Skivrecensioner, DI Weekend
Kanye West
Yeezus
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
När man förr i världen letade efter experimentell och nyskapande musik fick man leta i skivaffärens bakre och mörkare hörn. Inte så nu längre. Nu återfinns den djärvaste och konstigaste musiken bland storsäljarna i skyltfönstret. Det nya musikaliska avantgardet flyger privatjet och syns på paparazzibilder i People Magazine.
Ingen i dagens musikvärld – inte om alternativ rock, inte inom konstmusik – tar lika stora musikaliska risker som den 36-årige Kanye West.
Förpackningen och attityden hos Kanye West är mainstream, men själva musiken på hans sjätte soloalbum är lika out there som de framträdanden som görs på experimentscener som Fylkingen.
”Yeezus” är Kanye Wests motsvarighet till vad ”Kid A” var för Radiohead. Ett album som inte tar någon hänsyn till radion men öppnar upp en ny klangvärld så komplex och intressant där man vill bosätta sig en hel sommar.
Den stora musikaliska inspirationskällan är trap. När jag var på Ultra Music Festival i Miami i mars pratade alla om trap och nya artister som Flosstradadamus. Trap kan beskrivas som smutsiga och pumpande synthersizerslingor med mörka melodier.
Daft Punk medverkar på flera låtar på ”Yeezus”, men låter inte alls som på sitt supersofistikerade senaste album utan mer punkfunkigt som i början av sin karriär. Allra viktigast för slutresultatet har sannolikt varit Rick Rubin som i produktionens slutskede gick in och skalade bort allt som lät soul och R&B för att fokusera på de råa grundtonerna.
Som rappare har Kanye West sällan varit argare, roligare eller fulare i munnen. I ena stunden samplar han klassikern ”Strange fruit”, en låt skriven 1936 där de konstiga frukter som hänger i träden är kropparna av lynchade svarta människor. I nästa stund driver han med bilden av sig själv som Bette Davis-superdiva genom att rappa: ”Hurry up with my damn croissants!”.
Det är bara att applådera en av vår tids mest intressanta konstnärer. I en aktuell intervju i New York Times jämför Kanye West sig själv med Steve Jobs och Michael Jordan. Han har rätt.
Jan Gradvall
Prefab Sprout
Titel: The devil came a-calling
Skivbolag: Ej officiellt utgiven
Betyg: 4
I mars lade någon upp en länk på Soundcloud till ett album med titeln ”The devil came a-calling”. Få tog någon notis om det förrän förra veckan då plötsligt ett forum för Prefab Sprout-fans upptäckte länken och insåg vad det var: ett mytomspunnet och outgivet Prefab Sprout-album från 2005, ett av flera album som melankolikern och perfektionisten Paddy McAloon gjort klart men dragit tillbaka i sista stund.
Länken försvann tyvärr lika snabbt som det upptäcktes, men albumet är så bra att kampanjen för att få det officiellt utgivet börjar här. ”The devil came a-calling” är i klass med klassiska Prefab Sprout-album som ”Steve McQueen”. Som texförfattare och låtskrivare är Paddy McAloon en arvtagare till Hal David och Burt Bacharach (se krönikan)..
Smaka på titlar som ”Grief built the Taj Mahal”, ”The best jewel thief in the world” (lyssna på polissirenerna!). och ”The list of impossible things” Och albumets öppningsrader platser bland de bästa öppningsraderna på ett album någonsin: ”Adolescenc, what’s it like? It’s a psychedelic motor bike. You smash it up ten times a day and walk away”.
Jan Gradvall
Robin Stjernberg
Titel. Pieces
Skivbolag: Lionheart
Betyg: 2
Refrängen till ”You” gick rakt in i Sverige ryggrad. Dagen efter vinsten i Melodifestivalen spelades låten 649 000 gånger på Spotify, ingen låt har spelats så många gånger under en dag.
Men ingenting på Robin Stjernbergs nya album är tyvärr i samma rum eller ens i samma stadsdel som ”You”. Robin Stjernbergs fina röst är som gjord för ”larger than life”-refränger och skulle behöva en inramning i stil med den katedralliknande känslan i Coldplays produktioner. Det får han inte här.
I stället får han en hemsnickrad missionskyrka i plywood signerad den Malmö-baserade producenten och låtskrivare Amir Aly som tidigare arbetat med Jill Johnson, Rongedal och Alexander Rybak. Det klåfingriga gitarrspelet får en att längta efter en Spotifyfunktion där man kan mixa bort olika instrument.
Jan Gradvall
Lloyd Cole
Titel: Standards
Skivbolag: Tapete/Border
Betyg: 4
Be inte om ursäkt för det du är bra på. Det skulle kunna ha varit mottot och undertiteln på Lloyd Coles nya album.
Lloyd Cole har han ständigt fått höra att han är för smart för sitt eget bästa, med sina ordrika texter fyllda av referenser till böcker han läst.
Men efter en svit album där han tog åt sig och höll igen så mycket att han nästan framstod som någon annan, öppnar nu de verbala dammluckorna igen. ”Standards” är lika underbart ordberusad och referensfylld som debuten ”Rattlesnakes” från 1984, det album där han rimmade Norman Mailer med ”get a new tailor” och fick mig att upptäcka Joan Didion (titeln refererar till en av hennes romaner).
”Standards” är också en musikalisk kärleksförklaring till den Manhattan-romantik han växt upp med. Det låter som Cohens askfat på Chelsea Hotel, Dylans promenader i Greenwich Village, Televisions take away-kartonger med kinesisk hämtmat och Richard Hells poesi i kollegieblock.
Jan Gradvall