Mediekartan ritas om digitalt: Läsarna och tittarna tar makten

E-boksförsäljningen har redan exploderat i USA. Nu står Sverige på tur. Samtidigt har vårt sätt att titta på tv förändrats i grunden. Reportage om en ny medievärld, där läsarna och tittarna tar makten. Men historien börjar på taket till en hundkoja. Från DI Idé nr 1.

Det var en mörk och stormig natt. Det är den meningen som seriefiguren Snobben sitter och skriver på taket till sin hundkoja. Snobben börjar alltid på samma sätt när han försöker skriva sin roman.

Fryser man den serie-rutan får man en perfekt sammanfattning av medie-branschens närmaste framtid.

Det är verkligen en mörk och stormig natt som väntar. Ingen vet vad som kommer att stå kvar när den digitala stormen går över i styv kuling. Digitaliseringen innebär en revolution i vårt sätt att läsa och titta.

Det enda som står klart är att när den digitala stormen bedarrat så kommer alla som i dag arbetar med medier och kultur att tvingas ompröva sättet att arbeta. Det är inte längre vi som bestämmer över utvecklingen. Det är tittarna och läsarna.

Snobben, sittande på taket till sin hundkoja, är ett typexempel på fram-tidens författare. En -self publisher. I den gamla världen skulle han tillhöra de 98 procent som får sina manus refuserade. I den nya bokvärlden behöver han inte gå till något förlag utan kan i stället själv publicera boken. En av de hundratusentals hemmaförfattare som präglas av entusiasm, energi och ibland en övertro på sin litterära förmåga, men som nu hoppas på genombrott när de ger ut sina egna e-böcker.

Ute vid Frescati på Norra Djurgården i Stockholm är det en ljus och ostormig sommarkväll. Studenter vid Stockholms universitet strosar mot bussar och tunnelbana för att åka hem efter ännu en studiedag.

Inne i Aula Magna, universitetets största auditorium, råder däremot full aktivitet. När arkitekten Ralph Erskine ritade Aula Magna hämtade han inspiration från antikens amfiteatrar och byggde en sal med så perfekt akustik att de 1 194 åhörare som ryms ska kunna uppfatta talaren utan elektronisk förstärkning.

I auditoriet denna kväll sitter lika många förläggare som studenter. De har samlats för att lyssna på gästföreläsaren Mark Coker, grundaren av Smashwords, världens största distributör av självpublicerade e-böcker.

Och vad Mark Coker har att säga bryter mot allt det som bokbranschen i 500 år har tagit för givet. Det enda ljud utifrån som tränger igenom de ljudisolerade väggarna är ljudet av Johannes Gutenberg som roterar som en utombordare i sin grav.

När Mark Coker kliver upp i talarstolen i Aula Magna ser han ut som en karaktär i The Office: svarta bekvämlighetsskor, gabardinbyxor, hårt åtdraget bälte och en skjorta som på typiskt amerikanskt vis är två nummer för stor.

Men allt han säger är så modernt det kan bli. ”The future of book publishing”, harklar sig Mark Coker och inleder sin 90 minuter långa PowerPoint-understödda föreläsning.

Han börjar med att berätta hur det gick till ”på medeltiden”, det vill säga för fem år sedan. Det började med att han försökte få en bok om såpoperavärlden som han själv skrivit tillsammans med sin hustru, utgiven, men i två år möttes av refuseringar.

Vad paret Coker upplevde är vad de flesta som skriver böcker upplever. 98 procent av alla inskickade manus refuseras av de stora förlagen.
”Ni säger att ni arbetar i publiceringsbranschen, men i själva verket är ni i refuseringsbranschen”, säger Mark Coker och spänner ögonen i alla svenska förläggare som sitter i bänkraderna.

Därefter trycker han fram en PowerPoint-bild där han skrivit: ”The culture of NO”. Det var insikten om att bokbranschen i grund och botten är en nejkultur som gjorde att han 2008 startade sitt eget förlag Smashwords.
”För varför ska vi överlåta rätten att bestämma vad vi ska läsa till några få förlagsredaktörer? Jag vill i stället överlåta den valmöjligheten till läsarna.”

Genom Smashwords kan vem som helst publicera och distribuera sin bok digitalt. Utvecklingen är svindlande. Första året gav Smashwords ut 140 titlar. Det senaste året har man gett ut 220 000.

Efter föreläsningen får några i publiken ställa frågor. En av dem är Norstedts förlagschef Eva Gedin, som berättar att Norstedts ger ut 180 böcker om året. Mark Coker replikerar blixtsnabbt:
”Det är vad vi ger ut på tolv timmar”.

Bara de senaste 30 dagarna har Smashwords publicerat 9 000 böcker, nästan dubbelt så många som totalt ges ut i Sverige under ett år (cirka 5 000 böcker om året). Tiden när författare bugade framför de stora förlagens altare är över, anser Mark Coker. Det är inte längre allsmäktiga förläggare som avgör om du är författare eller inte. Han citerar sedan Nietzsche, ”Gud är död”, men påpekar att Nietzsche egentligen inte menade Guds död utan institutionens död.
”Vad jag menar är att förläggaren som Gud är död.”

När föreläsningen är över samlas alla utanför Aula Magna för en mingelbuffé med vin. Mark Coker är glad när han lägger upp några kycklingspett på sin tallrik.
”I USA hade detta varit omöjligt”, säger han.
”De stora amerikanska förlagen har aldrig bjudit in mig som gästföreläsare och kommer heller inte att göra det. Där är jag fienden.”

Stämningen bland de svenska förläggarna efteråt är kluven. Hur mycket av det som Mark Coker sa stämmer egentligen? Hur bra är alla de självpublicerade böcker som han ger ut? Hur intressanta är de för läsarna? Diskussionerna går varma medan det sippas på vitt och rött.

När man synar Mark Cokers föredrag i sömmarna hittar man en del brister. En är en övertro på att ny teknik förändrar även människors beteende och behov. Varje gång en ny teknologi slår igenom hoppas människor som tidigare inte lyckats nå sitt genombrott att den nya tekniken ska hjälpa dem att göra det.

Det finns en parallell i musikbranschen. När internet blev den viktigaste distributören av musik jublade många frustrerade artister över att skivbolagen inte längre fanns kvar som flaskhalsar som hindrade dem från att slå igenom.
Verkligheten de mötte blev en annan. Att det blev möjligt att genom en knapptryckning distribuera sin musik till alla innebar inte att alla hittade den. Eller ens att någon hittade den. Sajter som Myspace har blivit digitala kyrkogårdar där enstaka vilsna besökare vandrar runt och läser namn ingen kommer ihåg.

När jag frågar Mark Coker hur mycket böckerna på Smashwords egentligen säljer svarar han:
”Ungefär 30 exemplar i snitt.”

I och med att det är ett genomsnitt betyder det att majoriteten till och med säljer i färre exemplar än så. Samtidigt finns det i dag alltid ett par självpublicerade böcker på den amerikanska försäljningstopplistan.

Men mycket annat i Mark Cokers föredrag stannar kvar och går inte att vifta bort. Till exempel årtalet 2008. Statistiken från 2002 till 2008 visade en stadig ökning av försäljningen av e-böcker, helt i linje med vad alla förutspått.

Men 2008 fick kurvan fnatt och pekar sedan dess spikrakt upp uppåt som vid en hjärtinfarkt. På de fem år som gått sedan dess har andelen e-böcker av den totala bokförsäljningen i USA ökat från 1,2 till 30 procent 2012. På fem år.
Frågan är inte om det blir en liknande utveckling i Sverige – frågan är när. För fem år sedan fanns det fortfarande svenska förläggare som avfärdade e-böcker. Ingen gör det längre.

Den stora frågan bland de svenska förläggarna bland mingelfaten är: ”När kommer Amazon?” Anledningen till att vi än så länge inte ser lika många läsplattor på svenska bussar och tåg som på amerikanska är att Amazon ännu inte har etablerat sig i Sverige. Amazons taktik i USA för att få fart på e-boksförsäljningen har varit att i princip skänka bort sin egen läsplatta Kindle.

I Sverige har vi än så länge väldigt få läsplattor, nästan bara surfplattor, vilket förmodligen är orsaken till att utvecklingen har gått långsammare här.
Men flera av de förläggare och förlagschefer jag talar med är övertygade: Amazon kommer till Sverige före årsskiftet. Någon känner någon som Amazon har erbjudit en anställning. En annan ser tecken i att tyska Amazon nyligen anställde en svensk.

Och när Amazon kommer så kommer de gamla svenska förlagen att befinna sig mitt inne i den digitala stormens öga. Många jobb står på spel.

Mark Coker och de svenska förläggarna är eniga om att vad som avgör vårt val av läsande är fyra saker: pris, bekvämlighet, urval och kvalitet.

När det gäller pris har de självpublicerade e-böckerna en fördel. Till skillnad från hos de etablerade förlagen får författarna inget förskott. Att det heller inte finns någon tryckkostnad gör att prissättningen blir fri och avgörs av författaren. Statistik visar att den prissumma som genererar störst intäkter totalt är 3 dollar. Alltså en tredjedel av vad en pocket i dag kostar, en summa så låg att den framkallar skrämselhicka och kallas för idiotiskt låg av de stora förlagen.

Men, återigen, jämför med musikbranschen. Förr i tiden köpte vi cd-skivor för tusentals kronor i månaden. Ingen kunde så sent som på 1990-talet ens fantisera om att vi i dag skulle ha tillgång till miljoner album genom Spotify Premium för 99 kronor i månaden.

När det gäller bekvämlighet har e-böcker också många fördelar gentemot tryckta böcker.
”Vad läsarna anger som den största fördelen med att läsa digitalt är faktiskt möjligheten att ändra storleken på typsnitt”, berättar Mark Coker.
”Graden på typsnitt i böcker i dag är inte anpassad efter läsares ögon utan för att få ned antalet sidor för att spara papperskostnader.”

Även internt på förlagen har läsplattan gjort arbetet lättare. Norstedts förlagschef Eva Gedin berättar att hon i dag i stället för att ta med sig travar av manus i sängen kan ha allt samlat i sin läsplatta. Förläggarna kan också redigera digitalt i stället för att skriva ut.

Urvalet? Även där kan det tyckas att digitalt vinner mot analogt med 10–0. Utbudet i svenska bokaffärer blir alltmer begränsat, lagerhållning är dyrt, medan lager-utrymmet är obegränsat och gratis i den digitala världen. I sitt föredrag säger Mark Coker till förläggarna:
”Mitt främsta råd till er: Börja med att ge ut alla era gamla utgångna titlar digitalt. Vänta inte till i morgon, gör det i dag.”

Samtidigt har de gamla förlagen en enorm fördel gentemot Snobbenförfattarna – kvalitet. Att en professionell redaktör har gjort ett urval och redigerat texten kommer att bli ännu mer uppenbart för läsaren när man stöter på böcker som getts ut av författarna själva. Förläggare får liten uppmärksamhet i dag, men är i själva verket Baywatch-hjältar som räddar författare som drunknar i ord.

Att vara utgiven på ett stort och etablerat förlag kommer inte längre att vara viktigt av distributionsskäl, men som kvalitetsstämpel. Att det står Albert Bonniers Förlag, Norstedts eller Natur & Kultur blir jämförbart med varor som är Kravmärkta och ekologiska.

En av dem som bjöd in Mark Coker att föreläsa, och som introducerade honom på scen, var Richard Herold, förlagschef på Natur & Kultur. Richard Herold säger om framtiden:
”Ja, i allt mindre grad kommer det som publiceras att ha etablerade förlag som avsändare. Men samtidigt är det viktigt att skilja på kris och kris. Bokbranschens kris handlar inte om en kris i läsandet utan om en kris i affärsmodellen. Intresset för att läsa fortsätter att vara lika stort som det någonsin varit. Därmed kommer också förlagen att fortsätta fylla en viktig funktion. Det handlar om att bygga genuina relationer till läsarna. Att skapa och sprida berättelser.”



Inom tv-branschen väntar också en mörk och stormig natt. På seminarierna under den årliga tv-galan Kristallen den 29 augusti på Cirkus i Stockholm pratar alla
– som vanligt – om siffror. Det minglas med kaffe i plastmugg och tjenatjenas på kolleger. Men i år är det annorlunda. I år pratar man om de nya siffrorna. De nya sätt att mäta tv-tittande som just nu utvecklas och inte bara kommer att förändra vårt sätt att titta utan även själva programmen.

Tv-tittande har alltid handlat om siffror. I begynnelsen mätte man avstånd. I tidningen Allt i Hemmet 1958 fick läsarna tips på hur man möblerar med tv. ”Det lämpliga avståndet beror på apparatens storlek”, skrev Allt i Hemmet. ”Man brukar räkna med tre till fyra meter. 21-tumsapparaten kräver större avstånd och följaktligen större rum.”

Man föreställer sig hur svenska familjer i slutet av 1950-talet kliade sig i huvudet och undrade hur de skulle lösa det. Samtidigt varnade myndigheter för att man annars kunde skada ögonen.

Därefter flyttades fokus till att i stället mäta hur många människor som samlades framför tv:n och tittade på de olika programmen. I tv-monopolets Sverige var tittarsiffror under tre decennier ett ganska godtyckligt begrepp. Det fanns ingen konkurrens. Det fanns heller inga reklamköpare som krävde exakta siffror.

Man ringde runt till ett antal hushåll och frågade vad de tittade på. En del av Sveriges Televisions mest legendariska tittarsiffror härstammar från denna era. När Tre Kronor mötte Sovjet 1970 i en avgörande match i hockey-VM uppmättes tittarsiffrorna till 82 procent. När Carola 1983 sjöng Främling i Eurovisionsfinalen i München var siffran 84 procent. Ingemar Stenmarks åk i slalom och storslalom i slutet av 1970-talet snittade på 60 procent, högre än Kalle Anka på julafton. Detta trots att tävlingarna nästan alltid gick på förmiddagarna.

Men har man som jag minnen av att lektionerna i skolan avbröts varje gång Stenmark åkte – vaktmästaren rullade in en tv på hjul i klassrummet – så verkar det faktiskt inte osannolikt att det kan stämma.

I början av 1990-talet kom krav på att göra mer exakta mätningar. 1987 fick Sverige sin första kommersiella tv-kanal, TV3. 1992 bildade Kinnevik och Sveriges Television tillsammans företaget MMS. En tid senare tillkom Kanal 5 och GAF, Godkända Annonsförmedlares Förening. 1984 anslöt sig även TV4 till MMS. TV4 hade 1982 fått tillstånd att sända kommersiell tv via marknätet.

Varje gång det refereras till tittarsiffror i svensk press i dag så kommer siffrorna från MMS. Ägarstrukturen i företaget ser ut så här: SVT 24 procent, MTG 24 procent, TV4 24 procent, Kanal 5 24 procent, Sveriges Annonsörer 2 procent, Sveriges Mediebyråer 2 procent.

MMS bytte ut telefonenkäterna mot en tittarpanel som rapporterar sitt -tittande genom en så kallad people-meter-mätare. -Hushållen i panelen rekryteras utifrån en fastställd panelmatris som representerar den svenska tv-befolkningen. De utvalda hushållen får en mätare installerad på alla tv-apparater.

På mätarens fjärrkontroll, som används för in- och utloggning, får varje familjemedlem en egen knapp. -Därefter registreras vilken kanal som tonårsdottern eller pappan tittar på. Tittandet registreras och mäts på sekundnivå och redovisas på minutnivå. Data samlas och tittarsiffrorna presenteras av MMS närmaste vardag efter sändning.

I och med att siffrorna presenteras för olika åldersgrupper gör kanalerna sitt yttersta för att vinkla även floppar till succéer. En fascinerande rapportering man kan följa i branschtidningarna Resumé och Dagens Media.
Så har det gått till i ungefär 20 år, och gör fortfarande. Vad som däremot inte registreras är hur vi tittar på tv.

Vi vet alla att det är stor skillnad på hur vi tittar på olika program. Vissa program har vi på i bakgrunden som ett slags bildmuzak när vi viker tvätt eller sorterar kvitton.

Andra program ser vi på framåtlutande, med full koncentration. Med datorn i knäet googlar vi polisongens historia när vi ser på Mad men. Vi startar Tumblr-sidor tillägnade inredningen i Downton Abbey. Vi debatterar Uppdrag granskning på Twitter och Facebook under och efter programmet.
Eller sms-röstar i trans framför Melodifestivalen.
Om just Uppdrag granskning skulle kontrollera min påstådda nonchalans inför tävlingen skulle min telefonräkning avslöja att jag sms-röstade nio gånger på Anton Ewald i duellen mot Behrang Miri. Det kan ha varit jag som avgjorde.

Tänk om det också gick att mäta dessa skillnader i engagemang under tv-tittandet? Faktum är att det snart gör det. Just nu utvecklas mätmetoder som gör det möjligt att följa tittarens aktivitet i sociala medier under och efter ett program.

I USA och många andra länder mäts tittarsiffror av Nielsen Company, en gigant med 35 000 anställda i 100 länder. 2012 hade Nielsen en omsättning på 5,6 miljarder dollar.

Även MMS i Sverige anlitar Nielsen för datainsamling, som sköts av Nielsen Audience Measurement, medan MMS äger informationen kring tv-titttandet.
I USA mäter Nielsen tittarsiffror genom 250 000 statistiskt utvalda hushåll utspridda över hela USA som genom people-meter-mätare får sitt tittande registrerat. Dessa samlade hushåll brukar i amerikanska medier refereras till som The Nielsen family.

Vad The Nielsen family visar är hur många människor som tittar på ett visst program på en traditionell tv-apparat. Men problemet är att det inte längre är så vi tittar på tv.

Mätningarna säger ingenting om alla de tv-program som amerikaner ser på datorer, surfplattor och mobil-telefoner. Ingenting om program som sänds via Netflix, Apple TV, Itunes, Amazon (som nu hårdsatsar på tv) eller Hulu (ungefär som ett Spotify fast för tv, tyvärr spärrat för svenska tittare).

Dessa avgörande begränsningar i mätmetoden fick magasinet Wired att i en mycket intressant artikel om framtidens tv-tittande sätta rubriken: ”The Nielsen family is dead”.

Men Nielsen Company är medvetet om problemet och satsar nu hårt på att åtgärda det. I november köpte Nielsen företaget Socialguide som analyserar ”social impact” i linjär television. I december presenterade Nielsen ett samarbete med Twitter för att mäta avtrycket som program ger i sociala medier. Twitter köpte i sin tur i februari upp Bluefin Labs.

Med en teknik som har utvecklats under 15 år på MIT Media Lab utanför Boston har Bluefin Labs skapat ett sätt att mäta just tittarengagemang – hur vi tittar på tv. Företaget samlar information från bloggar, Twitter och Facebook om hur mycket aktivitet olika program genererar.

Kanske ännu viktigare: Bluefin Labs mäter även i vilken grad tittarna i det nya medielandskapet tar del av olika former av reklam. Tv-program som aktiverar oss i högre grad än andra borde förstås också bli ännu mer intressanta för annonsörer, frågan är bara hur man mäter det. ”Turning mentions into dollars” är den stora nöten att knäcka just nu.

Hösten 2013 innebär därför en nystart för amerikansk tv. Från och med då kommer Nielsen att för första gången ha med streamat tittande i sin statistik.

Sverige ligger i det här fallet före USA.
”Sedan två år tillbaka mäter vi tittande på kanalernas playtjänster ned på programnivå”, säger Magnus Anshelm, vd för MMS.
”Vi förbereder även just nu att lansera mätningar av tittandet på reklamen på webb-tv.”

Tittande på nätet i Sverige mäts genom så kallad trafikmätning. Alla de kanaler som äger MMS har lagt in mätkod på sina spelare.
”Det gör det möjligt för oss att se exakt hur många starter ett program eller klipp har samt hur mycket tid man i snitt tittar”, säger Magnus Anshelm.
”Just tidmåttet är en bra indikator på engagemang. I dag mäter vi fullt ut all aktivitet på datorer, men kommer inom kort även att fånga upp tittandet på mobila enheter.”

Vad som däremot inte mäts i Sverige är tittande på nya omtalade aktörer på tv-marknaden som Netflix och HBO. Under några veckor tidigare i år fick man en känsla av att alla man kände följde Netflixserien House of cards, men inga tittarsiffror har redovisats.

Förklaring: Netflix finns inte bland delägarna i MMS. Inte heller svenska HBO.
”Det är inga tekniska problem att mäta även dem, men vi har inget sådant uppdrag”, säger Magnus Anshelm.

MMS har heller inte – än så länge – något uppdrag för mätning av aktivitet i sociala medier. I stället finns det ett par andra aktörer som har börjat med det i mindre omfattning, MTG har startat Like.tv, en kanalneutral app som mäter aktivitet på surfplattor. Statistik visar att 65 procent av surfplatteanvändarna i Sverige säger sig surfa och titta på tv samtidigt.
Com Hem har Tittarpuls, en mätning som visar hur svenska tv-program omnämns i sociala medier. Mätningarna baseras på omnämningar av programmets titel och hashtag på Twitter, Facebook, Instagram och andra forum. Engagemanget redovisas
i antal omnämningar per titel samt antal omnämningar per 10 000 tittare.

Det mest intressanta när man studerar Tittarpuls mätningar är att de program som just nu hamnar i topp på sociala medier inte alltid är samma program som -toppar listorna över vanliga tittarsiffror.

Mätningarna visar hur framför allt två sorters program ökar i betydelse i det nya medielandskap som nu breder ut sig.

Det ena är extremt nischade program med få men mycket trogna tittare. Program som Café Bärs på Kanal 5, en spinoff från Partaj, har högre engagemang per tittare än mångdubbelt större program som Mästarnas mästare och Fångarna på fortet. Ett annat program som hamnar förbluffande högt i engagemang är 112 Aina, en mockumentär humorserie om polisen på TV6. (Aina är förortsslangbenämningen på polisen.)

Förr i världen var det ett stort problem att smalare program inte gjorde avtryck i tittarmätningar. Ett klassiskt exempel är Knesset, Kristian Luuks genombrottsprogram. Knesset (1995–1997) var sin tids stora snackis men hade flera veckor 0 procent tittare enligt MMS-mätningar. Med Tittarpuls finns det ett sätt att mäta det snacket. Eller ”buzz” som det heter i USA.

Ett omvänt exempel är när David Bowie kom till Sverige 1999 för att uppträda i svensk tv och skivbolaget placerade honom i Bingolotto, detta enbart med motivet att det var det program som hade flest tittare.

Vilka som tittade tog man dock ingen hänsyn till. David Bowies aktier i Sverige snarare dalade än ökade efter det framträdandet. Men Lasse Kronér blev så glad över att få David Bowie som gäst att han meddelade att han tänkte sjunga sin favoritlåt med David Bowie i samma program, något som skiv-bolaget dock stoppade.

I USA har program som inte lockat tillräckligt många tittare skoningslöst lagts ned. Judd Apatows banbrytande komediserie Freaks & Geeks lades ned för att sju miljoner tittare ansågs för dåligt säsongen 1999–2000. I dag överlever program som når hälften så många tittare, mycket beroende på den buzz de genererar i medierna.

Komediserien Community når bara fyra miljoner tittare och har länge varit på fallrepet. Men i februari lyckades Community med något ingen annan serie lyckats med: att med ett program skapa två ”worldwide trending topics” på Twitter. Det kanske allra tydligaste exemplet är Girls där Lena Dunham inte bara spelar huvudrollen, skriver och regisserar avsnitten, utan också står för lejonparten av marknadsföringen genom sitt personliga Twitterkonto.

Kommunikation i sociala medier fungerar bara när avsändaren är personlig och trovärdig. Lena Dunham är ett skolexempel på båda. På Twitter är hon lika ”oversharing” (för personlig) som sin rollfigur i serien. Tittarna känner sig delaktiga genom att hon både berättar om seriens tillkomst och svarar på frågor. Mediebedömare i USA anser att Dunhams hyperaktiva twittrande, vilket
i sin tur gjorde att många andra hakade på och skapade buzz, var huvudanledningen till att Girls under säsong ett fyrfaldigade antalet tittare från första till sista avsnittet.

Twitter är inte representativt för hela befolkningen vare sig i Sverige eller USA. Men det blir allt viktigare för att mäta buzz i tv. På kvällstid handlar 40 procent av all trafik på Twitter om tv-program.

Den andra tydliga tendensen i det nya medielandskapet, parallellt med att nischade program gynnas, är att de stora programmen blir ännu större. Melodifestivalen och Let’s dance har, tvärtemot alla profetior om minskade siffror i den ökade konkurrensen, bara blivit ännu större.

Att missa ett program blir liktydigt med att missa en möjlighet att umgås med vänner. Vikten av att se när det när sänds live blir därmed extra stor, vilket annonsörerna älskar.

Med mobil och surfplatta i händerna diskuterar vi vad vi ser i realtid. När vi sitter och tittar har vi inte bara familjen utan vänner och bekanta från hela Sverige med oss i soffan – eller i hundkojan. För vad är Snobben om inte en typisk twittrare? Twitter är fullt av människor som lurar sig själva att tro att de ska skriva klart sin roman så snart de skrivit lite om vädret och hur de mår.

De nya möjligheterna att exakt mäta hur vi tittar på tv ger också möjligheter att ta fram underlag för vad vi vill se. Netflix är inte med i MMS-mätningarna men har en unik statistik över vad abonnenterna tittar på.

Den informationen används även till marknadsföring av programmen. Om tittarstatistiken på Netflix visar att du väljer program med starka kvinnliga karaktärer så kan House of cards på din dator presenteras med en bild på Robin Wright eller Kate Mara i stället för den vanliga på Kevin Spacey.

Det är heller knappast någon tillfällighet att Netflixs alla seriesatsningar hittills har byggt på förlagor – förlagor går att marknadsundersöka. Netflix har utgått från antingen redan existerade serier (House of cards var en nyinspelning av en BBC-serie, Arrested Development en återupplivad serie från annan kanal) eller böcker (Hemlock grove och Orange is the new black har båda bokförlagor ).

Det är inte så konstigt att så många på Kristallen nervöst pratade om Netflix, om hur dess intåg i de svenska hemmen ändrar spelreglerna i branschen.
Molnen tornar upp sig på mediehimlen. För dem som jobbar inom tv- och bokbranschen blir det en mörk och stormig höst. För tittarna och läsarna bryter solen redan igenom.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.