Intervju med Lorde, 17 år

Royals är i dag uppe i 270 miljoner visningar på Youtube och 122 miljoner spelningar på Spotify. Vid Grammygalan tidigare i år fick Lorde hämta hem den tyngsta statyetten av dem alla för ”Song of the year”. En låt skriven av 17-åring som läser Tobias Wolff, Lydia Davis och Alice Munro. Intervju i DI Weekend 7/3 2014.

Samtiden är ett bombardemang av statusuppdateringar. Alla försöker
framställa sig själva som lite finare än grannen, oavsett om lyxen gäller
synlig lyx eller avståndstagande från lyx; båda fungerar lika bra som
statusmarkörer.

I samtiden kan alla i 15 minuter vara kung eller drottning över sin egen
domän.

Mitt allt detta kom i fjol en poplåt som bättre än någon tidningsartikel
eller dokumentärfilm sammanfattade hela tidsandan:

And we’ll never be royals
It don’t run in our blood
That kind of lux just ain’t for us
We crave a different kind of buzz


Till ett minimaliskt elektroniskt komp sjöng Lorde om att leva i en förort
och se alla dessa tv-program, tidningar, Facebook och musikvideor fulla av
de senaste statusmarkörerna.

Självklart var det en låt med namngivna varumärken. Hur skulle den annars
bli trovärdig? Lorde sjunger i Royals om allt från Maybach (bil) och
Cristal (champagne) till Grey Goose (vodka).

Hon sjunger om att hon och hennes kompisar känner sig utanför den här
världen, men att de så klart ändå inte kan låta bli att fantisera om att
vara en del av den:

We don’t care, we’re driving Cadillacs
in our dreams


Royals med debutanten Lorde blev en osannolik succé. Låten blev etta i USA
och i princip alla länder i västvärlden. Låten är i dag uppe i 270
miljoner visningar på Youtube och 122 miljoner spelningar på Spotify. Vid
Grammygalan tidigare i år fick Lorde, i den mördande konkurrensen, hämta
hem den tyngsta statyetten av dem alla för ”Song of the year”.

Vad som gör denna historia ännu mer osannolik är att Lorde är född 1996
och kommer från ett av världens mest avlägsna länder. En tonåring från Nya
Zeeland har trängt sig in bland hermelinerna. Hon var 15 år när hon skrev
Royals, 16 år när hon gav ut sitt debutalbum och är 17 år i dag.

När Royals toppade Billboardlistan i USA blev Lorde en del av den lilla,
exklusiva skara tonåringar som tidigare toppat listan, bland dem Stevie
Wonder och Michael Jackson. Men till skillnad från dem är Lorde även redan
en av popmusikens främsta textförfattare.

Så vem är detta underbarn?

Ett möte med hennes mamma förklarar en del. Sonja Yelich är en framstående
poet på Nya Zeeland och hasar runt i en hotellkorridor i Stockholm i
sådana där engångstofflor som man får på rummet och som aldrig sitter kvar
på tårna.

”Du får ursäkta mig”, säger hon och pekar ned mot de vita farkosterna i
frotté.

”Hela vårt hem består egentligen bara av böcker, det är böcker precis
överallt”, berättar Sonja Yelich.

Hon säger att hon är exalterad över att befinna sig samma land som Tomas
Tranströmer. I väntan på att hennes dotter ska dyka upp hinner vi också
prata lite om Patti Smith, en av Sonja Yelichs favoritpoeter.
Jag inser att det är första gången jag ska intervju en artist vars mamma
är två år yngre än jag själv.

Lorde är redo för intervju. Inne på hotellrummet presenterar hon sig som Ella och hälsar artigt.

Hon heter egentligen Ella Yelich-O’Connor. Hennes artistnamn uttalas bara
Lord, men hon lade till ett ohörbart ”e” på slutet för att det inte skulle
kännas så maskulint. Precis som texten till Royals är artistnamnet Lorde
en lek med hennes fascination för aristokrati och status.

De flesta artister och skådespelare man möter är kortare än de framstår i
sina filmer, men Lorde är längre. I en högstadiekorridor måste hennes
huvud sticka upp över de jämnåriga, även killarna.

Hur började du skriva?

”Jag har alltid varit intresserad av ord. Engelska var mitt favoritämne i
skolan. Jag var med i skolteatern, jag tyckte om att framträda och lära
mig pjäser. Jag tycker om ord, inte bara vad de betyder, utan hur de
låter. Ord har för mig alltid varit en stor källa till glädje.”

Efter att ha pratat med din mamma har jag förstått att du växte upp
omgiven av böcker.

”Oh yeah. Min mamma köpte buntvis med böcker, kom hem med nya hela tiden.
Hon sa: ’Berätta inte för pappa. Han kommer bli irriterad om han upptäcker
hur mycket pengar vi spenderar på böcker’. Vi hade inte riktigt råd, så vi
brukade gömma de nya böckerna.”

Vad jobbar din pappa med?

”Han är civilingenjör. Väldigt logisk!”

Din förvandling från att skriva till att också bli sångare och
låtskrivare, hur gick den till?

”Jag ställde upp i en talangshow när jag var tolv år. Universal på Nya
Zeeland fick höra talas om mig. De uppvaktade mig och var intresserade. Då
skrev jag ännu inga egna låtar, jag bara sjöng andras. Jag var väldigt
ung, visste inte riktigt vad jag ville, men skrev på ett
utvecklingskontrakt med Universal. Du vet, varför inte? Jag kanske gillar
det. Och det gjorde jag verkligen. Jag märkte snabbt att det var det här
jag ville göra.”

Jag läste en intervju där du räknade upp svenska artister som några av
dina favoriter. Framför allt Lykke Li.

”Jag älskar Lykke Li. Jag är också ett stort fan av alla otroliga svenska
poplåtskrivare. De bästa poplåtskrivarna i världen är från Sverige.
Framför allt Max Martin.”

Har du träffat Max Martin?

”Bara typ 20 sekunder. Men det var väldigt stort för mig.”

Det finns likheter mellan svensk pop och din musik. Det finns också
likheter mellan Sverige och Nya Zeeland. Små länder som ligger i avlägsna
hörn i världen.

”Det gör det verkligen. Mycket bra konst görs av människor som inte
befinner sig i centrum utan i utkanten. Jag har inte varit så många timmar
i Sverige, men känner igen mycket. Många öppna platser, kyligt, att inte
befinna sig där det händer utan en bit ifrån. Människor som försvinner i
sig själva. Det är bra för kreativiteten.”

Förutom dina egna låtar har du också spelat in en version av Replacements
Swinging party. En låt som fångar hur det känns att befinna sig mitt i en
fest men samtidigt ändå som en betraktare som står bredvid.

”Det är en så otroligt bra text. Melodin är väldigt enkel, inget att
skriva hem om egentligen. Men texten träffar en så hårt. Den kändes direkt
personlig för mig. Som om någon tjuvtittat in i mitt huvud. Det kändes
både som en sång som jag önskar att jag hade skrivit och som en sång som
jag faktiskt har skrivit.”

Att befinna sig bland kompisar men ändå känna sig vilsen är ett tema som
återkommer i dina texter.

”Absolut. Jag dras verkligen till socialt spel och sociala intriger.
Förmodligen genom högstadiet på skolan. Jag är inte självsäker, ingen
högljudd person. Jag finns där mellan mina kompisar. Jag målar upp en bild
av interaktivt socialt umgänge, men förflyttar mig själv från den och
betraktar den från sidan. Jag tror att många känner sig så i skolan.”

När skrev du Royals?

”I juni 2012. Jag var 15 år då, 15 och ett halvt. Sedan gav jag ut den på
en ep i Nya Zeeland i november 2012 när jag hade fyllt 16 år. Jag hade
tillgång till en studio i min skola och skrev låtar som jag tyckte var
rätt coola.”

I’ve never seen a diamond in the flesh
I cut my teeth on wedding rings in the movies
And I’m not proud of my adress
In the torn up town, no post code envy


Minns du första raderna du skrev till den texten?

”Första raderna var… (tänker)… Det var faktiskt första versen. Precis som
den sedan blev. Jag kommer ihåg att jag skrev den hemma i vårt hus.
Nyligen hittade jag en video på min dator där jag filmade mig själv medan
jag freestylade den text jag hade skrivit. Jag försökte hitta melodin,
hitta en riktning. Originalversionen var mycket mer soulinfluerad än vad
den färdiga versionen blev.”

Det är ett intressant sätt att skriva: att du spelar in dig själv på video
medan du sjunger. Gör du det ofta?

”Ja, det gör jag faktiskt. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tror att
det har blivit ett resultat av insikten att de bästa melodier jag skrivit
alltid har kommit til hemma i vårt hus. Jag sjunger konstant. Vaggar in
mig i melodier, försöker hela tiden förbättra dem, prövar harmonier, leker
runt. Kan hålla på i timmar. Ibland ropar min familj: ’Tyst! Nu har du
sjungit samma fem ord i två timmar’ (skratt). Men det är ett bra sätt att
avgöra vad som låter bra.”

Den omsorgen om sångmelodier präglar också en låtskrivare som Max Martin.

”Verkligen. Min medlåtskrivare Joel (Little, popveteran från Nya Zeeland)
har lärt mig vikten av melodier. Folk kommer att sjunga med i melodin
långt innan de hör vilka ord man sjunger. Melodin kommer före texten, hur
trummorna låter, hur gitarren spelar. En bra melodi är värd att lägga ned
lång tid på att hitta.”

Du verkar genuint älska popmusik och tro på den som konstform.

”Ja! Ja!”

Vad är det bästa med popmusiken som konstform?

”Om du kan få hela västvärlden, och även en del av icke-västvärlden, att
fastna för och nynna på samma låt, det är något galet med det. Nästan
religiöst. Det blir som en rörelse. Du kan fnysa åt popmusik på grund av
dess enkelhet. Men att skapa något catchy är mycket, mycket svårare än
folk tror. Jag lyssnar också på en massa alternativ musik, elektronisk
musik, men den ger mig inte samma lyft som när jag lyssnar på pop. När jag
lyssnar på pop känns det som om jag är ett barn igen. Det finns inga
baktankar. Det är precis vad det är.”

Viljan att hitta tillbaka till det direkta uttryck man hade som barn kan
man även spåra hos många konstnärer. Picasso försökte måla nästan som ett
barn.

”Exakt. Jag tänkte häromdagen på hur små barn gillar saker på ett rent
sätt. Små barn förstår inte ironi, alla konstiga saker som vuxna gör. Det
handlar bara om det raka, enkla. Det här får mig att må bra. Jag vet inte
varför, det känns bra.”

Skriver du något nu när du reser?

”Ja, hela tiden. Inte färdiga sånger, men mycket text.”

När du just nu lever ett liv där du reser jorden runt, vilka är dina mest
värdefulla ägodelar?

”Åh, låt mig tänka. Jag skriver i ett par små dagböcker som jag verkligen
älskar. Ibland har jag med mig ljus hemifrån och tänder på hotellrum. Men
egentligen bryr jag mig inte så mycket om ägodelar. Musik är viktigare.
Att lyssna på en sång som får mig att tänka på mitt hem betyder mer än
någon pryl.”

Du tillhör en generation som betraktar internet som något självklart, det
fanns där när du föddes. Vad har du för relation till fysiska skivor?

”Jag köpte precis nyss en vinylspelare! Jag har just börjat samla vinyl.
Det är konstigt egentligen, jag har ju aldrig haft någon fysisk relation
till musik tidigare. Cd-skivor var bara otympliga. Men vinyl är något
annat. Samlar du?”

Ja, men jag tillhör ju annan generation. Mitt förhållande till skivor är
också präglat av nostalgi.

”Det jag gillar mest när jag lyssnar på vinylalbum är att jag tänker
mycket på i vilken ordning låtarna är placerade. Hur det blir som helhet.”

Det märks på ditt eget album, sångerna hänger ihop.

”Tack! Blir väldigt glad av att höra det. Det är oerhört viktigt för mig.
Vinyl inbjuder till att lyssna på hela albumet i ett sträck.”

Många andra säger att albumformatet är dött. Att alla unga nu för tiden
lyssnar enbart på enstaka låtar på Spotify. Men du verkar tro på albumets
framtid?

”Det gör jag verkligen. Jag läser mycket noveller. Jag läser en
novellsamling på samma sätt som jag lyssnar på ett album. Jag tänker på
placeringen av novellerna. Hur en novell påverkar vad du tycker om den
novell du läste innan. Den sortens samband och upptäckter betyder alldeles
för mycket för mig för att jag enbart skulle kunna ge ut singlar.”

Vilka novellförfattare har du läst?

”Massor. Jag älskar Tobias Wolff. Jag älskar Wells Tower, en ny författare
som bara gett ut en novellsamling (Everything ravaged, everything burned).
Han är ofelbar. Jag gillar verkligen Alice Munro, Lydia Davis, Raymond
Carver, Denis Johnson. Och Kurt Vonnegut förstås.”

Du har växt upp i en förort och verkar ha tillbringat mycket tid med dig
själv och böcker. Jag kan känna igen det hos mig själv. En del är rädda
för att vara ensamma, men inte du?

”... (tyst, funderar)... Jag har alltid varit ganska tystlåten. Jag kommer
från en familj som är hälften irländsk (pappan), hälften kroatisk
(mamman). Alla runt omkring var högljudda, hade massor av åsikter. Så jag
drog mig tillbaka och läste. Men jag var samtidigt bra på att tala med
vuxna. I klassrummet var det ofta jag som fick rollen att vara elevernas
talesperson gentemot lärarna. Vi bor också nära beachen. Jag brukade
alltid promenera där för mig själv. Ibland i timmar, tills det blev mörkt.
Mamma var arg och skrek när jag kom hem för att hon inte visste var jag
hade varit (leende). Jag tror att många kreativa personer har detta
gemensamt. Att vi tillbringat mycket tid ensamma och trivs med det.”

Dagens popartister förväntas inte bara släppa låtar och videor. De ska
även vara aktiva och kommunicera via sociala medier. Vad har du
förhållande till sociala medier?

”Rätt okej, tror jag. Jag har ju växt upp med en kultur av delande, det är
naturligt för mig. Men de senaste månaderna har jag börjat tvivla lite…
Det är som om folk gör sitt liv till en utställning, online. När du tar en
selfie visar du hur du vill att andra människor ska se på dig. När man tar
del av allt detta kan det till slut kännas väldigt skevt. Så jag försöker
ta ett steg åt sidan. Jag skriver för mig själv i stället för på Twitter.
Jag tar foton och behåller dem för mig själv. Fast å andra sidan…
(skratt)… jag lade ut en bild på Instagram för en timme sedan.”

Hur såg den bilden ut?

”Jag ska visa dig. Du kommer att skratta. Vi har inte snö där jag bor på
Nya Zeeland.”

Lorde räcker fram sin Iphone och visar en bild när hon leker i snön i
Stockholm.

Vart flyger du härnäst?

”Till Los Angeles i morgon bitti. Vi ska börja repetera inför turnén.”

Hur blir din scenshow?

”Det blir en show som speglar oss som har vuxit upp med sociala medier.
Väldigt visuell. Jag har en Tumblr där jag lägger upp bilder som
inspirerar mig. Scendekoren ger en inblick i mina bilder, min värld. Du
får se de bilder som inspirerar mig att skriva. Så förhoppningsvis kommer
showen att kännas lite som att vara här inne.”

Lorde pekar på sitt huvud och ler underfundigt.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.