Krönika, Dagens Industri

Weekend 8 november

Krönika

Jan Gradvall

Vansinnesdåd. Varje gång man läser det ordet så hoppas man att det ska vara sista gången. Men det är aldrig det.

Några månader senare är det dags igen. Ännu ett vansinnesdåd. Ännu fler bilder på vardagliga platser avspärrade med polistejp.

Ibland är det på platser man inte känner till. Ibland på platser man känner till alldeles för väl, som förra veckan i Ljungsbro, nära min hemstad Linköping, där en tonårspojke och en kvinna slogs ihjäl med ett järnrör.

Dramaturgin i rapporteringen om vansinnesdåd är alltid densamma. Kontrasten mellan före och efter. Det idylliska lugnet som bytts ut mot oåterkallelig död. Människor som bara råkade befinna sig där just den timmen, den minuten. Anhöriga som försöker begripa men aldrig kommer att göra det.

Den journalistiska bevakningen handlar också alltid om att rekonstruera händelseförloppet och att porträttera gärningsmannen.

Det är med bakgrund av detta som en artikel i nya decembernumret av Vanity Fair skiljer sig från allt annat som rapporterats om vansinnesdåd. Den sortens sällsynta artikel som förändras ens sätt att tänka

Artikeln i Vanity Fair handlar om vansinnesdådet i Newtown, Connecticut, för knappt ett år sedan. Vid 09.30 på morgonen den 14 december 2012 klev en 20-åring från Newtown in i den lokala skolan och avrättade 20 barn i lågstadiet och sex vuxna, innan han sedan sköt sig själv.

Det är mer än vad som går att ta in. Det går inte ens att tänka sig en bild på ett av de avrättade skolbarnen utan att vilja kräkas.

Men Vanity Fair-journalisten David Kamp skriver inte om gärningsmannen, eller ens om själva dådet, utan om dagen innan dådet. Han tecknar ett porträtt av de sista 24 timmar då Newtown fortfarande var ett normalt samhälle.

David Kamp, en av tidningens främsta skribenter som tidigare mest skrivit om populärkultur, skriver om den lokale prästen, Father Bob, som dagen innan tar med barnen på den årliga vinterutflykten till New York. Barnen åker skridskor vid Rockefeller Center och sjunger julsånger på tåget hem. Vad ingen vet att är att åtta av dessa barn inte kommer att överleva morgondagen.

David Kamp skriver om den lokale polismannen som pustar ut över att lugnet börjar lägga sig igen i Newtown efter stormen Sandys förstörelse. Samtidigt har han fullt upp med pappersarbete och att få jultrafiken att flyta.

Vi får möta bageldamen, vars butik är stadens sociala centrum. Hon går upp 04.00 varje morgon, 365 dagar om året, och bakar bagels som hela staden älskar. Vi får möta läraren som förbereder sin dotters bröllop och på vägen in till skolan morgonen den 14 december skojar med sina kollegor.

När vi läser vet inte vilka av dessa människor som överlever morgondagen. Den informationen kommer först i ett neutralt efterord i kursiverad stil.

Vad Vanity Fair-artikeln uppnår genom att så detaljerat och omsorgsfullt berätta om invånarna i Newtown och deras vardagsliv är också att teckna bilden av ett helt samhälle.

Ett vansinnesdåds offer är inte bara de som dödas den dagen utan ett samhälle som tagit generationer att bygga upp. Ett samhälle vars ortnamn i många år framåt kommer att vara blodfläckat.

Den 5 oktober tog invånarna i Newtown beslutet att skolan för massakern, Sandy Hook Elementary School, ska rivas av symboliska skäl och att en ny skola ska byggas upp.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BOK
David Foster Wallace, ”Texter” (Natur och Kultur). Hjärnutvidgande och hjärtekrossande samling med kortprosa, reportage, essäer och föredrag skrivna mellan 1989 och författarens självmord 2008.

REMIX
David Bowie, ”Love Is Lost (Hello Steve Reich Mix)”. James Murphy från LCD Soundsystem tänjer ut låten till 10 oförglömliga Polarprisminuter. Finns på fina nya deluxeutgåvan av albumet ”The Next Day”.

BOX
Donny Hathaway, ”Never my love: The Anthology” (Rhino). Box med fyra CD som lyfter fram en av soulhistoriens ömtåligaste själar. Lev inte livet utan att höra Donny Hathaway sjunga John Lennons ”Jealous guy”.

+

BONUS NR 1:

I dag, fredag, tilldelas Tomas Ledin mycket välförtjänt hederspriset vid den i musikbranschen kanske mest prestigefyllda galan, Musikförläggarnas Pris.

I en intervju i DI Weekend för en månad en sedan berättade Tomas Ledin hur han blev utfryst på 1970-talet av proggrörelsen. Ännu starkare blev motvinden på 1990-talet när Tomas Ledin sålde en av sina låtar till en reklamfilm för Pripps Blå.

I dag står unga rockartister i kö för att göra samma sak som Tomas Ledin gjorde för 20 år sedan. Medan Tomas Ledin 1991 fick skit för att han sålde en 18 år gammal låt – ”Blå, blå känslor” var ingen hitlåt då utan ett obskyrt albumspår från 1973 – är dagens artister beredda att gå mycket längre och säljer sina nya till reklamfilmer.

Alla gamla skriverier om Tomas Ledin ter sig ännu mer orättvisa när man tittar på en reklamfilm med Lou Reed som dök upp på YouTube i samband med hans död.

I denna reklamfilm för Honda-vespor från 1985 säljer Lou Reed sin låt ”Walk on the wild side”. Kameran visar kaos och bråk på Manhattans gator. Reklamfilmen avslutas med att Lou Reed – som till skillnad från Tomas Ledin gick med på att själv medverka i filmen – sitter på en vespa och säger: ”Hey, don’t settle for walkin’”.

Men Dagens Nyheters kultursida skrev inget om Lou Reeds trovärdighet därmed hade naggats i kanten. De hade fullt upp med Tomas Ledin.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Lena Dunham. Tina Fey. Caitlin Moran. Judd Apatow. Nigella Lawson. När jag tänker på några av de som jag beundrar allra mest i dagens medievärld så inser jag att alla har rottrådar som leder tillbaka till Nora Ephron (1941-2012).

Inom allt från komedi, journalistik och matlagning så är Nora Ephron en evig inspiratör.

Nora Ephron gick bort i juni 2012, utan att omvärlden fått någon förvarning om att hon var sjuk i leukemi.

För den som aldrig läst henne kommer nu en antologi som i novembermörkret lyser som en varm ficklampa under täcket. ”The most of Nora Ephron” (Knopf) samlar det mesta av det bästa hon skrev på 576 sidor. En tjock bok som får en att aldrig vilja lämna sängen.

Volymen rymmer både journalistik, filmmanuset till ”När Harry mötte Sally”, hennes sista pjäs ”Lucky Guy” (som Tom Hanks spelade på Broadway) och till och med en hel roman, ”Heartburn”, om hur hon blev lämnad av Watergate-avslöjaren Carl Bernstein.

Som journalist borde det vara obligatoriskt att läsa Nora Ephron. Hennes språk, format under hennes år som kedjerökande murvel på New York Post, kan hjälpa alla att skriva lite bättre.

En av de sista texterna i antologin är en kort text från 2010 som består av två listor, ”What I won’t miss” och ”What I will miss”. Listor där hon räknar upp smått och stort som hon kommer att sakna eller inte sakna.

När man i den andra listan läser ”Reading in bed” och ”Dinner at home just the two of us” så hoppas man på evig batteritid på sin ficklampa.

Jan Gradvall