Hemma hos Cypress Hill

Kulturkrock i Los Angeles. "So you do reading and shit?" Rökigt reportage från tidningen Pop 1995.

Text: Jan Gradvall

Trakten kring Nicholson Canyon ovanför West Hollywood. Smala serpentinvägar slingrar sig uppför berget. Grönskan är intensiv, trädgrenar och buskar slickar taxifönstret när vi glider förbi. Husen här ligger idylliskt, på precis lagom avstånd från varandra för att garantera anonymitet; elegant utspridda vita klossar, likt bitar av fetaost i en grönsallad. Det är långt ifrån hettan och avgaserna i centrala Los Angeles, men ändå nära händelsernas centrum; det tar bara en kvart till Tower Records på Sunset Strip.

På en av gatorna här uppe bor Lawrence Muggerud, mer känd som DJ Muggs i trion Cypress Hill. Muggs är gruppens musikaliska motor, producent och låtskrivare; B-Real och Sen Dog är gruppens rappare. Att kunna flytta upp i bergen är i Los Angeles det främsta tecknet på framgång. Ett annat framgångstecken är ens bilmodell, och Cypress Hills manager har instruerat mig att leta efter huset med en eller två svarta Lexus parkerade utanför. När jag kommer dit syns bara en Lexus utanför huset, en exklusiv, ilsken sportbil i mattsvart lack.

Det finns ingen namnskylt, bara en liten ringklocka nere vid grinden. En mexikansk städerska kommer ned och öppnar. Muggs not home. Efter en stunds förvirring -- hon kan lika lite engelska som jag kan spanska -- blir jag insläppt och städerskan leder mig förbi en porlande fontän i tamburen till en gigantisk, brun soffgrupp i husets vardagsrum, där jag blir tillsagd att vänta.

Inredningen bekräftar att jag kommit till rätt adress. Den ena kortväggen är täckt av guldskivor. Cypress Hills debutalbum, ”Cypress Hill” från 1991, som sålt i 1,6 miljoner exemplar. Uppföljaren ”Black Sunday” från 1993 som sålt 3 miljoner. På väggen hänger även en inramad guldskiva och guldkassett för ”Judgement Night”, det banbrytande soundtrack där Cypress Hill bidrog med två olika låtar; en tillsammans med Sonic Youth och en tillsammans med Pearl Jam.

Soffbordet är stort, fyrkantigt, med ett undre hyllplan där det ligger kassetter, faxpapper, några hiphop-tidningar och diverse olika kartonger. Ovanpå bordet ligger tre fjärrkontroller. Mitt på bordet står också ett litet snidat riddartorn i elfenben, med olika ödlor som dekorationer vid sidorna. Tornet är fyllt av cigarrettpapper. Bredvid tornet står en immig, väl använd bong; ett slags glaspipa av opiummodell. ”Hits From The Bong” från gruppens andra album dyker upp i tankarna.

Städerskan visar mig hur fjärrkontrollerna fungerar. Muggs har den största TV jag någonsin sett. Bildrutan är en och en halv meter lång, nästan lika hög, men det är ingen svag, suddig storbilds-TV, utan en kompakt massiv Sony, med perfekt bild. Muggs verkar ha alla kabelkanaler som finns; jag lyckas aldrig trycka rätt på knapparna, men inser att han måste ha över 70-80 kanaler.

Bakom den soffa där jag sitter/ligger djupt nedsjunken, soffan sväljer en i samma ögonblick man sätter sig, finns en öppen spis. Ovanför hänger några samurajsvärd och på spiskransen står en staty i brons föreställande en hand med uppsträckt ’fuck you’- pekfinger. Det är ett pris från NME för bästa rapgrupp.

Utspridda i huset finns stora krukväxter, flera palmer är nästan två meter höga. Afrikanska masker och statyetter blänger på mig från väggarna. Heltäckningsmattan är beige, nästan en halv decimeter tjock. Mitt i rummet står ett brunt biljardbord. Det enda konstverket på den bortre väggen vid biljardbordet är en släckt neonskylt för Budweiser.

Persiennerna är fördragna i huset, men altandörrarna står på glänt och solstrålar letar in sig över biljardbordets tomma yta. Utanför ligger en soldränkt altan med en glittrande, azurblå swimmingpool. En stor hund vankar dåsigt omkring längs poolkanten. När gruppmedlemmarna senare på eftermiddagen enas om sin favoritfilm överrensstämmer valet rätt väl med inredningen i huset -- ”Scarface”.

I bortre änden av vardagsrummet, vilket breder sig ut sig över nästan hela våningsplanet, finns Muggs hemmastudio. Flera olika mixerbord, ett virrvarr av sladdar, tre olika Technics 1200-skivspelare -- standardskivspelaren bland scratchande disdjockeys -- samplers, ett bås för sångpålägg och en mängd olika skivbackar. Vinylskivor ligger utspridda överallt. Ovanpå en bunt skivor blänker något svart som en liknar en pistol.

Ytterdörren öppnas och Muggs vankar in med en piratscarf runt huvudet och senaste numret av The Soucre i ena handen. ”Hoppas du inte behövt vänta alltför länge”, säger han och kastar bilnycklarna på bordet. ”Vi har varit uppe i bergen och ridit.” Eftersom jag utgår från att jag hört fel, ursäktar jag mig och ber honom upprepa. Ridit? ”Javisst, ridit på hästar”, säger Muggs. ”Det är jävligt kul faktiskt. Jag gör det minst ett par gånger i veckan. Det finns ett par bra stigar här uppe i bergen.”

Muggs kliar sig på hakan, vankar otåligt omkring ett tag och sätter/lägger sig sedan i den bortre soffan. Hans officiella image som ledare för världens ledande flumgrupp, stämmer inte överrens med hans hyperaktiva utstrålning. De skivor han producerat under de fyra senaste åren vittnar också om en sällsynt produktivitet. Förutom två album med Cypress Hill har Muggs under denna tid även varit den drivande kraften bakom ytterligare fyra och ett halvt album; två album House of Pain, två album med Funkdoobiest samt det nämnda ”Judgement Night”-ljudspåret.

Muggs har både varit producent samt medkompositör till House of Pains och Funkdoobiest alla bästa låtar. House of Pains miljonsäjande debutalbum från 1992 innehöll till exempel monsterhiten ”Jump Around” och var stilbildande med sina bluessamplingar, från Albert King till John Lee Hooker; båda plockade från skivbackarna i bortre ändan av rummet. Funkdoobiest har med sina album ”Which Doobie U B?” från 1993 och det färska ”Brothas Doobie” vitaminberikat hela funkgenren; allt till stor del tack vare Muggs.

Som singelproducent har Lawrence Muggerud få konkurrenter, varken inom hiphop eller rockvärlden. Hans förödande effektiva svit med adrenalinstinna hitsinglar tål att jämföras med Jagger/Richards dito i mitten av sextiotalet: ”How I Could Just Kill A Man” med Cypress Hill, ”Jump Around” med House of Pain, ”Shamrocks And Shenanigans” med House of Pain, ””Bow Wow Wow” med Funkdoobiest, ”Insane In The Brain” med Cypress Hill. Boomboxar smälter. Och själva definitionen av rhythm & blues skärs ned till det allra mest fundamentala; det enda egentligen nödvändiga. Rytm -- och blues.

Muggs har även varit något av gudfar till den brittiska triphop-scenen. Muggs kaotiska produktioner, med dissonans, lager-på-lager och cut up-collage, har inspirerat många, bland dem Bomb The Bass, vill vilka han också gjorde en remix förra året. Den eftermiddag jag är där tittar den brittiska sångerskan Ingrid Schroeder förbi en stund. Muggs har lovat remixa en låt på hennes kommande skiva, musik som hon åtminstone själv säger vara besläktad med Tricky och Portishead.

Ett pärlband hitsinglar, flera banbrytande remixar samt sex och ett halvt album -- eller sju och ett halvt om man räknar med det nya album som Cypress Hill just nu spelar in -- allt detta på knappt fyra år. Hur fan hinner han? Muggs slår ut med armarna: ”Det är allt jag gör. Gör musik. Det är det som har högst prioritet i mitt liv. Det är det första jag tänker på när jag när jag vaknar på morgnarna. Först den senaste tiden, som till exempel den här veckan, har jag börjat ta pauser, men det mest för att jag tvingas till det.”

Lawrence Muggerud föddes och växte upp i Jackson Heights i Queens, New York. Båda hans föräldrar var vita, av italiensk-amerikansk härkomst, men eftersom hans hemkvarter var puertoricanska, var det den kulturen som präglade honom. ”Alla trodde jag var spansktalande.” På bilder av Cypress Hill är det inte lätt att se att Muggs faktiskt är vit. När man sitter mitt emot honom, är det först när han tar av sig solglasögonen och piratscarfen, som hans italiensk-amerikanska drag verkligen framträder.

Som liten bodde han länge med sin farbror, en farbror som tog LSD och hade sitt hem inrett med lavalampor och psykedeliska posters. Musik blev viktigt för Muggs mycket tidigt: ”Vad jag lyssnade på i Queens? Jag lyssnade på hiphop, The Doors, Sade. Jag satte på en jazzstation ofta, 88.1 FM, den betydde mycket. Reggae upptäckte jag tidigt. Men det var olika varje dag, jag blev väldigt snabbt uttråkad och blir det fortfarande.”

I början av åttiotalet fick han flytta till sin mamma i Los Angeles, med förhoppningen om att han skulle växa upp i bättre sällskap. Muggs hamnade istället mitt i ett gränsland mellan spirande ungdomsgäng. South Gate i Los Angeles är ett arbetarklassområde beläget mitt emellan Watts och Compton till väster och East L.A. till höster. I Watts och Compton (även känt som South Central) bor
nästan enbart svarta, i East L.A. bor nästan enbart mexikaner.

Trakten däremellan är ett slags ingemansland, med både svarta, mexikaner, kubaner, indianer, vita; white trash. Det tidiga åttiotalet, Reagan-åren, var en katastrof för South Gate. Över 50 000 jobb försvann nästan över en natt; Firestones och GM:s jättelika, numera ödelagna bilfabriker blottar sig idag sig som stora oläkta sår i stadslandskapet. Det var mitt i denna infekterade smältdegel som Cypress Hill bildades och gruppens säregna musik föddes.

Efter en stund kliver Cypress Hills båda rappare, Sen Dog och B-Real, in i Muggs hus, tätt följda av några vänner. Alla sjunker ned i olika delar av den bruna soffgruppen, och stirrar nyfiket på mig. Det blir lite komiskt när vi hälsar: ”Jan from Sweden, Sen Dog from South Gate”. Både Sen Dog och B-Real har precis som Muggs -- och alla andra hiphop-artister som lyckats -- köpt hus långt ifrån den tjocka, bruna luften nere i södra Los Angeles, men ursprunget bär man alltid med sig; tydligt synligt likt en medalj på bröstet. Ice-T är för alltid talesman för South Central. Sen Dog och Cypress Hill är för alltid ambassadörer för South Gate.

Sen Dog heter egentligen Sen Reyes och är född på Kuba. Han minns att han brukade äta mangofrukter till lunch på Kuba, men hans familj flydde tidigt, undan Castro, och hamnade i Los Angeles. Sen Dogs äldre bror är Mellow Man Ace, som var en mycket framgångsrik rappare för några år sedan. När jag frågar vad Mellow Man Ace gör idag blänker det till i Dogs annars pigga, pliriga ögon: ”Min bror... vi kan säga att han lever i sin egen lilla värld numera.”

Bröderna Reyes pappa är jazzmusiker, om än endast på amatörbasis. ”Det var alltid musik hemma när jag växte upp. Salsa, jazz hela tiden. Celia Cruz och sånt har jag här uppe”, säger Sen Dog och pekar på skallen. Hans nackmuskler sväller när han pratar. Sen Dog är gammal fotbollsspelare. Hundra kilo muskler gör hans kropp fyrkantig, med låg tyngdpunkt. Han spelar fortfarande amerikansk fotboll ibland, men på korpnivå. Eller för att använda hans egna ord för korpanda: ”We’re just a bunch of beerdrinking fuckers who smoke weed before the game, nothing serious.”

Sen Dog rappar på s.k. spanglish, en hybrid av engelska och latinoslang. Även om hans rötter är kubanska var hans uppväxt mexikanskt präglad; något som gjort Cypress Hills musikaliska rötter än mer intrikata och komplicerade att nysta ut. ”Jag är kuban i hjärtat, men när jag växte upp var alla mina kompisar mexikaner. Jag hängde alltid runt med dem. Alla mina favoritmaträtter är till exempel fortfarande mexikanska.”

B-Real (riktigt namn Louis Freeze), den tredje länken i Cypress Hill, har en kubansk mamma och en mexikansk pappa. Hans mamma lyckades fly från ett kubanskt fängelse 1968. Hon tillhörde den Castro-fientliga paramilitära organisationen Alpha 66 och blev tillfångatagen under en guerillaaktion. En kusin hjälpte henne att fly därifrån på en flotte. Till skillnad från tusentals andra kubaner, som druknat under sina flyktförsök, hade B-Reals mamma tur och plockades upp av en fiskebåt. ”Min mamma klarade att ta sig därifrån, men nästan hela min övriga släkt är fortfarande kvar på Kuba”, säger B-Real.

Samma dag som intervjun görs har alla nyhetsprogram i Los Angeles reportage från Guantanamo Bay på Kuba, där 21 000 kubanska flyktningar väntar i läger i förhoppning om att få amerikanskt uppehållstillstånd. Varken B-Real eller Sen Dog, vars pappa också suttit i fängelse på Kuba, är några Castro-vänner och tror att den nuvarande krisen bara kommer att bli värre. ”Det finns knappt mat på Kuba längre”, säger Sen Dog. ”Folk svälter. Mina släktningar berättar om att katter försvinner från gatorna. Allt som går att äta försvinner.” B-Real fyller i: ”Problemet kommer att kvarstå tills Fidel försvinner. Antingen om han nu dör självmant -- eller om någon gör sig av med honom.”

På ena handen, mellan tummen och pekfingret, har B-Real en tatuering med en NF-logotype, ett minne från hans tid som medlem i gänget Neighborhood Family. I ett gäng med nästan enbart svarta medlemmar var sannolikt kraven på att visa sig tuff ännu högre för en kuban-mexikan. Hans tid som gängmedlem fick ett abrupt slut när han blev skjuten genom ena lungan, en händelse han sjunger om i låten ”Lick A Shot” från andra albumet. ”Jag blev skjuten 1986. Sången baseras på vad som hände då, och de mardrömmar jag haft efter den händelsen. Jag åkte genom ett annat kvarter. Jag var helt enkelt på fel plats, de fick mig off-guard. Det fanns inget att göra”, säger han och låter varken lika macho eller glamoriserande som hans ord framstår i tryck. Han svarar bara på en fråga.

Musiken blev B-Reals biljett bort från gängkrigen, hans nödutgång. B-Real bildade gruppen DVX tillsammans med bröderna Reyes, Sen Dog och Mellow Man Ace (som hoppade av för att satsa på solokarriär). ”Namnet betydde ingenting, vi tyckte bara det lät fränt.” DVX blev aldrig mycket mer än ett hobbyprojekt, men det var under denna tid de lärde känna Muggs och då grunden lades till det som senare kom att bli Cypress Hill.

Muggs var tidigare med i gruppen The 7A3 som 1988 gjorde ett album på Geffen med titeln ”Coolin’ In Cali”. Albumet gavs ut i samma veva som N.W.A:s ”Straight Outta Compton” och var en av de första skivor som placerade Los Angeles på hiphop-kartan; dessförinnan var hiphop till största del en östkustföreteelse. En rad olika producenter medverkade på skivan, bland dem Schoolly D, Cash Money, The Bomb Squad med bröderna Shocklee och Eric Sadler samt den bortglömde Joe ”The Butcher” Nicolo.

”Jag lärde mig mycket under tiden med The 7A3”, säger Muggs. ”Framförallt lärde jag mig mycket av The Butcher. Han var verkligen tung. Fast skivbolaget fattade ingenting. Skivan bombade helt och vi tvingades gå igenom en massa bullshit. Nu, när jag ser tillbaka på det, är jag nästan tacksam för allt det strulet. När vi startade Cypress Hill visste jag precis vad vi inte skulle göra. Vi tar ingen skit.”

Cypress Hill är namnet på det område i South Gate där bandet bildades, men någon Cypress Hill finns egentligen inte. Den som åker längs Cypress Avenue märker knappast någon kulle. Det är en tämligen horisontell gata med små radhus, precis som vilken gata som helst i centrala Los Angeles. ”Vi laborerade länge med rätt fåniga namn, men till slut sade vi, äh, fuck, vi tar namnet efter vårt hemkvarter”, säger Sen Dog.

”Men vi bildade Cypress Hill innan vi gjort någon musik”, fortsätter han. ”Det viktigaste för oss till en början var egentligen inte musiken, utan det viktiga var mer att hänga runt, vara en del av något, tillhöra något, ha en egen crew.” Muggs fyller i: ”Många grupper bildas för att göra musik, men vi var, och är, i första hand vänner. Vi var vänner innan vi började göra musik och vi kommer att vara vänner när vi slutat att göra musik.” B-Real avslutar: ”Right.”

Tillhörighet är ett nyckelord när det gäller Cypress Hill. Att markera sitt område, sin egen klan. Det är lika viktigt överallt i bostadsområden där minoriteter försöker hävda sig, från South Gate i Los Angeles till Norra Botkyrka i Sverige. Cypress Hill är i sin tur en del av klanen Soul Assasins, en grupp musiker som även innefattar House of Pain och Funkdoobiest. Sammantaget är det en rätt osannolik blandning människor: En kuban, en kuban-mexican och en vit italienättling (Cypress Hill). En mexikan, en puertorican och en sioux-indian (Funkdoobiest). Två vita irlandsättlingar och en discjockey från Lettland (House of Pain). Stående på rad skulle Soul Assasins likna en annons från Benetton. Eller en postkö i vilken urban förort som helst.

Skillnaden är möjligen att i den här postkön är rökning tillåten. Att sitta i en soffgrupp och intervjua Cypress Hill är som att sitta inne i en wigwam och röka fredspipa. Rökmoln stiger med jämna mellanrum mot taket, till och med sikten blir disig och man förstår Muggs hund; när den sticker in huvudet genom altandörren för att kolla läget, vänder den snabbt tillbaka till poolaltanen.

När vi pratat en stund frågar Muggs artigt ”Är det OK om vi röker?”, och alla tre gruppmedlemmarna halar sedan fram varsin stor plastpåse full av gräs. De är inte bara övertygade om att röka marijuana är ofarligt, de till och med propagerar för att det är nyttigt. Däremot säger de nej tack till tobakscigarretter. Som det står tryckt på innerkonvolutet till deras album ”Black Sunday”: ”Över 400 000 amerikaner dör varje år av sjukdomar relaterade till tobaksrökning. Ingen har någonsin dött av marijuana.” (Den skivan sålde i tiotusentals exemplar även i Sverige, och det är märkligt/farligt att någon svensk myndighet aldrig sakligt bemötte bandets fakta- och statistikuppgifter i de media som når Cypress Hill-publiken.)

Cypress Hill har mängder av ivriga argument, varav de flesta är plockade från boken ”The Emperor Wears No Clothes” av Jack Herer, en mycket populär undergroundbok i USA. B-Real: ” Vet alla att två amerikanska presidenter odlade cannabis, George Washington och Thomas Jefferson? De känner inte folk till. Eller ta Thomas Edison (uppfinnaren av glödlampan). Han brukade sitta naken i sitt rum, dricka vin och röka gräs.”

Det ihåligaste argument som Cypress Hill och andra marijuanaförespråkare använder är att det skulle finnas något subversivt och rebelliskt att röka gräs. Tvärtom, marijuana är i första hand en lugnande, passiviserande drog. Såväl polis och CIA applåderar säkert inofficiellt att arbetarklassungar i sovstäder sitter hemma och röker på, istället för att aktivera sig och kräva de rättigheter de har rätt till.

De kanske bästa argumentet mot marijuanarökning kommer från amerikanska Nasa, av alla institutioner, som i våras publicerade resultatet av undersökning gjord på spindlar. De spindlar som utsattes för marjiuanarök började spinna sina nät precis som vanligt, men efter hand lämnade de plötsligt stora, oregelbunda luckor mitt i sina spindelnät; det intresse som den koncentration som behövs för att skapa försvann.

Men Cypress Hill bolmar obekymrat vidare. Första albumet innehöll låtar som ”Ultraviolet Dreams”, ”Light Another” och ”Something For The Blunted”. Andra albumet öppnade med ”I Wanna Get High” och fortsatte med ”Legalize It” och ”Hits From The Bong”. När gruppen i våras släppte sin första nya låt på nästan två år, ett bidrag till soundtracket ”Friday”, undrade man om de möjligen hittat något nytt ämne att sjunga om. När man vände på skivan för att läsa låtens titel kunde man läsa: ”Roll It Up, Light It Up, Smoke It Up”.

Jag frågar om de inte blir trötta på att sjunga och prata om marijuana hela tiden. Blir det ännu fler gräslåtar även på kommande albumet? Alla tre stirrar förbluffat på mig: ”Va? Om vi tröttnar? Skämtar du? Självklart inte. Det är ju det som är hela vår grej. Det är det som är Cypress Hill”, säger Sen Dog. ”Cypress Hill och marijuana är ett”, säger B-Real.

Muggs, som sett dåsig ut ett tag, blir plötsligt rejält engagerad igen: ”Och det var vi som var först. Först med att verkligen propagera för marijuana. Andra nämnde lite och här och där, men vi var den första riktiga marijuanagruppen inom hiphop. Nu försöker alla andra följa efter oss, men de följer en annans skugga. Vi är ledarna. Vi är de officiella förespråkarna för marijuana. Vi är generalerna. De andra är bara korpraler och skit.”

Okej. När jag senare får höra en av låtarna till den nya skivan finns en låt som faktiskt kritiserar andra marijuanarökare, dock på ett sätt som är typiskt Cypress Hill. Texten går ungefär: ”Ha, ni säger att ni röker mycket, men ni ljuger. Vi är Cypress Hill -- och vi röker mer.”

Även Cypress Hills idéer om musik vänder upp och ned på gängse normer. Gruppens rapstil är helt egen. Sen Dog brummar på med massiv, nästan Darth Vader-lik basröst, medan leadrapparen B-Real bräker med nasal, ljus gnällig röst. ”Egentligen började det där som ett skämt”, förklarar B-Real. ”Jag själv gillade det inte alls när jag först hörde inspelningen, men det funkade; folk verkade gilla det. Nu har det blivit vårat varumärke.” Rötterna till B-Reals förvrängda, medvetet nasala röst finns hos afrokubanska salsacrooners som Hector Lavoe, vilka sjöng med ”voz de vieja”, en gammal kvinnas röst. Den puertoricanske pionjärrapparen Ramellzee är en annan förebild.

Cypress Hills självmedvetet utstuderade image som tokar, galningar bygger inte bara på rökpuffande utan har rötter i chicanokulturen. Att visa att man är galen, loco, är ett uråldrigt chicanosätt att varna fiender på gatan för att börja bråka. I introt till ”Insane In The Brain” viskar B-Real: ”Who you trying to get crazy with, ese (chicano för ’dude’)? Don’t you know I’m loco?” Att den låten, med den genialiskt imbecilla refrängen ”Insane in the membrane, insane in the brain”, tillhör Beavis & Butt-heads absoluta favoritlåtar är helt logiskt, och bevisar duons ofelbara smak. Scenen där Beavis & Butt-head försöker luftscratcha i takt med Muggs mest hisnande breaks är TV-historia.

Allra sist i ”Insane In The Brain” dyker det upp en kort countrysnutt, ”I think I’m going crazy...”, som är samplad från en gammal låt av sextiotalsartisten Bobby Goldsboro. ”Nämn inte den jävelns namn”, säger Muggs. ”Den jäveln ska dö”, säger B-Real. Det visar sig att samplingen inte var godkänd och att Goldsboro i efterhand stämt gruppen på miljonbelopp; en tvist som fortfarande inte är avgjord. Muggs: ”Aset kräver vår royaltysumma för hela jävla låten, osannolikt nog. Han är en finne i arslet, inget annat.”

Cypress Hills samplingar vittnar om deras musikaliska bredd, allt från Black Sabbath (”I Ain’t Going Out Like That”) till Gene Chandler (”Hand On The Pump”) och Dusty Springfield (”Hits From The Bong”) används som kryddor. När jag frågar om favoritalbum genom tiderna svarar B-Real ”It Takes A Nation Of Millions To Hold Us Back”, ”Fear Of A Black Planet”, båda Public Enemy, samt ”varenda jävla album med Led Zeppelin”. Han gillar även reggae och The Who, mest för att de slog sönder instrument på scen. Sen Dog väljer ”Yo! Bum Rush The Show” med Public Enemy.

Muggs blir helt tyst när han får frågan. Sedan blir han arg: ”Vad är det för jävla fråga? Jag skulle kunna nämna ”Criminal Minded” (med Boogie Down Productions), men det är inte möjligt att sitta här och utse några enstaka favoritalbum. Ta bara reggae. Hur gör man där? Vi lyssnar på allt, vi lyssnar alla på vår egen skit. När du hör vår skit, sipprar allt omedvetet ut. Så är det.”

När Muggs handlar skivor är han seriös: ”Jag hinner tyvärr inte köpa skivor så ofta som jag har lust, men jag en sväng minst varannan vecka. Jag börjar tidigt, går upp ungefär 09.00, och håller sedan på hela dagen. Det brukar bli ungefär åtta affärer. Och när jag går in i en skivaffär kollar jag alla avdelningar. Jazz, gospel, blues, rhythm & blues, klassiskt.”

Jag får äran att rota lite i hans skivbackar. Han har ett tiotal backar i vardagsrummet och 20-30 till i garaget; allt vinyl. Mycket är väldigt obskyr soul och jazz. Några rätt väntade filmsoundtrack dyker upp, som till exempel Bruce Lee-filmen ”Enter The Dragon”, men en del överraskar rejält. Jag håller förvånat upp en dubbel-LP med Fats Waller. ”Bra pianon”, säger Muggs. ”Du skulle bli förvånad över hur bra samplande pianon från honom kan låta.”

Vi viftar undan en del av röken och går bort till Muggs hemmastudio för att lyssna på nya skivan. Albumet saknar ännu titel. Nio låtar är klara och grovmixade och Muggs inser att han måste ”jobba som en jävla dåre” för att hinna göra fem låtar till innan skivan ska släppas i juli. ”Men det är OK, vi kommer att hinna.”

Gruppen har bestämt sig för att inte göra om misstaget från andra albumet ”Black Sunday” som var en snygg och effektiv men tämligen förutsägbar urvattning av vinnarformeln från den briljanta debuten. ”Andra albumet blev okej, men blev tyvärr inte alls lika varierat som det första”, säger B-Real. ”Det blev bara hårda, hårda låtar, vi var väldigt stressade när det gjordes. Nya skivan blir därför mer i stil som den första.”

Medan vi lyssnar på de nya låtar halvligger Muggs i sin stol med en blunt i munnen; stora rökmoln skickas lodrätt uppåt som från ett ånglok väntande på en perrong. ”Vad vill du höra först, the hard shit eller mellow shit?” Jag väljer att börja med the mellow shit. Det jag får höra låter mycket bra. Hypnotisk, suggestiv hiphop, med alla de sedvanliga Cypress Hill-ingredienserna.

Allra mest imponerar ”Let It Rain”, intensiv som ett åskmoln, samt framförallt en långsam, tung hardcoreballad som för tankarna till The Last Poets mest bittra ögonblick eller till en förbannad Gil-Scott Heron. Titeln på låten vittnar om tonen i framförandet, ”Fuck off”. Det låter som gruppens argaste låt hittills, kanske även den mest centrala. B-Real säger: ”Låten handlar om alla är rappare som säger att de är hardcore, att de är på riktigt, men när du vänder dig om gör de läskreklam, ölreklam, medverkar på R&B-skivor, all möjlig dum skit som inte har med rap att göra. De motsäger sig själva. Stå för vad du predikar, det är vårt motto.”

Att vara på riktigt -- och att kunna bevisa det -- är livsviktigt i hiphop-världen, bokstavligen talat. Cypress Hills har länge bemötts med misstro av de egna leden; de är av fel hudfärg. Denna konstanta motvind ligger i botten till den ilska som briserar i ”Fuck Off”. Den svarta rapparen DJ Quik har till exempel sjungit ”You ain’t got no style/Your white is showing like Belinda Carlisle”. Den ultimata förolämpningen i hiphopvärlden.

Kanske är det därför Cypress Hill anstränger sig så intensivt för att bevisa att de är på riktigt. När jag ska fotografera gruppen föreslår jag att vi ska ta bilderna ute vid poolantanen. Muggs: ”Visst, helt okej, vi ska bara hämta våra vapen först.” Vänta, jag vet inte om det är så... Ingen bryr sig om mitt mumlande. Sen Dog: ”Är det okej om jag lånar maskingeväret?” B-Real: ”Om han ska ha ett jävla gevär vill jag också ha det.” Muggs: ”Kolla den här pistolen, det är en av mina senaste.”

Med svenska ögon mätt framstår Cypress Hill på de här bilderna som dagisungar med ärtbössor eller som dumma tonåringar. Blåögda, naiva. Men i deras ögon är det ett skämt -- ett skämt som är på allvar. Handvapen är extremt vanligt i Los Angles; Muggs blir till och med förvånad när jag upplyser om att de vapen han visar upp är olagliga i Sverige. South Gate beväpnar sig, Beverly Hills beväpnar sig. När man besöker de flottaste kvarteren i Beverly Hills ser man små, blå skyltar på gräsmattorna med texten ”Armed Response”. De rikaste nöjer sig inte med polisen utan har egna beväpnade vaktstyrkor.

Upptrappningen av våldet märks om man lyssnar på Cypress Hills skivor. På första albumet fanns låten ”Hand On The Pump”. På andra albumet gjordes den om till ”Hand On The Glock”. Framgång leder till dyrare och hippare vapen -- Glock är alla gangsterrappares favorithandvapen.

Vi kommer från olika världar. Sen Dog frågar ut mig om jag inte blir extremt uttråkad på långa flygsträckor. Jag svarar, visst, det är trist, men det är okej om man har en walkman och en bra bok. Sen Dog: ”So you do reading and shit?”

I sommar ska Cypress Hill turnera på Lollapalooza i USA tillsammans med Hole, Sinead O’Connor och Sonic Youth, något som lär ytterligare lär förstärka deras epitet som hiphopens svar på Grateful Dead. Själva älskar de det epitet. De har varit med på den kringresande neohippefestivalen Lollapalooza en gång förut, och prydligt inramade bilder från gruppens framträdande på leriga Woodstock hänger på en av väggarna i Muggs hus.

”Att bli jämförda med Grateful Dead är en stor ära för oss”, säger B-Real. ”De har ju turnerat sedan slutet av 50-talet (här är B-Real ute och reser lite; Dead bildades 1965, men okej) och är nu populärare än någonsin. Ingen tjänar mer pengar på turnéer än uråldriga Grateful Dead. Vi vill också nå så långt, få en egen trogen armé av fans. När vi reser oss från våra gungstolar när vi är 60, då vi kanske bor på en jävla ö någonstans, då vill veta att våra fanns fortfarande finns där ute”. Han puffar lite och tillägger sedan: ”Det vore verkligen cool.”

(Ursprungligen publicerad i tidningen Pop 1995 i en något kortare version.)