Krönika, Dagens Industri

Weekend 14 februari

Krönika

Jan Gradvall

I rapporteringen om skådespelaren Philip Seymour Hoffmans överdos är det en detalj som stannat kvar. I hans hem i New York hittades små frimärkspåsar stämplade med varumärket Ace of Spades. Jag vet exakt hur sådana påsar ser ut. Jag har hållit i dem.

För drygt 20 år sedan gjorde jag ett reportage för tidningen Z om droghandeln i Spanish Harlem. Vad jag inte var beredd på var att den resan också för alltid skulle prägla min syn på betydelsen av varumärken.
¨
Jag guidades runt i Spanish Harlem av en puertorican som var gift med en svensk fotograf. Han kände både säljare och användare och visste precis var vi skulle gå.

När jag uttryckte min nervositet över att som vit turist spatsera gå runt på crackgator sade han: ”Det är lugnt. Alla är övertygade om att du är här för att köpa och att jag är din dealer”.

Själva transaktionen gick till så att vi inuti ett igenbommat hus knackade på en vägg och talade med en röst vi inte såg. Plötsligt rörde sig stickkontakten utåt och blottade ett hålrum. Däri lade man pengarna. Därefter fick man genom samma hålrum sin beställning.

Crack såldes i små fingerborgsstora behållare i glada legofärger. Mataffärerna i kvarteren hade glest med mat och grönsaker men hade överfyllda hyllor med bästsäljaren bakpulver: det är det man blandar ut crack med.

Heroin såldes i exakt samma påsar som frimärkssamlare använder. Perfekta, eftersom den vaxade ytan gör att ingenting fastnar inuti.

Heroinpåsarna kostade fem dollar styck och var stämplade med säljarnas egna varumärken. Allt för att – förhoppningsvis – garantera kvalitet. En nöjd användare fortsätter att vara lojal med produkten.

Jag fick med mig ett 20-tal olika påsar hem till Sverige för att använda som illustration till reportaget. Påsarna var tömda men jag var nervös för att bli stoppad i tullen och försöka förklara vad jag hade i väskan.

Heroinpåsarna hade namn som Showtime, Game Over, Twilight och Sky High. En hade en bild på Sesam-figurerna Ernie & Bert. Det fanns även heroinpåsar stämplade med Prada, Gucci och Just Do It.

Även på gatan handlar allt om varumärken – kanske där mer än någon annanstans. Det är genom varumärken man definierar sig själv och bygger upp sin identitet och status.

Jag tänkte på dessa heroinpåsar i den debatt som följde efter mitt reportage i DI Weekend om Zlatans reklamfilm. En del var provocerade över att jag i texten inte dolde varumärket Volvo utan tvärtom så tydligt genom hela texten lyfte fram det.

Men i den moderna världen handlar det aldrig om ett varumärke, vilket som helst. Det handlar alltid om just det varumärket. Att inte förstå det är att missa hela poängen.

När jag i mitten av 1980-talet hyllade låten ”My Adidas” med hiphoptrion Run-DMC hamnade jag i en diskussion med en äldre kulturjournalist som tyckte jag var naiv som okritiskt skrev om en reklamlåt för gymnastikskor. Vad han inte ens förstod var att det inte var Adidas som valt Run-DMC – det var Run-DMC som valt Adidas.

Alla som kommer från gatan betraktar inte varumärkessamarbeten som problem utan som erövringar. Rappare listar stolt sina reklamkontrakt jämte sina listplaceringar, precis som Zlatan.

Samma sak inom housemusiken. När Avicii i sitt albumkonvolut sammanfattar sitt livs höjdpunkter tar han stolt med sitt kontrakt med Ralph Lauren.

Varumärken är det nav som den västerländska kulturen i dag snurrar kring, något som jag därför naturligtvis kommer fortsätta att skriva om. Varumärken kan till och med vara en fråga om liv och död.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

LÅT
Amason, ”Ålen”. Supergruppen från Stockholm följer upp suveräna ”Älgen” (med sång på engelska) med ”Ålen” (med sång på svenska). Amanda Hollingby Mattsson river hål i himlen med sin röst.

SOUL
”Sweet Soul Music”. I den mest kompletta återutgivningsserie med gammal soul som gjorts är nu tyska bolaget Bear Family framme vid fem volymer som täcker åren 1971 till 1975.

TV
”True Detective”. Inte bara det bästa som går att se på tv just nu – även det bästa som går att höra: Lucinda Williams, The 13th Floor Elevators, Vashti Bunyan, Bo Diddley, Melvins, Wu-Tang Clan.

+

BONUS NR 1:

Februari blir en fin månad för årgångsjazz.

Nästa fredag är det svensk biopremiär för 1970-talsskildringen ”American hustle”, en av favoriterna på Oscargalan. Det är en bra film, med en magnifik Jennifer Lawrence i biroll. Samtidigt kan man inte släppa tanken på att Tina Fey i sin presentation på Golden Globe-galan träffade ganska rätt när hon gav filmen den alternativa titeln ”Explosion i perukfabriken”.

Allra roligast med ”American hustle” är att ett livealbum från 1956 med Duke Ellington har en biroll.

Christian Bale och Amy Adams plockar fram ”Ellington at Newport” på vinyl och diskuterar Ellingtons geniala arrangemang. För den som inte hört albumet är det obligatorisk lyssning, ett livealbum så sensationellt att det 1956 satte Duke Ellington på omslaget till Time Magazine.

Denna vecka släpper även Playground en återutgivning av Count Basies sublima album ”Afrique” från 1971. Även här knockas man av musikerna och arrangemangen. Albumet är arrangerat och dirigerat av Oliver Nelson.

På den amerikanska Grammygalan delas det ut pris i klassen bästa omslagstext. Vinnare i år blev Neil Tesser, en åldrad jazzkännare i Chicago, för sin omslagstext till en nyutgåva av John Coltranes ”Afro blue impressions”, ett album som spelades in 1961 men gavs ut först 1977 som en dubbel-LP.

Av alla jazzalbum jag äger är det ”Afro blue impressions” jag spelat flest gånger. Med Neil Tessers initierade historieskrivning i handen blir jag än en gång sittande med gapande mun, förflyttad till Coltranes alternativa universum.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

HBO har blivit ett av samtidens starkaste varumärken, en garant för kvalitet. HBO Nordic spelar därför ett högt spel när man fyller ut utbudet med undermåliga inköp från andra kanaler.

I går hade ”Fleming” premiär på HBO Nordic. I en stor annonskampanj i Sverige presenteras ”Fleming” som en HBO-serie men är i själva ett inköp från England.

”Fleming” är på pappret ett rätt listigt försök att ytterligare mjölka ur James Bond-konceptet genom att fokusera på författaren Ian Flemings eget liv, men miniserien skriker lågbudget och stolpigt manus; tvärtemot HBO:s signum.

Ännu värre är att HBO Nordic i sina kampanjer också inkluderar ”Black sails”, en sjörövarserie som man köpt in från kanalen Starz. ”Black sails” är så i avsaknad av C-vitamin i manus, regi och skådespeleri att man som tittare får mentalt skörbjugg.

Enligt en färsk mätning från MMS har HBO tappat kraftigt i räckvidd i Sverige, från 68 000 till 51 000 tittare. Styrkan i kanalen är och förblir HBO:s egna produktioner. Aktuella serierna ”Girls”, ”Looking” och sensationen ”True Detective”, vilka alla tre i Sverige även visas på C More, levererar just nu högsta kvalitet varje vecka.

Jan Gradvall

+

Kortis nr 3:

På onsdagens Grammisgala: missa inte Niklas Lind som under galan framför sin debutsingel ”Singel”. En röst som skiljer sig från allt annat i dagens musikvärld. Niklas Lind är samma andas barn som Olle Adolphson och gör nattliga promenader i Stockholm i fotspåren efter Beppe Wolgers och Monica Z. Under uppträdandet på Grammisgalan får Niklas Lind sånghjälp av Seinabo Sey, utnämnd till 2014 års stjärna i DI Weekend. Om ett par veckor kommer också en radikal remix på ”Singel” signerad Oskar Linnros där balladen förvandlas på ett sätt som för tankarna till Todd Terrys remix av Everything But The Girls ”Missing”.

Jan Gradvall