Skivrecensioner, DI Weekend
Eric Gadd
Titel: Eric Gadd
(Stockholm Records/Universal)
Betyg:
Årets mest talande skivomslag? Bilden visar Eric Gadd stående i ett palatsliknande rum iklädd kungamantel och kungakrona. Han ser eftertänksamhet ut. Han är fortfarande Sveriges soulkung, men en kung som inte längre vet om han har folket på sin sida
Det tidiga 1990-talet tillhörde Eric Gadd. ”On Display” blev den första av fyra fenomenala albumettor i rad på den svenska topplistan.
Eric Gadd kommer aldrig att överträffa den perioden och det är heller inte rimligt att förvänta sig att han ska göra den. Den typen av fenomen uppstår genom en unik symbios mellan artisten och tidsandan.
2000-talets Eric Gadd har inte 1990-talsjagets flyt och självförtroende – alla låtar lyfter inte riktigt – men hans passion lyser igenom. Ingen annan artist gör soul på samma sätt som Eric Gadd. Och man blir uppriktigt glad när han hör honom.
Jan Gradvall
Totta & Wiehe
Titel: Dylan
(EMI)
Betyg: 3
Vilken musik väljer en dödsdömd? Totta Näslund, som gick bort i cancer i somras, valde att lämna livet till toner av Bob Dylan.
En av Dylans bästa låtar i modern tid är ”Not Dark Yet” från ”Time Out Of Mind”, ett album präglat av Dylans eget inställda möte med döden. När den dödssjuke Totta Näslund kämpar sig igenom samma låt, översatt till ”Inte natt än”, blir det ett värdigt avsked för en artist som gick bort alldeles för tidigt, men som åtminstone fick möjlighet att säga adjö genom musik.
Albumet ”Dylan” är ett samarbete mellan Totta Näslund och Mikael Wiehe. Wiehe har översatt alla texterna och sjunger och spelar även på skivan. Det fungerar sämre när en något forcerad Wiehe förvandlar ”Masters of War” till en endimensionell antikrigslåt, men alldeles utmärkt när det handlar om mer bortglömda låtar som ”Every Grain Of Sand”, en lysande ballad från albumet ”Shot Of Love” som även Dylan spelade när han i fjol uppträdde i Globen.
Att översätta Dylan till svenska ter sig som en omöjlig utmaning, men Mikael Wiehe, som redan 1978 gjorde en fantastisk försvenskning av ”It’s All Over Now, Baby Blue” (”Sakta lägger båten ut från land”), lyckas verkligen. Att Dylans texter lever sitt eget liv understryks av att flera formuleringar från texthäftet ändrats till de inspelade versionerna. Ett korrekt texthäfte efterlyses till nästa tryckning. Översättningar av den här kalibern borde även används i skolorna.
Jan Gradvall
The Streets
Titel: The Hardest Way To Make An Easy Living
(679/Warner)
Betyg: 3
När musiktidningen NME nyligen listade tidernas 50 bästa engelska album genom tiderna fanns båda The Streets album med på listan. Det säger en del om den ställning och den status som Mike Skinners enmansprojekt har erövrat i England under 2000-talet. The Streets är ett modernt brittiskt kulturfenomen av samma dignitet som konstnären Tracy Emin eller TV-serien ”Little Britain”. Nästan inga av de rappare som kallas moderna poeter förtjänar det. Skinner är ett undantag.
Tredje albumet med The Streets har samma stuns i språket men inte lika omedelbara melodier som de två föregående albumen. Men allt faller på plats i en magnifik ballad. ”Never Went To Church” är Mike Skinners sätt att hantera sin fars plötsliga bortgång. En osannlik gospelhymn där han läser fram en text – nej, inte rappar, utan verkligen läser – om att alkohol ibland kan ge mer konkret hjälp än kyrkor. Kan vara årets hittills bästa låt.
Jan Gradvall
Ghostface Killah
Titel: Fishscale
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4
Det finns många paralleller mellan jazz och hiphop. En är att det efter först efter genrernas respektive guldålder som nyckelartisterna blir som tydligast. Precis alla skivor som Miles Davis och John Coltrane medverkade på från slutet av 1950-talet fram till mitten av 1960-talet är värda att köpa. Detsamma gäller allt med hiphopmästarna Jay-Z och Ghostface Killah från de senaste tio åren.
Nuvarande skivbolagsdirektören Jay-Z har egentligen pensionerat sig som artist men fortsätter att göra bländande inhopp på andra artisters skivor. Ghostface Killah var inte ens den största stjärnan i Wu-Tang Clan, men det är han som långsiktigt visat sig vara den största begåvningen. Vartenda album med Ghostface Killah är ett litet mästerverk, så även detta. Det är därför logiskt att Jay-Z, som annars skriver kontrakt med främst tonårstalanger, knutit Ghostface till sin Def Jam-etikett. Det är där mästarna hör hemma.
Jan Gradvall