Krönika, Dagens Industri
Weekend 1 november
Krönika
Jan Gradvall
Vilken var 1900-talets främsta konstart? Den konstart som tydligare än något annat speglade detta århundrade. Som, när man kramar ur det, framstår som själva essensen.
Kandidat nr 1: Litteratur. Faller på att 1800-talet lade grunden för 1900-talet med namn som Balzac, Flaubert och Dickens. Efterföljare går fortfarande i deras fotspår.
Kandidat nr 2: Konst. Nej, det finns så många andra tidigare decennier som varit mer banbrytande. Inte minst 1500-talet med Michelangelo och Leonardo Da Vinci.
Kandidat nr 3: Teater. Går bort i och med att repertoaren på all världens teatrar fortfarande fortfarande domineras av de pjäser som Shakespeare och Molière skrev 1600-talet
Kandidat nr 4: Klassisk musik. Glöm det. Finns ingen på 1900-talet som ens skulle klara första ronden mot 1700-talets Mozart och Bach.
Kvar finns tre kandidater som kan konkurrera om titeln 1900-talets främsta konstart: film, tv och popmusik.
Film är en stark kandidat förstås. Ett ord: Hitchcock. Men bröderna Lumière gjorde sin första film för betalande publik 1895. Fotografi och rörlig film hade redan tjuvstartat när 1900-talet inleddes.
Tv har varit den kanske mest folkbildande av alla konstarter – rakt in i vardagsrummen hos alla samhällsklasser – men det är först på 2000-talet som tv, genom serier som ”Sopranos” och ”The Wire”, nått sin konstnärliga peak
Så vad finns kvar som 1900-talets främsta konstverk? Svar: Popmusik.
Ju mer man analyserar det, desto tydligare framstår det att popmusik var den konstart som i fem decennier speglade hur vi levde och drömde under andra halvan 1900-talet.
Vad som formade 1900-talet – skyskrapor, högtalare, mikrofoner, månlandningen, Andy Warhol, krig och kärlek, migrationen till storstäder, medborgarrättsrörelsen, sexuell revolution – finns där i explosiva poplåtar som Supremes ”You can’t hurry love”, Bob Dylans ”Like a rolling stone” och Beyoncés ”Crazy in love”
Få har vågat tänka så stort som att popmusik är 1900-talets främsta konstart. Bibliotek och bokhandlare rymmer hyllmeter med band om bildkonsten och litteraturhistorien sammanfattas.
Men den första som tar samma grepp på hela pophistorien är Bob Stanley, journalist och musiker i trion Saint Etienne. Med monumentalverket ”Yeah Yeah Yeah” (Faber and Faber) går han på 776 sidor igenom allt det viktigare. Från 1952, året då singelskivan kom i England och topplistor började sammanställas, och fram till millenniumskiftet.
Jag har läst och lyssnat mig igenom den här boken i snart två månader nu och letat efter svagheter. Det finns inga. Bob Stanley har ögon och öron för allt. Varenda genre synas i sömmarna, destilleras ned till det tongivande.
Och han skriver så bra, med ett språk som förstår glädjen i pop, att man måste avbryta läsningen på varje sida för att springa och lyssna på låtarna. (Enda invändningen är epilogen där 2000-talets popmusik hastigt summeras och reduceras till vad som är farligt nära ”det var bättre förr”.)
Endast två svenska artister nämns, Abba och Max Martin. Det är inte mycket att säga om det. Endast banbrytarna kan få plats i denna typ av komprimerad historieskrivning.
Abba tillhör de artister efter Beatles, Dylan och Beach Boys som får flest sidor i boken. Även här träffar Bob Stanley fullständigt rätt med analysen. Om gruppens sångkatalog skriver han, ”a collection of songs which were the best planned, best edited, most hook-filled, polished, economically tight hits of their era – maybe any era”.
(slut)
GRADVALLS VAL
LOU REED 1
”The Velvet Underground” (1969). Gruppens tredje album, med det svartvita gruppfotot, är ett destillat av Lou Reeds låtskrivargeni. ”Pale blue eyes”, en av de vackraste sånger som skrivits.
LOU REED 2
”The Blue Mask” (1982). Googla fram Rob Sheffields jubileumstext om albumet på RollingStone.com. Sånger om svårigheten med att varje familjefar. Exceptionellt gitarrspel av Robert Quine.
LOU REED 3
Chris Roberts, ”Walk On The Wild Side: The Stories Behind The Songs”. Ojämn men intressant bok som berättar historierna bakom sångerna. Bra om särskilt ”Transformer”.
+
BONUS NR 1:
The Band är rockmusikens motsvarighet till PO Enquist och Kerstin Ekman. Det dyker hela tiden upp nya förmågor som fångar ens intresse. Men sedan, när allting lagt sig, går man tillbaka till mästarna igen.
Denna nya box med The Band kan användas som avgörande bevisföring i en framtida rättegång om vilket som var rockhistoriens mest solida band. ”Live at the Academy of Music” (Capitol) utökar gamla livealbumet ”Rock of ages” till fyra cd-skivor som fångar The Band under fyra magiska kvällar i New York.
När Rick Danko sjunger Four Tops ”Loving you is sweeter than ever” begär man ingenting mer av tillvaron. Noterbart är hur The Band spelar två Motown-covers, låtar som då bara vara fem-sex år gamla, jämfört med om ett rockband i dag spelat till exempel Beyoncé-låtar.
Den sista av de fyra spelningarna, en tindrande nyårsafton 1971 med Bob Dylan som gäst, återges här i sin helhet, med förbluffande bra ljudkvalitet, direkt från mixerbordet.
När han gör entré i slutet av konserten säger Dylan lite nonchalant: ”We haven’t played this in how man years? Six years?”. Därefter rullar The Band och Bob Dylan i gång ”Like a rolling stone”. Det finns tusen versioner av ”Like a rolling stone” men denna nedtonade, pianodominerade version är av de två, tre allra finaste jag hört.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Svensk samtida barnmusik är i bedrövligt skick. Tvångsleende vuxna i mjuka kläder pekfingrar på billigast möjliga synthesizer och rimmar ”Vilken tur” med ”Hej, nu sjunger vi i dur”. Trots att barnkultur är ett prioriterat område för statligt stöd är det varje år svårt att hitta kandidater som ens uppfyller minimikraven för kvalitet.
Ett lysande undantag är albumet ”Jazzoo” (Headspin) med Oddjob, en internationellt beryktad svensk jazzorkester med blåsarna Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfes i spetsen. Oddjobbs senaste album ”Clint” utsågs till årets jazzalbum av Sunday Times.
Oddjobbs barnskiva ”Jazzoo” för tankarna till den gyllene era då musiken till svenska barnprogram och filmer gjordes av landets främsta musiker. Minns Bengt Hallbergs musik till ”Den vita stenen” eller Georg Riedels och Jan Johanssons musik till ”Pippi Långstrump”.
Oddjobb har inte gjort låtar med sång utan ett instrumentalt album där varje låt har titel efter ett djur. Häpnadsväckande nog hör man direkt vilket djur det är.
”Kängurun” liksom studsar fram, med suveränt samspel mellan Daniel Karlssons piano, Peter Forss kontrabas och Janne Robertsons trummor. ”Valen” har ett långsamt, ambient-liknande sound som för tankarna till Brian Eno som medlem i Miles Davis 1980-talsband. ”Flugan” är 26 sekunder av surrande flöjt som tar slut när den dödas av ett trumslag.
För de yngre lyssnarna medföljer en bok där man kan titta på teckningar av djuren och läsa lite om dem. För de äldre lyssnarna kan man vrida upp volymen och njuta av ett av Sveriges svängigaste band alla kategorier.
Jan Gradvall