Skivrecensioner, DI Weekend

Mona & Maria
My sun
Jansen
Betyg: 4

Som jurymedlem i Nordic Music Prize har jag under helgerna lyssnat igenom de 50 bästa album från Norge, Danmark, Finland, Island och Sverige. En tydlig tendens: efter att Sverige och Island kvalitetsmässigt dominerat under några år, så är det nu Norge och Danmark som överraskar mest.

Köpenhamn och Oslo har också verkligt alternativa rockscener av ett slag som saknas i Stockholm. Att det bästa nya danska bandet, Synd og Skam, är husockupanter bosatta på en ö i Øresund som kallas för Shit Island säger en del.

Grünerløkka i Oslo kan vara Nordens mest inspirerande och kreativt laddade stadsdel. Från denna nya Osloscen kommer Mona & Maria, en albumdebuterande duo som låter som First Aid Kit om de kommit från Laurel Canyon och rökt stora mängder av det som Beatrice Ask tror man kan dö av.

Mona Andersen, 27, och Maria Knudsen, 28, sjunger i stämmor och skriver låtar knackar på himlens dörr. Neil Young skulle varit stolt över ”Golden mind”. Allra vackrast: ”Silent summer” som låter som ett blont barnbarn till The Byrds ”The bells of rhymney”.

Jan Gradvall

Min Stora Sorg
MVH, Anso M$$
Playground
Betyg: 4

Min Stora Sorg är artistnamn för Anso Lundin från Gävle, en av landets mest lovande artister. Hon presenterade sig 2012 med en version av psalmen ”Den blomstertid nu kommer” som till och med var bättre än Freddie Wadlings version. Sittande vid ett piano lät det som hon likt en Carrie kanaliserade ensamheten och utanförskapet från 100 års skolavslutningar.

På ett liknande sätt öppnar hon sitt debutalbum. Efter några minuters melodramatiskt pianospel, utan sång, sjunger hon plötsligt två rader från klassikern ”Without you” (Badfinger, Harry Nilsson, Maria Carey): ”No, I can’t forget this evening, or your face as you were leaving”.

Albumet utvecklar sig sedan till en exorcism i kärlek: allt det jävliga ska ut: känslospyor, brinnande ögon, snudd på roterande huvud. Låttitlarna säger allt: ”Ingen bryr sig”, ”Det blir inte bättre”, ”Hämnden är ljuv”, ”Ut ur mitt liv”. Men sista låten heter ”Förlåt”.

Att hon åstadkommer allt detta inom ramen för melodier av Beyoncé-klass är ännu mer imponerande.

Jan Gradvall

Sharon Jones and The Dap-Kings
Give the people what they want
Daptones/Border
Betyg: 4

Varje gång man hör Amy Winehouse (1983-2011) i en hotellbar påminns man om hur mycket man saknar henne. Bästa botemedlet är att lyssna på Sharon Jones, en svart amerikansk sångerska, mer än dubbelt så gammal som Sharon Jones blev, men med en snarlik röst; samma svärta och nerv. Samtidigt är det berömmet bakvänt: det var Sharon Jones kompband The Dap-Kings som spelade på Amy Winehouses klassiska album ”Back to black”.

Efter en kamp med cellgifter mot cancer är Sharon Jones nu tillbaka med rösten intakt. ”Give the people what they want” kan vara hennes bästa album hittills och infriar exakt vad titeln utlovar: detta är årgångssoul av ett slag som inte görs längre. Soulmusikens motsvarighet till champagne från 1964.

Jan Gradvall

Angel Haze
Dirty gold
Universal
Betyg: 4

22-åriga Angel Haze är Amerikas motsvarighet till Lilla Namo och Linda Pira. Ett strålande exempel på att dagens bästa rappare allt oftare är kvinnor. Kanske var det också därför som Ken Ring blev så provocerad av att Lilla Namo, i motsats till Ken Ring själv, blev nominerad till Grammis. Innerst inne vet Ken Ring att Lilla Namos 2013 var överlägset hans eget.

Angel Haze kommer från bilvrakens Detroit och har ett kulsprutetempo och en självutlämnade gränslöshet i sina texter som påminner om stadens store son, Eminem. Hon kallar sig själv pansexuell (googla) och rappar om utsatthet, övergrepp, ilska och kärlek. Hennes ursprung är till hälften indianskt och afro-amerikanskt men hon viftar bort det och säger själv: ”My identity is music”.

Angel Haze är också ett exempel på en ny generation artister utan sina föregångares respekt för och tillit till skivbolag. När skivbolaget dröjde med att ge ut debutalbum skrev hon på Twitter ”So sorry to Island/Republic Records, but fuck you” och lade det själv ut det på Soundcloud.

Jan Gradvall