Skivrecensioner, DI Weekend
Fat Boys
Fat Boys
Traffic Entertaiment
Betyg: 4
”Listen, first the Fat Boys break up…” Det är öppningsraden i den låt jag förmodligen lyssnat på flest gånger under 2000-talet, Jay-Z:s tillbakablickande ”Heart of the city” från albumet ”The Blueprint”. Att Jay-Z använder Fat Boys splittring som tideräkning är en påminnelse om något bortglömt i hiphophistorien. I dag talas det främst om politisk och samhällsmedveten hiphop men historiskt sett har de läsksörplande komedirapparna med huvudet under armen har varit minst lika viktiga.
Fat Boys var på 1980-talet lika stora som Run-DMC. Nu återutges trions debutalbum från 1984 i form av en kongenial pizzabox i miniatyr. Att mat var bland det viktigaste i Fat Boys återspeglades i deras kroppsvikt. En av medlemmarna, över 200 kilo tung, gick sorgligt bort i en hjärtattack 1995. Den råa energin i låtar som ”Stick ’em” går rakt in i pannloben. Det finns ingen eftertanke eller återhållsamhet i Fat Boys musik. Det är bara ren uttrycksglädje, evigt inspirerande.
Jan Gradvall
Miriam Aïda
AfroSamba Orchestra
Connective
Betyg: 4
Brasilien är svårbegripligt stort. Det femte största landet i världen med över 200 miljoner invånare. Långsamt men stadigt växer också omvärldens kunskap om vidden av det brasilianska musikarvet. Gitarristen och afrosambapionjären Baden Powell (1937-2000) har varit en vit fläck på kartan för mig, men jag förstår vad jag missat efter att lyssnat på detta hyllningsalbum till Baden Powell av Lund-artisten Miriam Aïda. Med arrangemang av brasilianaren Jayme Vignoli och ett komp av bland av kvinnliga stråkkvartetten Vindla från Malmö tolkar Miriam Aïdas hans mångdimensionella kompositioner med både glöd och värdig återhållsamhet.
Jan Gradvall
Lina Nyberg
The Sirenades
Hoob
Betyg: 4
I september bytte P2 kanalsignatur. Den nya är komponerad och framförd av Lina Nyberg och är typisk för hennes otypiska musikalitet; en doft av ett alternativt musikuniversum där det inte finns några gränser mellan jazz, konstmusik, brasilianskt och klassisk musik. Lina Nybergs nya album ”Siriandes” är ett häpnadsväckande rikt dubbelalbum med fler utflykter och stickspår än andra artister vågar sig på under en hel karriär. Under lyssnandet antecknar jag referenser till allt från Laura Mvula, Stephen Sondheim, Paul Simon, George Gershwin och Kate Bush till jazzmusikern och ”House of cards”-kompositören Jeff Beals. Precis som intromusiken till den tv-serien känns musiken på Lina Nybergs dubbelalbum vacker, hotfull, fantasieggande.
Jan Gradvall
Paloma Faith
A perfect contradiction
Sony
Betyg: 3
En av många insikter som ett liv av musiklyssnande gett mig: allt som Stuart Matthewman varit inblandad i är värt att leta efter. Stuart Matthewman är medlem i bandet Sade (jo, det är ett band, även om sångerskan också heter Sade) och en nyckelfigur bakom den förstummande albumsviten. Det var också han som producerade Maxwells suveräna debutalbum ”Maxwell’s urban hang suite” från 1996. Stuart Matthewman är så rik att han inte behöver jobba men dyker glädjande upp på två spår på Hackney-födda Paloma Faiths överraskande souliga nya album. ”Taste my own tears” och ”It’s not the knowing” är typiskt matthewmanska: transatlantisk soul med doft av både London och New York.
Jan Gradvall