Krönika, Dagens Industri

Weekend 28 juni

Krönika

Jan Gradvall

Hur får du egentligen uppslag till alla krönikor? Jag får den frågan ganska ofta. Denna vecka är det enkelt att svara: jag har bara tittat på hur jag klär mig.

Min skjorta, mina byxor, mina strumpor och kalsonger, mitt bälte, ja, till och med min slips visar sig alla komma från J. Crew, ett amerikanskt klädmärke. Jag blir nästan generad när jag ser att även min kavaj, som hänger på stolsryggen mitt emot, visar logotypen från J. Crew.

Det enda som inte kommer från J. Crew är mina skor. Ett par sneakers i brun mocka från New Balance. När rapparen och sneakerskonnässören Petter fick se dem upplyste han att det är limiterad upplaga gjord för Japan. Det visste jag inte.

Men även mina New Balance har jag faktiskt köpt på J. Crew, ett märke med den ovanliga utställningen att om en konkurrent gör något bättre än de själva så saluför J. Crew även den produkten i sina butiker i stället för att göra en sämre kopia.

Jag är egentligen måttligt modeintresserad, men J. Crew, som ännu inte finns i Sverige, har visat sig vara perfekt för mig. I och med att jag aldrig har tid att gå i affärer när jag jobbar, utan mest handlar kläder när jag reser, har resultatet blivit att jag de senaste åren nästan bara handlat på J. Crew, olika butiker i USA.

När jag köpte majnumret av affärsmagasinet Fast Company insåg jag att jag heller inte är ensam om att ha blivit en så trogen kund. På tidningens omslag poserar J. Crews chefsdesigner Jenna Lyons i helvitt som om hon vore en popstjärna.

För många är hon också det. Efter att hon tog över som kreativ chef 2003 tredubblade J. Crew sin omsättning till nuvarande 2.2 miljarder dollar. J. Crew gör både herrkläder och damkläder och är störst på damsidan. Det finns i dag modebloggar helt tillägnade märket som JCrewIsMyFavStore och TheJCRGirls.

Att läsa om hur J. Crew blivit så framgångsrikt ger insikter som är applicerbara inom alla områden. En av dem är att detaljerna är allt. En annan att kreativitet alltid stöter på motstånd. ”Alla bra idéer är dåliga idéer i någon annans ögon”

J. Crew i dag drivs av duon Jenna Lyons, 44, och Mickey Drexler, 68. Fast Company kallar deras samarbete som det mest kreativa och fruktbärande i affärsvärlden sedan det mellan Steve Jobs och Apples chefsdesigner Jonathan Ive.

Mickey Drexler började på Gap. Han tog det märket från en kedja med 400 miljoner dollar i omsättning till ett 14-miljarderdollarimperium. När aktien föll 2003 fick han sparken. Fyra månader sedan gick han till J. Crew, brinnande av revanschlusta.

Mickey Drexler struntade i marknadsundersökningar, ratade gamla succéplagg, gjorde om allt och valde att lita på enda persons vision och smak: Jenna Lyons, en anställd på J.Crew som börjat som ”assistent till en assistent till en assistent” och sedan jobbat sig uppåt.

När Jenna Lyons ville börja med att bygga om butikerna och installera belysning som kostade fem gånger så mycket som den gamla, så fick hon det. Hon visste vad hon gjorde. ”När man tittar på en cashmeretröja för 200 dollar i en butik som känns exklusiv så den som ett fynd”.

Med Drexlers välsignelse behöver Lyons aldrig kompromissa med detaljer. Att inte kväva kreativitet är en ledstjärna för J. Crew.

Mickey Drexler säger i Fast Company att företag till sin struktur annars är byggda för att förstöra kreativitet. ”Som VD är du inte yngsta personen i världen, utan en överbetald person med bonus. Tror du att en person i den positionen uppmuntrar djärva förändringar som kan hota företagets framtid? Aldrig.”

(slut)


GRADVALLS VAL

RAPPARE
Joey Bada$$. Roskildefestivalen fortsätter att ha bäst spetskompetens i Norden vad det gäller bokningar. Oerhört vaket att boka Brooklyns hetaste unga rappare, endast 18 år gammal, albumdebuterar först 2014.

BARNBOK
Martin Olczak & Anna Sandler, ”Varulvar i Storkyrkan” (Rabén & Sjögren). En ovanligt välskriven serie, ”Jakten på Jack”, med spänning och fantasy i befintliga Stockholmsiljöer. Var bor egentligen vättar? Svar: på Södermalm.

KOKBOK
”Pluras Spanska Kokbok: Mallorco-Barcelona-Estocolmo” (Norstedts). Ännu en väldigt fin kokbok av Plura. Denna gång en oemotståndlig kärleksförklaring till Spanien med en prosa som är som churros doppad i choklad.