Krönika, Dagens Industri
Weekend 30 augusti
Krönika
Jan Gradvall
När hösten nu svänger upp på motorvägen, växlar upp och ökar farten, så inser man att det inte finns något sätt att undvika det. Det blir en frontalkrock i år igen.
Bang. Krasch. Boom. Hur man än väjer och girar så kolliderar förr eller senare familjelivet och arbetslivet.
Jag har läst många kloka artiklar och böcker om arbete och planering. Men jag har fortfarande inte träffat en enda människa som sagt att de hittat en perfekt och harmonisk uppdelning mellan arbete och privatliv.
Alla som är lyckligt lottade nog att ha ett arbete upplever samma sak – tiden inte räcker till.
Ingen har ännu lyckats lösa den ekvationen.
Det är därför befriande att träffa någon som slutat att ens försöka.
Förra veckan var jag moderator för ett samtal om kommunikation och kreativitet anordnat av PR-byrån Jung. Med i samtalet var bland andra stjärnkockarna Mathias Dahlgren och Frida Ronge och Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan.
Vi pratade om vikten att få tid över. Att kunna avsätta ett par timmar i veckan då man inte måste prestera utan kan experimentera och pröva sig fram, oavsett om det gäller i ett restaurangkök eller på en arbetsplats.
Det var Micael Dahlén som då plötsligt sade det: ”Jag har slutat betrakta arbete och fritid som olika saker. Jag låter allting flyta ihop. Då räcker tiden till”.
De flesta som arbetar i dag tar i någon mån med oss jobbet hem. Den nya tekniken har en stor del i detta. Vi kan läsa mail var som helst, mobilen är både vår jobbtelefon och hemtelefon.
I stället för att se det som ett misslyckande – ”Nej, jag måste jobba några timmar den här söndagen också” – så kan man de det som en möjlighet; ett sätt att integrera dagarna.
Micael Dahlén igen: ”Förutom att ta hela tiden ta jobbet med mig hem har jag också börjat göra tvärtom. Så ofta det är möjligt tar jag med mig barnen till jobbet. Hur det går till rent praktiskt? Vad de gör på Handels? Tja, när jag förberett föredrag har jag till exempel låtit min son rita overheadbilderna”.
Att se arbete och fritid som två helt skilda saker är ett tämligen modernt synsätt präglat av industrisamhället. Går man längre tillbaka i tiden så fanns det ingen klocka som förkunnande att arbetsdagen slutade eller började.
Min morfar, som dog en vecka innan han fyllde 107, arbetade som trädgårdsmästare. Han sådde och odlade, grävde och släpade, sålde blommor och grönsaker på torg i Linköping.
Han jobbade förmodligen mycket mer än vad jag gör, men jag tror aldrig han var stressad över att få ihop olika sorters tid.
För honom fanns det inga ideala och ouppnåeliga klockslag att leva upp till, tidpunkter då arbete förväntades övergå till harmonisk fritid. Han jobbade nästan hela tiden, var hemma nästan hela tiden; allt flöt ihop. Han skjutsade inte iväg sina barn till aktiviteter, han integrerade sina barn i arbetet.
Jag har levt i tron att jag haft väldigt lite gemensamt med min morfar, men jag inser nu att jag mitt sätt att arbeta är ganska likt. Jag kan inte svara på hur många timmar om dagen jag jobbar eller hur många timmar om dagen jag är ledig.
I likheten med Micael Dahlén har jag nu bestämt mig för att sluta ha ångest över detta. Arbetstider? Det har jag inga.
Däremot har jag ett växthus fullt av idéer och tankar som behöver vattnas och beskäras sju dagar i veckan för att jag ska kunna leva på att sälja dem.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
ARTISTERI
Justin Timberlake, Video Music Awards i söndags. Dansen! Hela det svarta USA tycks vara enigt: den bästa soulartisten på planeten just nu heter Justin Timberlake. Tyvärr inte otypiskt att så många vita svenskar har invändningar.
TV
Magine.com. Min krönika förra veckan om tv-distributörers sätt att cyniskt mjölka har fått mycket stor spridning. Nya aktören Magine erbjuder 38 kanaler för 99 kr/månad. Utan bindningstid. Utan kortavgifter.
DOKUMENTÄR
”Omit the logic”. Superintressant om banbrytande komikern Richard Pryor. Inte minst insikten om att det var komedialbum som blev hans genombrott när tv försökte censurera honom. Filmen tyvärr ännu utan svensk distribution.
+
BONUS NR 1:
Det sägs ofta att det i dag är enklare att bli listetta än det var förr. Det stämmer så till vida att det inte längre krävs en hundradel av forntidens försäljningssiffror för att nå högst. Englandslistan har också urvattnats, med nya ettor var och varannan vecka.
Men det är fortfarande precis lika svårt att bli etta på Billboard, den amerikanska singellistan.
Kanske till och med svårare. I fjol var det totalt endast 12 låtar som blev etta under hela året. Detta på grund av att låtarna genom nya sammanräkningsmetoder hänger kvar längre tid.
Genom historien har endast fyra svenska artister lyckats toppa Billboard: Björn Skifs & Blue Swede, Abba, Roxette (med fyra låtar) och Ace of Base.
Ett par svenska artister varit nära det senaste året – ”Don’t you worry child” med Swedish House Mafia och ”I love it med Icona Pop – men bägge dalade efter att de nått sjätte respektive sjunde plats.
Med tanke på detta är det desto mer anmärkningsvärt att vi någon av de närmaste veckorna kan få de den första svenska Billboardettan sedan 1994 – ”Wake me up” med Avicii.
Mycket pekar på det. I en era när ingen behöver köpa musik längre har ”Wake me up” redan sålt i tre miljoner exemplar. Den ligger på listorna i 70 länder. I samtliga länder där den slagit har den nått förstaplats.
Om den blir etta är det en enastående bedrift för Tim Bergling, 23 år, som visar att våga är det bästa sättet att vinna.
När Avicii premiärspelade ”Wake me up” i mars på dansmusikfestivalen Ultra i Miami buade publiken. Alla tyckte han var galen som testade en danslåt med bluegrassinfluenser.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Historiska romaner och skildringar brukar vara kronologiska, konsekventa och prydliga. Alla handlingar har en mening. Viktiga historiska personer pratar som viktiga historiska personer: klokt och välvårdat. Att läsa brukar kännas lite som att gå med hörlursguide på museum.
Mitt i denna tradition kliver historiken Hilary Mantel in – och river sönder regelboken.
Hennes skildring i ”Wolf Hall” (Weyler) om vad som egentligen hände på 1500-talet med Thomas Cromwell, nyckelfigur i Henrik VIII:s hos, är förvirrad och fragmentarisk; likt en bunt med lösa papper där man inte är säker på om några blad saknas eller hamnat i fel ordning. Det luktar surt och svett. Människorna som befolkar den har ingen aning om att de befinner sig mitt inne i ett historiskt skede.
Och just därför känns romanen så trovärdig, så befriande icke-historisk. ”Wolf Hall” är mer som en dokumentär filmad med skakig handkamera.
Rent språklig känns den som en spegling av 5-2-dieten. Inte svältdagarna utan överflödsdagarna. Det brukar sägas att svenskan är ett mycket fattigare språk än engelskan. Men översättaren Jesper Högström dukar fram fantatiska kaloristinna ord och uttryck som varit bortglömda i århundraden.
”Wolf Hall” och uppföljaren ”Bring up the bodies” (ännu ej översatt) har filmats av BBC med trolig premiär innan årsskiftet. Huvudrollen som Thomas Cromwell spelas av Mark Rylance, skådespelare men framförallt känd som kreativ ledare för Shakespeare-teatern Globe i London mellan 1995 och 2005.
Jan Gradvall