider mellan raderna av ouppklarade hot. Det vi hör är tecken för allt vi inte hör.”

Båda dessa omdömen kunde lika gälla för Arctic Monkeys. Ett rockband från Sheffield som i högre grad än någon samtida dramatiker eller författare förvaltar och för vidare den ”Angry young men”-tradition som Pinter var med och definierade.

Det är så många unga rockband som hyllats i förtid att ingen längre tror på lovorden.

Men ett halvår efter att Arctic Monkeys albumdebuterade med den snabbast säljande skivan i brittisk musikhistoria – 363 735 fysiska kopior på en vecka – fortsätter det unga bandet att dominera engelskt kulturliv.

Under ett par dagar i London i maj går det inte att undvika Arctic Monkeys. Referenser till bandet och deras låtar dyker upp i allt från konstrecensioner till inrikespolitiska kommentarer.

Det har också getts ut en kortfilm, ”Scummy man”, som bygger vidare på den historia som berättats i bandets låt ”When the sun goes down”.

Textförfattaren Alex Turner, född 1986, har i en intervju berättat om ett industriområde utanför Sheffield där bandet brukade repetera. När de flyttade in i replokalen berättade grannen: ”It changes around here when the sun goes down”. Kvarteren övertogs då av prostituerade.

I Paul Frasers film ”Scummy man” får vi följa en av de prostituerade, en av torskarna (”scummy man”) och en taxichaufför som kör genom området på nätterna. Det är en historia som för tankarna till både Mike Leigh-filmer som ”Naken” och det tidiga 1960-talets engelska disbänkrealism.

Arctic Monkeys första och hittills enda album bär titeln ”Whatever people say I am, that’s what I’m not”.

Titeln är hämtad från en replik från Alan Sillitoes ”Saturday night and Sunday morning”. Alan Sillitoe var tillsammans med Harold Pinter och John Osborne (”Look back in anger”) centralfigur i den grupp av författare och dramatiker som från mitten av 1950-talet till mitten av 1960-talet definierades som ”angry young men”.

Vad som formade ”angry young men” var den ilska som kom ur glappet mellan de förväntningar man hade på livet skulle utvecklas – förmedlat via till exempel reklam och popkultur från USA – och den egentliga verklighet som sedan mötte i ett England som fortfarande var klassbundet.

Så var det för Sillitoe, Osborne och Pinter. Så är det för Arctic Monkeys.

De arga männen, de som var unga då och de som är unga i dag, skildrar vardagen för människor som lever i en lögn. De lyfter på locket för kvävda problem – släpper fram våldet och frustrationen – och frilägger avgrunden under vardagspratet

”Saturday night and Sunday morning” publicerades 1958 och var Sillitoes andra roman. Två år senare kom filmversionen med Albert Finney i huvudrollen. 1964 sattes den upp som pjäs, då med Ian ”Gandalf” McKellen.

Alan Sillitoe berättar historien om Arthur Seaton som sliter i fabrik på dagarna och lever ut sin drömmar på nätterna. Han ligger med en kollegas fru. Efter att ha blivit påkommen, och halvt ihjälslagen, håller han en bitter monolog:

”If any knowing bastard says that’s me I’ll tell them I’m a dynamite dealer waiting to blow the factory to kingdom come. I’m me and nobody else. Whatever people say I am, that’s what I’m not. They don’t know a bloody thing about me.”

Arctic Monkeys sångare och textförfattare Alex Turner skulle själv aldrig definiera sig som en intellektuell. Trots att han citerar Shakespeare i en av sina hitlåtar – ”Oh there int no love no, Montagues and Capulets/ Just banging tunes in DJ sets” – men är noga med att poängtera att han inte är ute efter något än att skildra sin egen vardag.

Att för en 19-åring, som hänger på pubarna i Sheffield-förorten High Green, säga att man är intellektuell är förmodligen ungefär som att säga att man är bög.

Alex Turner och Arctic Monkeys kamouflerar också sin uppenbara litterära begåvning med ettrigt, smattrande, påträngande sound som nog skrämmer bort de flesta utanför rockvärlden som försöker lyssna på dem.

Fem låtar på skivan berättar tillsammans en historia. Låtarna ligger förvirrande nog utspridda genom skivan, men lyssnar man på texter till ”The view from the afternoon”, ”Dancing shoes”, ”Still take you home”, ”Red light indicates doors are secured” och ”From the Ritz to the rubble” berättas en historia om en ”angry young man” av i dag.

Under veckorna sliter man för att få ihop sin lön. Och på helgerna super man sig bortom drömmarna.

Mannen som designat albumomslaget, Scott Jones, har sagt till NME: ”The cover shot is just a snapshot of the Saturday night at one point”.

Oinvigda tror förmodligen att den svartvita, socialrealistiska omslagsbilden föreställer någon av de fyra medlemmarna i Arctic Monkeys. Men i själva verket är det en kompis till bandet som valts ut, metodiskt supits full innan fotograferingen, just för att hans blick i det tillståndet förmedlar exakt vad de vill berätta.

Även vi som aldrig träffat mannen på bilden känner igen honom.

Jag har själv suttit bredvid honom på olika nattbussar. När han försökt tränga sig framför mig i korvkön på Stora Torget i Linköping har jag reflexmässigt flyttat mig några steg till vänster för att undvika bråk. Jag har mött hans berusade blick många gånger just när lördag natt övergått till söndag morgon.

Vad jag hör när jag lyssnar på Arctic Monkeys skivor – vad kanske miljoner andra hör – är hur det var att vara en 19 år och frustrerad. Hur det är att inte veta hur man ska förverkliga sina drömmar men samtidigt vara övertyga om att alla andra som försöker förstå en har helt fel. ”Whatever people say I am, that’s what I’m not”.

Vi vet inte var Harold Pinter tycker om Arctic Monkeys, men vi vet vad Alan Sillitoe tycker.

Dagens efter att Arctic Monkeys album släpptes i januari ringde The Independent upp författaren som sade att han egentligen mest lyssnar på jazz och klassisk musik men att han direkt tagit Arctic Monkeys till sitt hjärta.

Alan Sillitoe: ”Jag är från Nottingham, en stad som påminner mycket om Sheffield och jag kan känna igen deras accenter och deras bakgrund. Jag tror det är speglandet av deras bakgrund som hjälper till att lyfta dem över andra popgrupper. Vad du uppnår om du ger en lokal prägel med tillräcklig integritet är allmängiltighet. Det liv och den energi som Arctic Monkeys förmedlar är en bra sak i det tämligen döda och politiskt korrekta samhälle vi lever i nu. De verkar ha den där kontakten med vad riktiga människor tänker och vill ha.”

(slut)