Skivrecensioner, DI Weekend

Lilla Namo
Tuggare utan gränser
Baba Recordings/Sony
Betyg: 4

Kategorin bästa textförfattare på Grammisgalan domineras alltid av rockartister. Kalla det en Dylaneffekt. Men de mest inflytelserika svenska textförfattare har ofta verkat i genrer strax utanför rockmusiken.

På 1960-talet var det trubadurer som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Olle Adolphson som förnyade och förvaltade det svenska språket.

Vår tids motsvarighet till Cornelis & Co finns inom hiphop. Ingen annan genre har fostrat så många samhällsskildrare och språkvirtuoser, något som för länge sedan borde avspeglats i Grammisar.

En av Sveriges bästa textförfattare just nu är Lilla Namo, riktigt namn Namo Marouf, en 25-årig som studerar på KTH. Alla rappare skryter om bravader, Lilla Namo skryter om hur många högskolepoäng hon har, ”500”.

Hennes utmärkta nya EP inleds med att gästpoeten Meron Mangasha med orten som utgångspunkt (ingen i hiphopvärlden säger längre förorten utan orten) refererar till justitieministern: ”Nu har Beatrice öppnat våran ask. Precis som i Pandoras finns bara hoppet kvar”.

Därefter är Lilla Namo i gång med ett tugg som verkligen saknar gränser; hon dribblar mellan orden likt en hiphopens Messi. Allra bäst: ”Höj volymen” som genialt använder klicket från datorns volymhöjningsknapp som beat och refererar till KRS-Ones klassiker ”Sound of a da police”.

Jan Gradvall

Jaqee
Yes I am
Root Down
Betyg: 3

Jaqee föddes i Uganda, växte upp i Sverige, har just flyttat till Berlin. Även musikaliskt har hon många passtämplar, rör sig över flera världsdelar och kulturer på ett sätt som för tankarna till andra samtida artister som Spoek Mathambo. Rytmer från klubbvärlden möter experimentella klanger och stråkar arrangerande av Martin Hederos från The Soundtrack of Our Lives. Allra mest hemmastadd är Jaqee i reggae. Till suggestiv baktakt hyllar hon en frihetssymbol som varit konstant i hennes liv. Det dröjer till refrängen innan man inser vad det är: hennes Dr Martens-kängor.

Jan Gradvall

Kajsa Grytt
Jag ler, jag dör
Playground Music
Betyg: 4

Kajsa Grytts förra album, ”En kvinna under påverkan”, fick sin titel efter en John Cassavetes-film. John Cassavetes och även Bo Widerbergs sätt att göra film påminner om Kajsa Grytts sätt att göra musik. Kajsa Grytt kunde också ha ”Liv till varje pris” som konstnärligt credo.

Nya albumet är delvis inspelat i ett hus i New Orleans. Det hörs inte, så till vida att här finns ingen rotmusik. Men det hörs på så sätt att hennes musik sällan haft så många färger och låtit så varm. Det knakar i golvplankorna, det slår i fönsterluckor; det läcker in liv överallt.

Kajsa Grytts låtar är aldrig raka. Producenten och arrangören Jari Haapalainen är skicklig nog att inte försöka styra upp dem utan följer alla krängningar och infall. ”Kunskap är makt” och ”Pang bom krasch” visar att Kajsa Grytt, precis som Thåström, bara blivit bättre med åren. Liv till varje pris.

Nine Inch Nails
Hesitation marks
Polydor/Universal
Betyg: 4

Vid skolskjutningar talas det ofta om vilken musik gärningsmannen har lyssnat på. Det borde också talas om hur många skolskjutningar som musik förmodligen stoppat. Den som mobbas sönder och samman av sin omgivning, och inte har någon har på sin sida, har åtminstone haft Trent Reznor och hans Nine Inch Nails.

I 25 år har Trent Reznor varit Amerikas motsvarighet till Morrissey och Robert Smith i The Cure, fast en våldsammare inkarnation. De missförståddas apostel, en ventil för självmordstankar och hämnddrömmar. Som det står på en anslagstavla i en skola i Stockholm: ”Du får tänka vad som helst men du får inte göra vad som helst”.

I öppningen på nya albumet sjunger Trent Reznor att han är ”just a finger on a trigger on a finger”. Titeln anspelar på märken på kroppen efter att man försökt begå självmord eller skada sig själv. Omslaget anspelar på Nine Inch Nails klassiska album ”Downward spiral” från 1994.

Men musikaliskt blickar Trent Reznor inte bakåt utan framåt. Efter sina utmärkta filmsoundtrack till ”Social network” och ”The girl with the dragon tattoo” har han breddat sin repertoar. Med hjälp av superba gästmusiker som gitarristerna Lindsey Buckingham och Adrian Belew och basisten Pino Palladino låter han svängigare än någonsin. Ett par av de bästa spåren för tankarna till Prince kring tiden för ”Sign of the times”, när Prince musik var som mest maskinell och apokalyptisk.

Jan Gradvall