Krönika, Dagens Industri
Weekend 27 september
Krönika
Jan Gradvall
Bokmässan i Göteborg är i full gång. Högst upp på agendan är en fråga som återkommer år efter år, en fråga som seminarieledare stryker under med allt tjockare och mer desperata streck, men som tycks förbli olöslig:
Hur ska man få svenska män att återigen börja läsa skönlitteratur?
Statistiken går inte att vifta bort. Den visar entydigt att det mestadels är kvinnor som läser skönlitteratur i Sverige i dag, medan män – i synnerhet unga män – nästan helt slutat läsa romaner. Litteraturutredningen i fjol sammanfattade: ”Vi håller på att förlora en hel generation”.
Jag tror att det finns två förklaringar. En är att man använder helt fel argumentation när försöker övertyga om vad som är bra med romanläsning. En annan är själva ordet skönlitteratur, ett ord som associerar till tidsfördriv.
Svenska Dagbladets kulturchef Daniel Sandström skrev för två veckor sedan en mycket intressant krönika på temat. Om hur synen på läsning historiskt sätt har kopplats till hemmet och därmed setts som en del av familjens fostran, kvinnans sfär, skild från det övriga samhället.
Daniel Sandström: ”Jag har träffat många medelålders män, vettiga och trevliga sådana, som konstaterat att de nu kommit till en fast i livet där de inte längre riktigt kan läsa skönlitteratur. I stället blir det möjligen memoarer och historiska verk. Varför? För att dessa inte är påhittade, utan på ’riktigt’. Alltså mer verkliga, alltså mer värda att lägga tid på, och därmed ett ’rationellt’ tidsfördriv.”
Föreställningen om att nyttovärdet skulle vara lägre i romaner än i så kallat faktabaserade böcker är inget jag hört lyftas på Bokmässan, men jag tror det är där förklaringen till det minskande romanläsningen ligger.
Titta dig omkring. Vi lever i en kultur fixerad vid nyttovärde. Vi vill veta allt om näringsinnehållet i mat. Allt om hur vi maximerar en timme när vi motionerar.
Att i denna extremt tids- och innehållsmedvetna tid komma med argumentet att en god bok är nyttig ”på lång sikt” är helt verkningslöst.
Vad det handlar om är snarare lyfta fram bevis för vad som exakt är bra med romanläsning. Att börja motbevisa den helt felaktiga föreställningen om att nyttovärdet skulle vara lägre i romaner än memoarer, biografier eller faktaböcker.
De skarpaste argumenten jag stött på för nyttovärdet i att läsa romaner framförs av Sara Danius i ”Den blå tvålen” (Albert Bonniers Förlag), en studie av den litterära epok i mitten av 1800-talet som går under namnet realismen.
Att vifta med en akademisk avhandling av en ledamot i Svenska Akademien kanske inte låter som rätt taktik för att få Zlatan-fansens uppmärksamhet. Men ”Den blå tvålen” visar innehållet i vad den analyserar lika tydligt som streckkodläsare.
När man drar streckodläsaren ”Den blå tvålen” över bokryggar i hyllan – gärna Flaubert, Balzac Stendahl, men i egentligen vilka romaner som helst – så får man bevis efter bevis för att romanen är ett bättre verktyg för att förstå sin tid än faktaböcker.
Det handlar inte om skön litteratur. Det handlar om att hitta rätt grepp för att skildra en modern värld som ropar på att åskådliggöras. Urbanisering. Mode. Varusamhället. Och det handlar inte om visa världen som den borde vara – något som den debattfixerade journalistiken i dag ofta fastnar i – utan verkligheten sådan den är.
Efter att ha läsa Sara Danius vill jag skära ned min övriga mediekonsumtion till förmån för romaner. För jag inser att jag har större nytta av romaner.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
FILM
”Sweet smell of success”. Journalistfilmernas journalistfilm. Svartvit magi från 1957. Refererad till i säsongsavslutningen av ”The Newsroom”.
RÖST
Bill Callahan. Det är som han hittar en lägre frekvens än andra sångare. Granitsång. Som Mount Rushmore fått skivkontrakt. Missa inte ”Dream river”
FRIMÄRKE
J-O Waldner. I ett historiskt samarbete mellan Sverige och Kina släpps i dag ett frimärke i båda länderna. I Kina är J-O lika stor som Maradona och Pelé.
+
BONUS NR 1:
I söndags var det SVT-premiär för säsong 2 av ”Bron”. På måndag är det SVT-premiär för säsong 3 av ”Homeland”.
Båda är exempel på den stora postmoderna trenden inom kriminaldrama: huvudpersoner med diagnoser. Det räcker inte längre med att huvudpersonen att ska lösa problem. Huvudpersonen ska nu även själv vara ett problem.
I det postmoderna kriminaldramat stångas man mot både samhället och jaget.
En förbisedd startpunkt på denna trend är ”CSI”, med premiär år 2000. Huvudpersonen Gil i ”CSI” hade, precis som Saga i ”Bron”, drag av Asperger.
Sherlock Holmes, i sin nya BBC-tappning, bär också drag av Asperger
Vi har även sett huvudpersoner i serier som lider av OCD, tvångssyndrom. De tydligaste fallen har kanske varit amerikanska ”Monk” och engelska ”Whitechapel”.
Till detta kan läggas dussintals serier där huvudpersonerna får panikattacker.
Carrie i ”Homeland” har diagnosen bipolär. I säsong tre får diagnosen en ännu större roll då hon i säsongens första avsnitt (som läckt ut på nätet) slutar med mediciner.
Huvudrollsinnehavaren Claire Danes belönades i måndags med ännu en Emmy för sin roll som Carrie i ”Homeland”. Vad hon gestaltar är paranoian hos en hel nation.
I en intervju i The New Yorker säger hon om seriens dubbla konflikter: ”Jag tänker på det som mikro och makro”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Om du känner någon som skriver egna låtar kan du redan nu stryka ett namn på julklappstips. Det kommer inte att gå att hitta en bättre julklapp än coffee table-boken ”Isle of noises: Conversations with great British songwriters” (Picador).
Författaren Daniel Rachel fuskar själv som låtskrivare. Den bakgrunden gör att han ställer andra sorts frågor till artister än journalister gjort i tidningar.
Robin Gibb i Bee Gees får frågan: ”Styr antalet ackord i en låt utvecklingen av melodin?” Johnny Marr i The Smiths får frågan: ”När blev du först medveten om sångstrukturer?”
Svaren öppnar nya dörrar, både till artisternas egen musik och till låtskrivande i allmänhet.
Bland de som djupintervjuas i boken finns Ray Davies Bryan Ferry, Joan Armatrading, Mick Jones i The Clash (som hyllar Abba), Paul Weller, Damon Albarn, Madness, Andy Partridge, Lily Allen och Laura Marling. Minst givande är intervjuerna med Annie Lennox och Sing.
Neil Tennant och Chris Lowe i Pet Shop Boys är lika bra på att analysera andra som sig själva. De framhåller vilken mästare Madonna är på att betona vokaler och hur avgörande det är för hennes låtar. De två ger även en nyckel till The Smiths säregna sound: Morrissey har aldrig spelat något instrument och tar inte hänsyn till ackordföljder i sina sångmelodier.
Allra bäst är en mycket självkritisk Noel Gallagher från Oasis. Han säger att de två första Oasis-album skrev han för sig själv, resten skrev han för fansen.
När Noel Gallagher avslöjar att han skrev ”Live forever” medan han var roadie åt Inspiral Carpets börjar man älska den låten ännu mer. Popmusik handlar mycket om att drömma sig från en plats till en annan.
Jan Gradvall