Skivrecensioner, DI Weekend
Amiina
Titel: The lighthouse project
Skivbolag: Amiina.com
Betyg: 4
En fyr står ensam på en klippa någonstans och sänder ut meddelanden ut över havet . Detta ut att någonsin få en garanti för att budskapet når mottagaren.
Under samma förutsättningar verkar musiker. Musiker är ensamma fyrar som sänder ut sin musik i alla väderstreck. Det är omöjligt att säga vem som nås av meddelandet. Eller hur de kommer att tolka det.
Men det enda alternativet för musikern är detsamma som för fyren – att fortsätta sända i ovisshet.
Med dessa tankar som utgångspunkt har den isländska kvartetten Amiina gjort albumet ”The lighthouse projekt”. Amiina är fyra isländska kvinnor. Ursprungligen var de en stråkkvartett, utbildad vid Reykjavik College of Art, som i ett decennium reste runt och ackompanjerade Sigur Ros på konserter.
Nu har Amiina bytt ut stråkarna mot elektronik, klaviaturer och glas; vattenfyllda vinglas vars kanter de gnider med händerna och låter de spöklika tonerna försvinna i väg ut över havet.
Som mottagare är man djupt tacksam över att Island fortsätter att ha en musikscen som inte bryr sig om någon annan kompass än sin egen inre.
Jan Gradvall
Casanovas
Titel: Sommar i Sverige
Skivbolag: Atenzia Records
Betyg: 3
Sverigetopplistan är vår tids motsvarighet till Kvällstoppen. Listan bygger på försäljning till konsument, i alla format, och publiceras 09.00 varje fredag. Att studera denna lista ger alltid en intressant inblick i musikklimatet, trots att försäljningslistor egentligen spelat ut sin roll. Men listan säger något annat: den musik man betalar för att äga är inte alltid densamma som man nöjer sig med att streama.
De fyra albumen överst på Sverigetopplistan den senaste månaden är inte oväntade: Agnetha Fältskog, Gyllene Tider, Daft Punk och Oskar Linnros. Passande nog för detta nummer är också samlingarna ”Abba Gold” och ”More Abba Gold” med på listan.
Men resten av Topp 20 domineras av dansband. Det hetaste dansbandet i Sverige denna vecka är Casanovas från Vadstena, fyra bredbröstade män i röda t-shirts som ser mer ut som badvakter än forna tiders dansband.
Gruppens ”Sommar i Sverige” är ett av tre album som nominerats till bästa album i årets dansbandsbandspris Guldklaven. Casanovas är smarta. Titelspåret är meteorologiskt helgarderat. Det spelar ingen roll om det steker, haglar eller regnar katter och hundar. Refrängen ”Det blir en sommar i Sverige igen” passar i alla väder.
Casanovas förvaltar också den gamla traditionen av dansband som levande jukeboxar. Egot kommer i andra hand. Det publiken vill höra – det spelar man. Följaktligen gör Casanovas här egna dansbandsversioner av Yohios ”Heartbreak hotel”, One Direction ”C’mon c’mon” och, pärlan på albumet, Swedish House Mafias ”Don’t you worry child” i en smäktande Vadstenaversion.
Jan Gradvall
Beady Eye
Titel: BE
Skivbolag: Sony
Betyg: 2
Forbes, kom tillbaka, allt är förlåtet.
Jan Gradvall
Black Sabbath
Titel: 13
Skivbolag: Vertigo/Universal
Betyg: 3
När Tony Iommi arbetade på ett stålverk i Birmingham som ung hamnade hans hand för nära den maskin som kapar stålet. Tony Iommi blev av med högerhandens fingertoppar. För att kunna fortsätta spela gitarr konstruerade han egna små fingertoppsskydd och spände strängarna löst. Resultat blev ett utdraget, släpande ljud. Och Black Sabbaths sound var fött.
Att i dag lyssna på Black Sabbaths fem första epokgörande album – ”Black Sabbath” (1970), ”Paranoid” (1970), ”Master of reality” (1971), ”Vol 4” (1972) och ”Sabbath bloody sabbath” (1973) – är en påminnelse om hur långsamt gruppen faktiskt spelade.
Hårdrockens utveckling kan summeras med: hårdare, snabbare, starkare. Tidiga Black Sabbath var snarare som Tjuren Ferdinand, plötsliga ruscher varvas med flummigt korkeksluktande.
Producenten Rick Rubins geni är att han tvingat fladdersmösspensionärerna i Black Sabbath att återigen lyssna på sitt allra första album och tvingat dem början om från början. Att jamma, improvisera, sänka tempot; återgå till den känsla av mossbevuxen kyrkogårdsblues som fanns där från början.
Ozzy Osbourne sjunger visserligen på ett sätt man att man aldrig kan vara riktigt säker på om han vet att bandspelaren är på, eller om han bara ropar instruktioner till rengöraren av sin swimmingpool. Men det finns ögonblick här då Black Sabbath återigen låter mer Birmingham än Beverly Hills.
Jan Gradvall