Krönika, Dagens Industri

Weekend 23 augusti

Krönika

Jan Gradvall

Kunden har aldrig rätt. Det har varit den svenska tv-branschens inställning i snart ett kvarts sekel. En inställning som kommer att få förödande konsekvenser för flera aktörer på marknaden nu när vi kunder slutligen kan välja fritt genom nätet. Och kan hämnas genom att helt enkelt välja bort dem.

Få nationaliteter har längtat så mycket efter valmöjlighet inom tv-tittande som svenskar. Det statliga monopolet med endast två kanaler var intakt och kompakt i över tre decennier.

Sannolikt hade monopolet varat ytterligare ett decennium eller två om inte Jan Stenback slagit in en första spricka i monopolmuren genom att utan be om lov den 31 december 1987 börja sända TV3 från London.

Tilltaget var inte populärt. S-politikern Maj-Britt Theorin hotade om fängelse och böter. Det fördes till och med diskussioner om huruvida det var möjligt att förbjuda svenskar att skaffa parabolantenn.

Men vi svältfödda svenskar älskade det nya kanalutbud som öppnade sig framför våra ögon. Och var beredda att betala nästan vad som helst för att få behålla det.

Något som aktörer på tv-marknaden inte var sena med att cyniskt utnyttja. För att i Sverige kunna titta på tv via kabel eller parabol har vi från slutet av 1980-talet och framåt varit hänvisade till olika paketabonnemang med lång bindningstid.

Vi har inte kunnat välja ut enskilda kanaler. Vi har varit tvungna att binda upp oss på 12 eller 24 månader. Dessutom har vi mjölkats med konstruerade tillägg som kortavgifter. En kostnad för att vi själva stoppar in ett plastkort av kreditkortsstorlek i en box och ”hyr” av det distributören.

Med dagens perspektiv är det obegripligt att vi gick med på det så länge som vi gjorde. Men vad annat kunde vi göra? Någon annan teknik eller distributionsform fanns inte. Det enda alternativet var att inte betala och därmed inte titta.

Inte så nu längre. Genom legala streamingtjänster kan vi nu slutligen se vad vi vill, när vi vill, hur vi vill, var som helst.

Det saknas dagsaktuell statistik men enligt Dagens Nyheter har redan minst en halv miljon svenskar redan skaffat abonnemang hos företag som Netflix, HBO och Viaplay. Detta utan bindningstider. Utan kortavgifter. Till en så låg månadskostnad som 79 kronor.

Det finns ingen väg tillbaka från detta. Det inser alla – utom tv-aktörerna.

Jag sitter och stirrar på en faktura jag fått från Boxer. För vårt tv-tittande på våra snart antika och icke-bärbara tv-apparater hemma ska vi för kvartalsperioden 1 september till 30 november betala 1 187 kronor.

Kanalpaketet Boxer Max (utan sport- och filmkanaler) kostar 657 kronor. Till detta tillkommer kortavgift (165 kr), avgift för extrakort till tv i sovrummet (267 kr) och kortavgift för extrakortet (63 Kr).

För att titta på Netflix, HBO, Viaplay och SVT Play kostar det ingenting att se på dem i olika rum i hemmet. Vi kan se på programmen precis var som helst i våra mobiler, paddor eller datorer.

Har Boxer inte förstått någonting av utvecklingen? Har inte de kanaler som Boxer distribuerar kraftigt protesterat när de inser att de snart blir utan tittare när vi väljer bort aktörer som Boxer?

Jo, vänta, kanske. Jag läser längre ner på Boxer-fakturan: ”Vi har tagit till oss av de bättringsförslag som kommit från er kunder och resultatet är…” Aha! Nu händer det.

Men förändringen som avses visar sig inte gälla tekniken eller prissättningen eller bindningstiden. Den gäller utseendet på fakturan som får ”en ny framsida och en tydligare specifikation”

Om man skulle utforma en dödsannons för det gamla tv-landskapet är det bara att publicera denna faktura.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

SPOTIFY
”Lugna favoriter – på riktigt!” Under namnet Pete Trallhatten gör Peter Lemarc några av de bästa spellistorna på Spotify. Denna är superb:141 handplockade ballader. Radio bättre än radio.

AVICII
”Avicii’s rave new world”, artikel på RollingStone.com. Historien om sommarens hit ”Wake me up” som nu är listetta i 63 (!) länder. 71-årige Mac Davis, som skrev ”In the ghetto”, har jobbat Avicii och kallar honom ett geni.

BLOGG
Mentalfloss.com. ”The very first issues of 19 famous magazines”. Fascinerande och faktarika sammanställningar av detta slag präglar en blogg som alltid lär en något nytt.

+

BONUS:
Det bästa man kan se på datorn denna månad

Orange is the new black (Netflix)

Oj. Vad. Bra. Kvinnan bakom ”Weeds”, Jenji Kohan, har gjort en serie om ett amerikanskt kvinnofängelse som i sitt sätt att skildra dagens USA tangerar ”The Wire” och ”Oz”. Så välskrivet att varenda karaktär känns levande. Befriande att också se en serie där svarta skådespelare är i majoritet. ”Orange is the new black” spelar på alla känslosträngar, växlar obemärkt över från komedi till tragedi, från kärlek till thriller. När det 13:e avsnittet övergår till en orange ruta – to be continued – är det så spännande att jag låg vaken en halv natt. Netflix berättar att fortsättningen filmas precis just nu.

Top of the lake (SVT + SVT Play)

En förstummande påminnelse om vad landskapet kan spela för roll i en deckarserie. Filmad i Glenorchy på Otago, södra Nya Zealand, tar ”Top of the lake” andan ur en rent visuellt med sina månliknande berg, spegelblanka sjöar och skogar med knotiga Bröderna Grimm-träd. Regissören Jane Campion visar att även tv kan vara ett bildmedium. Lika originell är handlingen. En thriller om en avlägsen byhåla där en gravid 12-årig flicka försvinner, för tankarna till ”Den sista färden”. Elisabeth Moss, känd som copywritern Peggy i ”Mad Men”, äger huvudrollen. Holly Hunter, som spelade huvudrollen i Jane Campions klassiker ”Pianot”, lyser upp en biroll. SVT sänder påpassligt nog även tre Jane Campion-långfilmer i september.

Inventing David Geffen (PBS + amerikansk dvd)

Ett av de mest inspirerande personporträtt jag sett. Medieimpressarion och miljardären David Geffen låter sig normalt aldrig intervjuas men ställer upp 100 procent för Susan Lacy, skapare av dokumentärserien ”American Masters”. Så gör även alla tungviktare som jobbat med David Geffen: Neil Young, Joni Mitchell, Eagles, Steven Spielberg, Yoko Ono och dussintals andra. En historia om en dyslektisk pojke från Brooklyn – enligt egen utsago helt utan någon talang – som ljög sig till en plats i postrummet på agenten William Morris Agency genom att fejka avgångsbetyg. Väl där började studera hur mediebranschen fungerar. Lyssnade på hur folk förhandlade på telefon. Lärde sig läsa memos som låg på skrivbord upp och ned. Memorerade alla namn. Därefter tog han över världen.