Skivrecensioner, DI Weekend
Galantis
EP
Warner
Betyg: 4
Av en slump träffades två av Sveriges främsta låtskrivare vid en vägren 1966 Under den följande festnatten bestämde de sig för att börja skriva låtar tillsammans. Det var Benny Andersson från Hep Stars och Björn Ulvaeus från Hootenanny Singers.
Den nya svenska konstellationen Galantis för tankarna till vägrensmötet 1966.
Ena medlemmen är Christian ”Bloodshy” Karlsson. Som ena halvan av låtskrivarduon Bloodshy & Avant förändrade han kurs på populärmusiken med låtar som Britney Spears klassiker ”Toxic”. Bloodshy fortsatte sedan att göra perfekt pop som medlem i Miike Snow.
Andra medlemmen är Linus ”Style of Eye” Eklöw, medkomposiör och medproducent till bland annat Icona Pops ”I love it”. Style of Eye samarbetar även med Max Martin och var delaktig i Zlatans nyversion av nationalsången.
När Bloodshy och Style of Eye nu gör musik tillsammans under namnet Galantis använder de alla verktyg de samlat på sig i jakten på det perfekta beatet. Storslagenheten och stegringarna i stadiumhouse förenas med detaljrikedomen och melodiguldet från tre decennier med Kaj Kindvall-pop.
Branschtidningen Billboard började i tisdags strömma EP:n. Nästa vecka gör Galantis livedebut på tunga Coachellafestivalen i USA. Därefter tar de över världen.
Jan Gradvall
Pink Pistols, Sylvester Schlegel, Outtrigger – med flera
Melodifestivalen 2014
Universal
Betyg: 1
Från en historiebok publicerad 2037: ”Denna samling med de 32 bidragen från festivalen 2014 anses numera allmänt som lågpunkten i svensk populärmusikhistoria”.
Jan Gradvall
Reverend Robert Wilkins
Prodigal son
Bear Family
Betyg: 4
På originalpressningen av Rolling Stones album ”Beggars banquet” stod det att Jagger/Richards hade skrivit ”Prodigal son”, något de själva fortfarande borde skämmas över. Men allt rättades till på kommande utgåvor. På sin ålders höst fick den verkliga upphovsmannen, Robert Wilkins (1896-1987), så mycket royaltypengar att han under sina sista år i livet levde gott på den låten.
Robert Wilkins var en Memphislegend inom countryblues. Efter att ha gjort inspelningar 1928-1935 försvann han från radarn.
1964 spårades han upp av en bluesforskare och spelade in ett nytt album. Men Robert Wilkins hade nu blivit präst och vill inte spela djävulsblues utan sina nya gospellåtar, bland dem ”Prodigal son”, som i den förkrossande originalversionen klockar in på närmare 10 minuter. Tyvärr, Stones, pastorn spelar i en högre division.
Denna nyutgåva med inspelningarna från 1964 visar att Reverend Robert Wilkins spelade gospel med precis samma glöd och svärta som han tidigare spelade blues. Att lyssna på bekännelsesånger som ”Jesus will fix it alright” och ”I wish I was in heaven sitting down” känns som att få långa handskrivna brev i blod från en djupt kristen morbror som man inte visste att man hade.
Jan Gradvall
Carlton and the Shoes, The Classics, The Gaylads – med flera
Studio One Rocksteady
Soul Jazz Records
Betyg: 5
Många soltimmar. Svala nätter. Perfekt jordmån. Sluttning med god dränering. Musik är som vin: det uppstår årgångar då förutsättningar är så perfekta att det som utvinns bara blir mer och mer värdefullt med åren.
Rocksteady från åren 1967, 1968 och 1969 är jamaicansk musiks motsvarighet till champagnens 1988, 1989 och 1990: tre sublima årgångar i rad.
Rocksteady uppstod mellanperioden mellan ska (snabbare) och reggae (tyngre). Tempot är så långsamt att det aldrig skulle hinna med morgonbussen. Melodierna svävar omkring som pollenhöga humlor. Tonvikten ligger på sången, i princip alla rocksteadygrupper försökte sjunga som Curtis Mayfield och The Impressions.
Genom åren har jag samlat på mig metervis med jamaicansk musik, men denna volym är den i särklass bästa samling med rocksteady jag hört. Finns inte på Spotify men investera för din egens skull. Du kommer lyssna på det här livet ut.
Jan Gradvall