Krönika, Dagens Industri
Weekend 14 juni
Krönika
Jan Gradvall
Samhällsengagemang. Om man går runt det ordet några varv och detaljstuderar det – hissar upp det med domkraft och även synar det underifrån – så märker man att några knappt märkbara men avgörande detaljer har förändrats under de senaste åren.
Begreppet samhällsengagemang har ändrat skepnad. Plötsligt betyder det inte längre samma sak som när jag växte upp.
Då var en samhällsengagerad person någon som visade det med aktiv handling. Någon som demonstrerade på gator, klättrade upp i träd, kedjade fast sig i saker. Oavsett om man kämpade för högre löner eller fri företagsamhet så var det något som krävde tid, personligt engagemang och att man var där på plats.
I dag behövs inte det längre. För att i dag ge en bild av sig själv som en samhällsengagerad person så räcker det med att vara passivt aktivt på sociala medier.
Författaren Unni Drougge skrev nyligen i en mycket träffsäker krönika i Computer Sweden: ”Vore världen mitt Twitterflöde skulle världen vara god. Ingenstans sprutar det ut så många rättskaffens åsikter i sekunden som där”.
Så fort någon påpekar i sociala medier påpekar något som är orättvist eller orättfärdigt så samlas en grekisk kör runt denne och upprepar åsikten genom att retweeta (Twitter) eller genom att klicka på gilla (Facebook, Instagram).
Det är mycket effektivt. Självtillfredsställelsen är omedelbar. Vare sig man agerar körledare eller kör så känner man direkt att man ”gör något”. Genom att klicka skapar man en bild av sig själv som en ansvarstagande och samhällsengagerad medborgare.
När man skrivit något i stil med ”Situationen i Husby är upprörande!” kan man sedan retirera in sitt sköldpaddsskal – en lägenhet eller ett hus mil från problemområdet – och fortsätta kratta för att ens barn ska komma in på bättre skolor.
Det gäller i högsta grad även för journalister, ledarskribenter och krönikörer som jag själv. Vi backar oerhört sällan upp våra åsikter med handling.
Samhällsengagemang har blivit en parfym, 2010-talets CK One. Man sprejar det på sig, doftar lite godare och får högre status.
Unni Drougge igen: ”I den digitala tyckonomins väldesignade skyltfönster finns nämligen ingen handling, där finns bara marknadsföring”
I samma skrev hon vidare: ”Att säga att man är emot rasism, mot förtryck och orättvisor, betyder ingenting längre. För vem är inte det? Inte ens Sverigedemokraterna säger sig tolerera rasism. Ändå ökar förtrycket, segregationen, klassklyftorna och orättvisorna.”
Vad som krävs är inte åsikter. Vad som krävs är handlingar.
Men i dagens mediebesatta värld har perspektivet förvridits så att det är den som uttrycker åsikter om Husby som får störst uppmärksamhet och status, inte den som gör något konkret. Grannar som går ut sopar bort glassplitter, föräldrar som nattvandrar. Eller bibliotekarier som förlänger öppettider för att barnen känna att den lokala infrastrukturen fortfarande är på deras i sida.
I den skarpaste krönikan som skrevs efter kravallerna i Stockholms förorter skrev Dilsa Demirbag-Sten i Dagens Nyheter: ”Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva. Fråga dig själv innan du skjuter över ansvaret på andra och ’rasar’ i sociala medier eller andra fora. Vad gör jag?”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KONSERT
”We come in peace”, Konserthuset, Stockholm, lördag 19.00. Under en unik kväll framför Stockholms Filharmoniker science fiction-musik; verk från ”Star Wars”, ”Star Trek”, ”V”, ”Aliens” med flera.
BIO
”The Bling Ring”, premiär i dag fredag. Sofia Coppolas film är en dartpil mitt i zeitgeist. Om ungdomsgänget som gjorde inbrott hos kändisikoner i Hollywood Hills och stal deras kläder.
TV
”Tiny Furniture”, C More, 23 juni. Alla som upptäckt Lena Dunhams geni via tv-serien ”Girls”: den långfilm som hon gjorde innan är exakt lika bra och snarlik i känslan. Får nu svensk tv-premiär.
+
BONUS NR 1:
På söndag den 16 juni är det Bloomsday, minnesdagen för James Joyce och hans epos ”Ulysses” från 1922. Hela romanen utspelar sig under en enda dag, den 16 juni 1904.
I fjol kom ”Ulysses” ut i nyöversättning av Erik Andersson. Nu ges den ut som en 40 timmar lång ljudbok (Bonnier Audio) inläst av skådespelaren Reine Brynolfsson.
Vad vi får är ljudböckernas motsvarighet till Marvin Gayes ”What’s goin on” och Hergés ”Tintin i Tibet”. En utgåva som innehåller ett skärpedjup och ett vidvinkelobjektiv man inte trodde fanns i den medieformen.
Reine Brynolfsson läser inte bara; han lever texten. Med mikrofonen extremt nära läpparna läser han med hörbara andningar och flämtningar, distorsion som gjort en radiotekniker pannsvettig. Ibland undrar man om han inte har mikrofonen inne i gommen.
Reine Brynolfsson arbetade i fyra månader på heltid med detta projekt. Men han läser Joyce som om han hade bråttom, som om tiden var utmätt, vilket är kongenialt med känslan i romanen.
Erik Anderssons doftrika nyöversättning – fem nyanser av Dublin, inklusive rätt mycket sex – visade att James Joyces roman är alldeles för levande för att förbli en angelägenhet för litteraturhistoriker. Farbror Melker i ”Saltkråkan” sade: ”Denna dagen, ett liv”. Det är precis det ”Ulysses” handlar om, att påminna hur mycket liv och intryck och drömmar det kan rymmas under en enda dag. En dag som lika gärna kan vara den 16 juni 1963 eller 2013.
Reine Brynolfsson tar fäste på kärleken till ord i ”Ulysses”, smakar på dem som om de vore friterade. Det här språket mättar.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
För exakt tre år sedan skrev jag en krönika i DI Weekend om tre svenska discjockeyer som för andra året i rad skulle spela på den legendariska klubben Pacha på Ibiza. Gästspelet sträckte sig över hela sommaren, trion spelade varje måndagkväll.
I krönikan från den 11 juni 2010 skrev jag: ”Under denna sommar kommer Swedish House Mafia att bli ett världsnamn även utanför klubbkulturen. Trion har skrivit på skivkontrakt med EMI. Den 7 juli släpps deras debutsingel, ”One”.”
Swedish House Mafia upplöstes i slutet av mars – trions skilda vägar efter splittringen skildras i en aktuell reklamfilm för Volvo – men Axwell och Sebastian Ingrosso är denna sommar tillbaka på Ibiza för en klubbkväll tillsammans.
Med start på onsdag 19 juni spelar Axwell och Sebastian Ingrosso varje onsdagkväll på Ushuaia Beach Hotel ända fram 11 september. Klubbkvällen kallas Departures, på affischen syns startbanan på en flygplats. Pacha rymmer 3 500 personer, Ushuaia är dubbelt så stort.
Departures kommer även att ha många gäster, bland dem tyska Thomas Gold, australiske Dirty South och den svenska discjockeyvärldens nästa superstjärna, 21-årige Alesso.
Jan Gradvall