Krönika, Dagens Industri

Weekend 10 maj

Krönika

Jan Gradvall

”Where no man has gone before”. Ingenting förklarar magin med ”Star Trek” bättre än den meningen.

Ursprungligen var det titeln på det andra pilotavsnittet till science fiction-serien ”Star Trek” från mitten av 1960-talet. Det första refuserades. När serien sedan till slut började rulla i amerikansk tv så upprepades ”When no man has gone before” i den berättarröst som inledde alla avsnitt och blev något av seriens undertitel.

Och i dag – snart ett halvt sekel senare – är det bevingade ord inom populärkulturen.

Om man försöker översätta ”Where no man has gone before” till svenska så missar man att titeln anspelar på människors både yttre och inre resor.

För till skillnad mot vad många oinvigda tror så handlar ”Star Trek” inte bara om att resa i rymden. Alla vi som denna premiärhelg otåligt kommer att köa för att se den nya efterlängtade filmen ”Star Trek into darkness” vet att ”Star Trek” också i lika hög grad handlar om inre resor.

Om att utforska sig själv. Om att tänja på sin fantasis yttre gränser.

Ingen inom dagens populärkultur är bättre på sådana upptäcktsresor i fantasin än den makalöst bildbegåvade J.J. Abrams, den 46-årige regissör som 2009 fick ta över nycklarna till ”Star Treks” moderskepp.

Genom att med filmen ”Star Trek” från 2009 backa tillbaka handlingen till tiden för 1960-talets originalserie så lyckades J.J. Abrams göra det lite ringrostiga ”Star Trek”-imperiet relevant och cool igen. ”Star Trek into darkness” är hans andra ”Star Trek”-film och tar vid där den förra slutade.

Efter att J.J. Abrams räddat ”Star Trek” har han nu även fått nycklarna till ett annat ännu större miljardimperium. Det är han som valts ut att regisserar den nya ”Star Wars”-filmen som får premiär 2015.

Innan J.J. Abrams började göra långfilmer gjorde han tv-serier som ”Felicity”, ”Alias” och i synnerhet ”Lost”.

Hur utvecklar man en fantasi lika rik som J.J. Abrams? Hur uppnår man förmågan att skicka ut tankarna i omloppsbanor så långt bort från resten av omgivningen?

En lång special om J.J. Abrams i nya numret av engelska filmtidningen Empire, mer innehållsrik än de flesta självbiografier, ger svar som lär vara kontroversiella för många småbarnsföräldrar och pedagoger.

I artikeln intervjuas hans syster Tracy Rosen, i dag manusförfattare, som berättar om hur de som barn inledde sina skoldagar. Svar: med att se på tv i tre timmar innan skolan började.

Väl på plats på skolan uttryckte J.J. Abrams lärare oro över att han aldrig kastade boll på skolgården med de andra barnen. Vad han i stället gjorde på rasterna var att gå omkring med ena handen kupad som en cirkel – som det vore en filmkamera – genom vilken han sedan iakttog omgivningen.

1981 läste Kathleen Kennedy, producent till Steven Spielberg, en artikel om två 14-åringar som gjorde egna hemgjorda filmer. I samband veva hade hon spårat en koffert med de 8mm-filmer som Steven Spielberg själv gjorde som pojke.

Kathleen Kennedy fick ett infall: ”Vore det inte roligt att ge uppdraget att restaurera dessa filmer till dessa två 14-åringar?” Spielberg svarade ja.

De två 14-åringarna var J.J. Abrams och Matt Reeves, också han regissör i dag. Matt Reeves gjorde den amerikanska remaken på Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” och spelar just nu in uppföljaren till ”Rise of the planet of the apes”.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

SHAKESPEARE
”Shakespeare och britterna”, SVT. Dokumentär så språkberusad att det känns som att dricka Shakespeare. Med New Yorkers konsthistoriker
Simon Schama. Del 1 bortplockad från SVT Play men finns på YouTube.

TV
”Café Bärs”, Kanal 5. Vanskligt att tänja ut en sketch från ”Partaj!” till ett halvtimmesprogram. Men efter en stapplande inledning börjar det nu sitta. Johan Petersson är ett komiskt geni.

TIDNING
Empire, ”The JJ Abrams Issue”. Specialnummer med 75 (!) sidor om JJ Abrams (se krönikan). Lysande uppvisning i vad tidningsmagasin fortfarande gör bättre än någon annan medieform.

+

BONUS NR 1:

Every picture tells a story. Titeln på Rod Stewarts kanske bästa album beskriver även hans självbiografi. Dels i fråga om bildmaterialet, med dräpande självironiska kommentarer av honom själv. Dels i fråga om hans förmåga att hitta de avgörande detaljerna i sitt eget liv.

Rockstjärnors självbiografier brukar inte präglas av ord som insiktsfullhet och självdistans och humor. Men Rod Stewarts ”Min självbiografi” (Norstedts) är ett lysande undantag, skriven i samarbete med spökskrivarässet Giles Smith.

Allt det som andra brukar hoppa över eller snygga till i sina självbiografier – fåfänga, otrohet, droger, sex, skvaller, lyxkonsumtion – utgör kärnan i Rod Stewarts bok.

Rod Stewart berättar om sin frisyr som förblivit exakt densamma i 45 år. ”Det är vad jag har gemensamt med Drottningen”. Han beskriver också väldigt fint om hur han vid tunnelbanestationen Archway i norra London, där han växte upp, desperat försökte skydda sitt perfekt fönande hår från luftdraget från det inkommande tåget.

Vi får veta att Rod Stewart har en stor konstsamling med pre-rafaelitiska målningar. Fast han använder den mest för att kunna somna; när andra räknar får, räknar Rod Stewart sina målningar av keruber. Han skriver att han brukar somna när han hunnit till ungefär 130.

Historien om hur han och Elton John åker på Safari är oemotståndligt barnslig. Vad de i huvudsak studerar är djurens avföring. Samtidigt är Elton John så mån om glamour att han överallt på savannen bär med sig sin låda med diamanter.

Tyvärr ger översättningen inte alla gånger rättvisa åt humorn i Rod Stewarts språk. När han saknar Britt Ekland skickar han ett kärleksbrev i form av ett telegram: ”Tired of pulling me plonker. Please come home”. På svenska blir detta: ”Trött på att tillfredsställa mig själv. Snälla kom hem”.

Seriös blir Rod Stewart när han skriver om musik, han skriver lysande om sin kärlek till soul. När han för första gången besöker New York och spelar med Jeff Beck Group är han livrädd för att mötas av svarta artister som ska skälla ut honom för att han snott deras musik. Första låten sjunger han en halvsittande ställning bakom förstärkarna. ”Jag gömde mig alltså inte helt. Jag försökte helt enkelt se ut som jag var upptagen med något viktigt och tekniskt: kanske bytte jag en säkring eller fixade med en kontakt”.

Först när jublet kommer vågar han möta publikens blickar.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Eagles är ett märkligt band. Det är svårt att tycka om medlemmarna. Det är omöjligt att inte älska låtarna.

En ny dokumentär ”History of the Eagles” (Universal), just utgiven på dvd, ger en fascinerande bild av ett av tidernas största band.

Få band har kommit att förknippas med Kalifornien så mycket som Eagles. Men bandets två grundare och grundare, Glenn Frey och Don Henley, kom inte från Kalifornien. Glenn Frey växte upp i soulmusikens Detroit. Don Henley i country- och bluesmusikens Texas

När man får den bakgrunden klart för sig förstår man plötsligt Eagles sound. När de anlände till Kalifornien blev de, precis som turister, förälskade i palmerna, värmen och Hollywooddekadensen; det var perspektivet Eagles hade i sina låtar.

En höjdpunkt i dokumentären är när Glenn Frey berättar om hur han i stadsdelen Echo Park lärde sig skriva låtar genom att ligga och lyssna genom golvet från sin pianospelande granne ovanför. En granne som upprepade slingor 20-25 gånger innan han blev nöjd. Grannen hette Jackson Browne.

Det finns även rörliga bilder från när Eagles åkte till Joshua Tree i öknen och höga på meskalin tog omslagsbilderna till sitt första album.

Jan Gradvall