Skivrecensioner, DI Weekend
Neneh Cherry
Blank project
Smalltown Supersound
Betyg: 4
EKG är en metod för att illustrera hjärtats aktivitet. Med elektroder på bröstkorgen visar man hjärtmuskelns rörelser. Det är ett EKG jag ser framför mig när jag lyssnar på Neneh Cherrys nya album.
Efter sitt vildvuxna jazzalbum med nordiska trion The Thing har hon ännu en gång valt en ny uttrycksform. Neneh Cherry har spelat in ”Blank project” tillsammans med RocketNumberNine, två elektronmusikbröder från London, och producenten Four Tet.
Resultatet blir pulserande elektronisk musik, envis och orädd. ”Blank project” har ingenting med hiphop eller ”Buffalo stance” att göra. Även den låt där Robyn sjunger duett är avskalad och icke-radiovänlig. Minimalismen för snarare tankarna till gamla Rough Trade-band som Delta 5 och albumet ”Flowers of romance” med Public Image Ltd.
Neneh Cherry följer ingen väg utom sin egen. ”Blank project” är ett elektrokardiogram som blottar det innersta hos en av Sveriges och världens främsta artister.
Jan Gradvall
Jennie Abrahamson
Gemini gemini
How sweet the sound/Border
Betyg: 4
En av rockhistoriens mest trollbindande duetter är ”Don’t give up” med Peter Gabriel och Kate Bush. Eftersom Kate Bush inte följer med på Peter Gabriels världsturnéer har han fått hitta en ny duettpartner på scen. Ett tag var det norsksvenska Ane Brun. Nu är det svenska Jennie Abrahamson som fått överta jobbet och även uppträder som förartist. Sedan ”So”-turnén i USA 2012 har Jennie Abrahamson åkt jorden runt och sjungit med Peter Gabriel.
Kanske är det också den platsen i rampljuset som är förklaringen till det artistiska lyft hon gör på sitt fjärde album. Albumet ”Gemini gemini” är världsklass rätt igenom. Hennes egna arrangemang utgår från tumpiano och olika slagverksbaserade instrument som marimba och xylofon. Ovanpå detta körer, stråkar och Linnea Olssons cello. Låtarna är precisa, moderna kompositioner med gammaldags bildspråk. ”The War” är ett feministiskt anthem, utan att hon ens nämner det ordet, supersmart i sin uppbyggnad. Jennie Abrahamson har klivit in bland de stora.
Jan Gradvall
Deafheaven
Sunbather
Deathwish
Betyg: 4
Ett band som kallar sig Dövhimlen skapar förväntningar. Detta band från San Fransisco infriar dem. Musiken låter som åska fått skivkontrakt. Ett himmelskt dån som byter plats på hammaren, städet och stigbygeln.
När Göteborgsfestivalen Way Out West i veckan presenterade sina första mycket lovande bokningar till sommaren var Deafheaven (ett namn hämtat från en Shakespeare-sonett) det allra mest glädjande namnet.
Deafheavens album ”Sunbather” röstades fram till fjolårets bästa metalalbum hos Spin, Rolling Stone och Pitchfork. Deafheaven kategoriseras som black metal men låter mycket bredare än så. Melodierna har en storslagenhet som för tankarna till U2 och Kent. Lyssna i lurar och du förflyttas till en förhöjd plats där du jobbar effektivare. Alla texter mina texter i detta nummer av DI Weekend skrevs med Deafheaven i lurarna.
Jan Gradvall
+
BONUS:
Februari blir en fin månad för årgångsjazz.
Nästa fredag är det svensk biopremiär för 1970-talsskildringen ”American hustle”, en av favoriterna på Oscargalan. Det är en bra film, med en magnifik Jennifer Lawrence i biroll. Samtidigt kan man inte släppa tanken på att Tina Fey i sin presentation på Golden Globe-galan träffade ganska rätt när hon gav filmen den alternativa titeln ”Explosion i perukfabriken”.
Allra roligast med ”American hustle” är att ett livealbum från 1956 med Duke Ellington har en biroll.
Christian Bale och Amy Adams plockar fram ”Ellington at Newport” på vinyl och diskuterar Ellingtons geniala arrangemang. För den som inte hört albumet är det obligatorisk lyssning, ett livealbum så sensationellt att det 1956 satte Duke Ellington på omslaget till Time Magazine.
Denna vecka släpper även Playground en återutgivning av Count Basies sublima album ”Afrique” från 1971. Även här knockas man av musikerna och arrangemangen. Albumet är arrangerat och dirigerat av Oliver Nelson.
På den amerikanska Grammygalan delas det ut pris i klassen bästa omslagstext. Vinnare i år blev Neil Tesser, en åldrad jazzkännare i Chicago, för sin omslagstext till en nyutgåva av John Coltranes ”Afro blue impressions”, ett album som spelades in 1961 men gavs ut först 1977 som en dubbel-LP.
Av alla jazzalbum jag äger är det ”Afro blue impressions” jag spelat flest gånger. Med Neil Tessers initierade historieskrivning i handen blir jag än en gång sittande med gapande mun, förflyttad till Coltranes alternativa universum.
Jan Gradvall