Skivrecensioner, DI Weekend
Bombino
Titel: Nomad
Skivbolag: Nonesuch
Betyg: 4
Räkna aldrig ut elgitarren. I slutet av 1980-talet dödförklarade Alexander Bard elgitarren. Några månader senare kom Nirvana. I dag, när gitarrrocken har ännu en period då den går på tomgång, är det nordafrikanska musiker som återuppväcker instrumentet. Motsvarigheten till Londons klubbar på 1960-talet, då Jeff Beck, Eric Clapton och Jimi Hendrix sporrade varandra till stordåd, finns i dag i tält i Saharaöknen. I fotspåren efter fantastiska gruppen Tinariwen kommer nu Omara ”Bombino” Moctar, en gudabenådad gitarrist och herde från Niger som under uppväxten studerat videor med Jimi Hendrix och Mark Knopler. Därefter har han pluggat in, slutit ögonen och tonsatt ökenvindar och sandstormar. Albumet är inspelat och producerat av Dan Auerbach från Black Keys.
Jan Gradvall
David Lynch
Titel: The big dream
Skivbolag: Sunday Best/Ingrid
Betyg: 3
David Lynch spelar blues? Det är mindre konstigt än vad det låter. Blues är en musikalisk motsvarighet till Agent Coopers standardbeställning i ”Twin Peaks”, svart kaffe och körsbärspaj. I Lynchs värld finns ovanligheten alltid i vanligheten. Filmregissören David Lynch visade med sitt överraskande bra debutalbum ”Crazy clown time” att han har saker att tillföra även inom musiken. När David Lynch sjunger blues låter det som han för en dialog med åska. Han gör en fin version av ”The ballad of Hollis Brown” där det är uppenbart att det inte är Bob Dylans original han lyssnat på utan Nina Simones version. Albumet avslutas med ett superbt bonusspår där Lykke Li gästsjunger och återskapar magin hos The Shangri-Las.
Jan Gradvall
Roland White
Titel: I wasn’t born to rock’n roll
Skivbolag: Tompkins Square Records
Betyg: 4
Tompkins Square Park i East Village, New York, har en speciell plats i mitt hjärta. Avenyerna byter här namn från siffror till bokstäver och området kallas Alphabet City. När jag var här på ljusskygga barer i slutet på 1980-talet fick man lära sig ramsan: ”Avenue A, you’re all right. Avenue B, you’re brave. Avenue C, you’re crazy. Avenue D, you’re dead”. På 2000-talet har jag som pappaledig tillbringat många dagar i parken medan min son lekt på lekplatsen och spanat efter fasaden där Charlie Parker bodde.
I dag har parken fått ge namn åt ett skivbolag specialiserat på återutgivningar. Precis som Light In The Attic, skivbolaget som återupptäckte Rodriguez, så dammsuger Tompkins Square Records loppmarknader och dammiga vindar efter pärlor som ingen annan återupptäckt. Samtliga utgåvor är värda dina dollar. ”I wasn’t born to rock’n roll” är något så underbart okommersiellt som ett bluegrassalbum från 1976. Roland White ser ut och låter som han kunnat vara medlem i The Band.
Jan Gradvall
Queens Of The Stone Age
Titel: …Like Clockwork
Skivbolag: Matador
Betyg: 4
När jag varit med artister i inspelningsstudior har jag frågat ljudtekniker och producenter vilka moderna produktioner som de tycker är de ljudmässigt mest intressanta och inspirerande. Det vanligaste svaret är namn inom R&B och hiphop, i synnerhet Dr Dre, de senaste 20 årens motsvarighet till Phil Spector. Det enda rocknamn som flera gånger dykt upp är stonerrockbandet Queens Of The Stone Age.
Lyssnar man i hörlurar förstår man varför. Frontfiguren Josh Homme har skapat en helt egen och oförutsägbar klangvärld där skillnaden mellan elektroniskt och organiskt suddas ut; allting liksom komprimeras, det går aldrig att förutse nästa drag. Och det låter det aldrig retro. På gruppens sjätte album sänker Josh Homme tempot och sjunger bättre än någonsin. Det avslutande titelspåret visar att han är en av samtidens största artister.
Jan Gradvall