Krönika, Dagens Industri
Weekend 18 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Det har varit en blek filmsommar och en ännu blekare filmhöst. I jämförelse med det senaste halvårets största album, böcker, utställningar och tv-serier har få biofilmer skapat lika stora nedslagsmärken i populärkulturen.
Ända fram till nu. Nästa fredag den 25 oktober har en film biopremiär som rent visuellt skriver ett nytt kapitel i filmhistorien. En film som påminner om magin med bio och gör med ens pupiller vad som kan liknas vid datorns programuppdateringar.
Filmen heter ”Gravity” och handlar om astronauter. I princip innehåller den bara två karaktärer, spelade av Sandra Bullock och George Clooney. Deras uppdrag är att laga rymdteleskopet Hubble.
Under uppdraget går något väldigt fel. ”Gravity” är en actionfilm så spännande att man nedsjunken i biostolen måste påminna sig själv om att andas. Men det är samtidigt en actionfilm utan vapen, utan fiender.
Ögonblick av intensiv filmmusik på öronbedövande volym, blandas med långa perioder av total tystnad. Det är tystnaden som låter mest – skrämmer mest. Tystnaden är döden.
Först i rymden förstår man vad det verkligen innebär att vara människa.
”Gravity” är ett verk av två mexikaner som tar filmmediet till en ny nivå, regissören Alfonoso Cuarón och filmfotografen Emmanuel Lubezki. För att skildra tyngdlöshet har de uppfunnit nya filmiska lösningar som kommer att analyseras av kollegor och filmskoleelever i år framåt.
Jag har läst flera artiklar om den jättelika kub med LED-skärmar som de använt, och de robotstyrda kamerorna, men förstår ändå inte någonting av hur de faktiskt gjort. Jag vet bara att jag snarast vill se filmen igen.
”Gravity” visas i 3D. Det är den första 3D-film sedan ”Avatar” där det tredimensionella tillför något till handlingen. 80 procent av biointäkterna i USA under premiärhelgen kom från IMAX-biografer, där upplevelsen sannolikt blir ännu större.
Alfonso Cuarón och Emmanuel Lubezki har tillsammans tidigare gjort ”Children of men”, en briljant science fiction-film från 2006 med Clive Owen där Storbritannien blivit en polisstat där inga nya födslar skett på 20 år.
Om du inte sett ”Children of men”, passa på att göra det innan premiären av ”Gravity”. De hypnotiskt långa kameratagningarna – och den isande ensamheten hos huvudpersonen – finns även i den filmen.
”Gravity” inleds med en dialog så babblig att den kan framstå som irriterande. Den gör den inte längre när man förstår dialogens verkliga uppgift: att stå i kontrast till tystnaden.
I och med att Sandra Bullock och George Clooney större delen av filmen är fångade inuti sina rymddräkter, där de knappt kan röra på armarna, har de också bara i princip sina röster att spela med.
När människor svävar omkring i rymden liknar vi foster i magen. ”Gravity” missar inte chansen att påminna om detta.
Att försöka överleva ensamheten i rymden har också flera paralleller till att försöka ta sig igenom en depression. För att klara det måste man, precis som astronauterna i filmen, påminna sig om varför det är värt att leva.
Jag kommer inte att glömma den här filmen.
(slut)
Fotnot: Siffran med 80 procent från IMAX-biografer är inte helt korrekt. Rätt ska vara: 80 procent från IMAX och premium priced 3D. Hur som helst, rekord.
+
GRADVALLS VAL
BIOGRAFI
Morrissey, ”Autobiography” (Penguin Classics). Läser. Tänker. Lyssnar. Läser. Återkommer.
DOKUMENTÄR
Joan Didion (HBO). När Joan Didion fick PEN-pris i tisdags avslöjades det att en dokumentär är på gång. Regi: Griffin Dunne, Joan Didions mans brorsbarn. Speaker: Didion själv.
KONSTKATALOG
Cindy Sherman, Moderna Museet. Den omtalade utställningen, som öppnar i morgon, har en katalog med bland annat en briljant essä av Karl Ove Knausgård.
+
BONuS NR 1:
”Världen är så stor, så komplicerad, så full av underverk och överraskningar, att det tar år för de flesta människor att märka att den också är oåterkalleligt trasig. Vi kallar denna period av research för ’barndom’.”
Så lyder första stycket i författaren Michael Chabons förord till ”The Wes Anderson Collection” (Abrams), den definitiva boken om en av Amerikas mest originella filmskapare.
Wes Anderson återkommer gång på gång till trasig barndom. I filmer som ”Royal Tenenbaums” och ”Moonrise Kingdom” försöker han rekonstruera och klistra ihop en barndom som inte nödvändigtvis är hans egen men alltid bär drag av den.
Wes Andersons filmer är som dockskåp. Det ligger lika mycket arbete bakom möblerna och kläderna som replikerna.
Att bläddra i denna påkostade bok i coffee table-format känns som att titta in i ett dockskåp. Wes Anderson går igenom alla sina filmer i detalj och förklarar referenser. Bildmaterialet är bländande.
Texterna i boken består av en lång fråga/svar-intervju med Wes Anderson gjord av Matt Zoller Seitz, tv-kritiker för New York Magazine som också fortsätter att driva den bortgångne Roger Ebert sajt.
”Gud bor i detaljerna”. Det är ett citat som tillskrivits många, bland annat arkitekten Mies van der Rohe och författaren Gustave Flaubert.
Men ingenting har illustrerat det citatet bättre än denna bok.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
När Paul Simon fick höra Staple Singers vanvettigt svängiga ”I’ll take you there” ringde han upp skivbolaget och sade: ”Jag vill spela med exakt de svarta killar som hörs i kompet”. Han fick svaret: ”Det är möjligt men killarna är väldigt bleka”.
Muscle Shoals är en liten obetydligt stad i Alabama med 12 000 invånare. Men musiken som gjordes i staden förändrade populärmusiken.
I den nya dokumentären ”Muscle Shoals” berättas den osannolika historien om en studioägare i Alabama, hans helt vita husband och alla svarta artister som kom dit och spelade in.
När Aretha Franklin kom till Fame Studios i Muscle Shoals blängde hon misstänksamt på musikerna, men ändrade sig när hon hörde dem spela. I dokumentären säger hon: ”I didn’t expect them to be so funky, so greasy”.
Greasy är ett nyckelord för Muscle Shoals-soundet. Musiken låter som den är gjord i grillen på en coffee shop. Det vilar en hinna av fettflott över allting.
Den vite studioägaren Rick Hall kom från en extremt fattig sydstatsfattigdom som för tankarna till ”Hunger games”. Han sov på en bädd av hö, bland kycklingar i ett skjul utan rinnande vatten. Hans mamma lämnade hemmet och blev prostituerad.
Men Rick Hall startade egen studio och drillade lokala musiker till att bli det tajtaste funkband som skådats. Soulklassiker efter soulklasser spelades in och rullades ut: Etta James, Arthur Alexander, Wilson Picket, Percy Sledge, Candi Staton, Bettye Swann.
Snart ville även rockmusiker spela in där. Bob Dylan, Paul Simon, Traffic, Rolling Stones (”Brown Sugar” spelades in i Alabama). Mick Jagger och Keith Richards ställer också upp och intervjuas i dokumentären.
Dokumentären ”Muscle Shoals” har gått på bio i USA och går upp på bio i England nästa vecka. Att den ännu inte går att se i Sverige på lagligt sätt känns förlegat. Musikdokumentärer borde precis som album släppas samtidigt i hela världen.
Jan Gradvall