Skivrecensioner, DI Weekend

Oskar Linnros
Titel: Klappar och slag
Skivbolag: Universal
Betyg: 4

Tonspråk. Jag vet inte om det uttrycket existerar men Oskar Linnros behärskar det på ett sätt som för tankarna till Prince

Vad jag menar med tonspråk: ett musikaliskt uttryck där allt är integrerat. Melodi, text, arrangemang, produktion; allting blir en del av ett uttryck, ett språk. Orden finns där lika mycket i egenskap av sin klang som av sin innebörd. Produktionen är inte ett utanpåverk utan själva kärnan.

Om Oskar Linnros debutalbum ”Vilja bli” var hans ”Purple rain” – en förkrossande uppradning av idel hitlåtar – så är uppföljaren hans ”Parade”. Inte lika omedelbar, inte lika radiovänlig, men så genommusikalisk och så ljudmässigt visionär att man häpnar.

Titelspåret, med sina komplexa maskinrytmer, utdragna ekon och avantgardistiska gospelsång, låter inte som någon annan samtida musik. Ändå är det en distinkt poplåt som klockar in på 3.03.

”Gå hem”, vilken låt. Lyssna på de digitalt förstärkta handklappen och gitarren som låter både Soweto-pop och Curtis Mayfield. Lyssna på andetagen som ligger längst bak i ljudbilden på ”Det är inte synd om dig”.

Detaljrikedomen och råvarukvaliteten Oskar Linnros får andra svenska produktioner att kännas som varor i kyldisken på Lidl.

Oskar Linnros håller också på att bli den bästa Stockholmsskildraren i svensk pop sedan Orup. Den magnifika ”Stockholm”, med sina trolska stråkar, refererar till både Orups ”Från Djursholm till Danvikstull” och Carli Tornehaves ”Hård stad”, en klassiker från 1961 med text av Beppe Wolgers.

Beppe Wolgers och Prince fick aldrig träffa varandra, men i Oskar Linnros i huvud sitter de i biofåtöljerna bredvid varandra.

Jan Gradvall

Refreshments
Titel: Let it rock: The Chuck Berry tribute
Skivbolag: Darrow
Betyg: 4

Egentligen är det barockt att Chuck Berry aldrig fått Polarpriset. Så mycket av dagens rockmusik har rottrådar som leder direkt tillbaka till Chuck Berry: svänget hos Rolling Stones, treminutersexplositiviteten hos Sex Pistols, Amerikabilderna i Springsteens texter. Textförfattaren Chuck Berry var – är – en svart Norman Rockwell. ”It was a teenage wedding, and the old folks wished them well”.

Samtidigt är Chuck Berry, 86, just nu så långt från populärmusikens centrum att man är rädd att Refreshments gör en karriärmässig harakiri genom att 2013 släppa – ljudet av tusen journalister som trycker på delete när mailet plingade i inkorgen – något så OMG-otidsenligt som ett hyllningsalbum till Chuck Berry.

Men Refreshments, med 3 000 spelningar i ryggen, spelar Chuck Berry som Benny Anderssons Orkester spelar folkmusik: spelglädje integreras med djup kunskap om musikens historia. I den inledande hyllningslåten, som Refreshments Joakim Arnell själv har skrivit, nämner han namnet på Chuck Berrys bortglömde men avgörande pianist (Johnnie Johnson) i andra textraden; den pedagogiska ambitionen är själva definitionen på levande kulturhistoria.

Jan Gradvall

Little Jinder
Titel. Break up
Skivbolag: Goldebest
Betyg: 3

En annan artist med något så ovanligt som ett eget tonspråk. Josefin Jinder är dotter till nyckelharpisten och riksspelmannen Åsa Jinder. Att hon valt artistnamnet Little Jinder säger en del om vad hon betraktar som sin folkmusik: amerikansk och engelsk R&B, soul och drum & bass. Det finns dock väldigt många popartister i dag som doppar tårna i dessa genrer och gör suggestiva låtar med viskande sång. Allra bäst är Little Jinder när hon går i motsatt riktning, höjer tempot och bejakar det storslagna. ”Whatever 4ever” är en dörröppning mot något stort.

Jan Gradvall

Anton Ewald
Titel: A
Skivbolag: Roxy Recordings
Betyg: 3

Det fanns två bidrag i årets svenska melodifestival med internationell potential. Det ena var ”You” vars chanser dock försvann när Robin Stjernberg i ESC-finalen klädde sig i Luke Skywalkers styvmammas förkläde. Det andra är ”Begging” med Anton Ewald. 19-årige Anton Ewald ser ut som en popstjärna: en Elvis Presley som kidnappats av aliens och sedan blivit nedsatt på bron i slutscenen i ”Saturday night fever”. Av de fyra nya låtarna på denna EP är tre välgjord samtidspop, dock helt utan risktagande. Det extra finns i ”Brand new”, en djärvare klubblåt skriven och producerad av Dhani Lennevald (tidigare i A-Teens) och Jeff Roman. Där har Anton Ewald sin plats på framtidståget. Han måste våga sitta i samma vagn som Rihanna.

Jan Gradvall