Skivrecensioner, DI Weekend
Stiko Per Larsson
Titel: Järnbärarland
Skivbolag: Voices Calling
Betyg: 4
Sanna Hogman
Titel: Buss 118 till dig
Skivbolag: Troglodyt
Betyg: 4
Vissångarna fortsätter att vara svensks musiks vattenbärare. När den bekväma och bortskämda rockmusiken står och väntar på inlägg i straffområdet är vissångarna ute på plan – ute i landet – och gör grovjobbet.
Stiko Per Larsson har under sex år varit ute på vandringsturnéer där han bokstavligen gått från by till by och spelat. Den 3 maj är det dags igen: Stiko Per Larson vandrar från Skanör hem till ”Järnbärarland”, en gammal benämning på Dalarna och titeln på hans nya album.
Vid tiden för förra sekelskiftet tvingades 40 000 människor emigrera från Dalarna på grund av fattigdom. I utmärkta inledningsspåret ”Zombien föds” drar han paralleller till dagens situation när den massiva ungdomsarbetslösheten håller på att avhumanisera samma landskap.
Musikaliskt för Stiko Per Larssons musik tankarna till Mumford & Sons och Springsteens album med Pete Seeger-tolkningar. Han har hittills vandrat på grusvägarna men siktar på motorvägarna.
Sanna Hogman kommer från Västervik, den svenska vistraditionens Nashville. Hon har potential att nå en lika stor publik som Melissa Horn och Marie Bergman. Det är väldigt sällan man hör album med nya artister som är så här välskrivna och superbt välarrangerade.
Nyckelharpa, dragspel och hammondorgel får sällskap av violiner, cello och viola. Musikerna är hämtade från jazzvärlden och kan verkligen spela. Sanna Hogman själv har en tanke med varje strof. Hennes egen höga, klara röst är en ladusvala som leker i arrangemangets taknockar.
Jan Gradvall
Ghost
Titel: Infestissumam
Skivbolag: Sonet/Universal
Betyg: 2
Ghost gör med black metal vad Bill Haley i mitten av 1950-talet gjorde med rock’n’roll: filtrerar bort allt som är obekvämt och presenterar det i en mer säljbar förpackning.
Vad som uppfattades som icke-rumsrent med de svarta artister som uppfann rock’n’roll var deras råa sexualitet, otämjda energi och framförallt det faktum att de var svarta. Bill Haleys ”Rock around the clock” var ett kommittébeslut som duckade för allt det.
På ett liknande sätt tar svenska Ghost bort allt som inte är rumsrent med black metal – kyrkbränning, seriös satanism, nazistisk människosyn – men behåller attributen. Och gör det väldigt smart och raffinerat. Musiken skulle kunna kallas medvetet tandlös. Potentialen i Ghost understryks av bandet efter debuten nu köpts över av jätten Universal för stora pengar.
Jan Gradvall
Håkan Hellström
Titel: Det kommer aldrig va över för mig
Skivbolag: Stranded/Universal
Betyg: 4
Är det svaghets- eller styrkebesked för svensk musik att Håkan Hellström 13 år efter debuten fortfarande omskrivs som det hetaste heta och försätter skribenter i trans? Jämför med om Hep Stars sent 1970-tal fortfarande varit the shit och fått helsidor.
Samtidigt säger det också något om det unika med Håkan Hellström.
Vad det gäller kompositioner är Håkan Hellström alltid rigoröst förberedd. Han gör inte det vanliga misstaget i svensk rockmusik att överskatta sin egen låtskrivarförmåga utan tar nästan alltid hjälp av medkompositörer. Det ligger månaders arbete bakom varje låt.
Med så hållbara byggnadsställningar kan han sedan förvandla sig till backhopparen Eddie The Eagle vid själva inspelningen. Håkan Hellström kraschar gång på gång. Och det är fullt medvetet. Jag skulle vilja läsa en avhandling om sångpåläggen på den här skivan.
Det finns ingen sångare i Sverige just nu – i världen just nu – som kan framkalla samma känsla av allt eller inget, liv och död, vid mikrofonen som Håkan Hellström. Det är också precis det låtarna handlar. Det är pop med skrubbsår på knäna, soul med hjärtflimmer. Det kommer aldrig va över för Håkan Hellström.
Jan Gradvall