Skivrecensioner, DI Weekend

Yohio
Titel: Break the border
Skivbolag: Universal
Betyg: 1

Yohio, 17, är en av de främsta popstjärnor som någonsin kommit fram i Sverige. I en era präglad av japansk populärkultur har han brett ut sina vingar och landat som en mangafjäril mitt i samtiden. En Ziggy Stardust för Pokemongeneration.

Det mod och den självständighet som Yohio visar i sitt sätt att klä och sminka sig lyser dessvärre med sin frånvaro i hans musik. Melodifestivalbidraget är inte alls representativt för albumet i övrigt.

Medan den förvånansvärt fluffiga ”Hearbreak Hotel” var en sockervaddspinne på Skara Sommarland – till och med Christer Sjögren hade ratat den som för mainstream – är resten av albumet västernorrländsk glamrock och speed metal. Musik med snus under läppen.

Det hörs att Yohios pappa är med i hårdrockbandet Corroded och att hans farbror är med i Takida. Ingen fel i det, men det är inte det som man väntar sig av en mangafjäril

För att vara ett album på den här nivån är ”Break the border” ett av de mest ofärdiga och spretiga jag hört. Har Universals avdelning med A&R (artistrepresentanter) ens lyssnat på de här låtarna? Gett någon feedback överhuvudtaget?

Yohio skulle behövt stöd med texter, arrangemang och produktion. Det låter tyvärr som demoinspelningar som aldrig skulle ha getts ut om inte artisten sett ut som Yohio.

I England finns Tony James, en visionär popälskare som startade Generation X och Sigue Sigue Sputnik och, precis som Yohio, fattar att Shibuya i Tokyo och Gangnam i Seoul just nu är intressantare än London och New York. Ring honom och börja om från början.

Jan Gradvall

Justin Timberlake
Titel: The 20/20 Experience
Skivbolag: Universal
Betyg: 5

Ordet entertainer har en annan innebörd än det svenska underhållare. En underhållare kan ha tvättidskläder men en entertainer har smoking eller klänning. Att vara entertainer handlar inte bara om underhållning utan om elegans, sexighet, skärpa. En tidlöshet jämförbar med ett Dry Martini-glas.

Det känns därför mer än passande att Justin Timberlake bär smoking på nya omslaget. Om det funnits någon tveksamhet tidigare så är den bortblåst nu: Justin Timberlake är vår tids främsta entertainer.

Justin Timberlake är en modern inkarnation av Rat Pack-generationen. Han behärskar allt: sång, dans, skådespeleri, humor. Han var fullständigt lysande i förra veckans ”Saturday Night Live” och hos Jimmy Fallon.

Ändå är det inom musiken som han imponerar allra mest. Precis som det tog emot att i början av 2000-talet erkänna att en vit artist blivit världens bästa rappare (Eminem) så går det inte att argumentera mot att en vit artist blivit världens bästa soulartist.

”The 20/20 Experience” är knäckande bra. Ett album lika elegant och modernt som när Marvin Gaye plockade fram synthesizers på ”Midnight Love” eller när Prince fick alla att tappa hakan med ”Parade”.

Lyssna på det utdragna slutet i den sju minuter långa ”Spaceship coupe”. Lyssna på hur det öppnar upp för nästa låt ”That girl”. Lyssna på samspelet där mellan gitarren, blåset och körerna.

Jag har varit besatt av soulmusik sedan jag var 20 år. Jag har inte hört många album som är bättre än det här.

Jan Gradvall

Kvelertak
Titel: Meir
Skivbolag: Roadrunner/Sony
Betyg: 4

Norska Kvelertak är det bästa hårda band jag sett live i modern tid vid sidan av Refused. Att bandnamnet betyder stryptag blir oerhört tydligt när det unga bandet står på scen. Energin trycker upp en mot väggen. När jag satt vid samma bord som Kronprins Haakon av Norge under en prisceremoni för ett par år sedan, och vi pratade musik, var det därför inte helt väntat att han skulle utnämna Kvelertak och Them Crooked Vultures till sina favoritband.

Men älskar man rockmusik så mycket som Kronprins Haakon älskar man Kvelertak. Bandet är uppväxt på punk och black metal, men har en enkelhet i sina riff som påminner om AC/DC. Trots att de sjunger på lokal Stavanger-dialekt kan Kvelertak bli ett av världens största rockband. ”Bruane brenn” är en omedelbar klassiker.

Jan Gradvall

The Strokes
Titel: Comedown machine
Skivbolag: RCA/Sony
Betyg: 4

Swagger. Det är ett annat engelskt ord som saknar en svensk motsvarighet. Swagger uttrycker hur man presenterar sig själv för omvärlden. En attityd som syns i ens gångstil och hållning. Inget samtida rockband har haft samma swagger som The Strokes. Medlemmarna har Manhattan i sina ådror.

Efter tio förlorade år har The Strokes hittat tillbaka till sin ursprungskänsla på de utmärkta två första albumen. Det är popmusik som tuggar tuggummi inne på tvåstjärniga restauranger. Användandet av synthesizer för tankarna till Blondie och den del av 1980-talet som var helt befriad från världssamvete.

Jan Gradvall

+

Vad betyder betygen i DI Weekend?
Jan Gradvall svarar på läsarfrågor.

Varför är det så höga betyg i DI Weekend?

Varje vecka släpps ett 100-tal album. Av dessa väljer jag ut de fyra eller fem mest intressanta som jag sedan skriver om. Därmed blir det till synes en överrepresentation av höga betyg. I högen jag väljer bort dominerar betygen två och tre. Att välja ut det bästa ser jag som läsarservice. Jag bevakar också väldigt många olika genrer.

Hur kan du ge så många skivor högsta betyg?

Att endast dela ut en femma per år har blivit en märklig standard i svensk musikjournalistik. Men tittar man på gamla listor över årets bästa album i tidningar som New Musical Express och Rolling Stone ser man att det släpps i snitt 20-25 album varje år, alla genrer inkluderat, som med tiden får statusen klassiker. Studera till exempel istor från 1966, 1971, 1979, 1987, 1991 eller 2000. Varför skulle det vara annorlunda i dag? Varje nytt decennium präglas av mummel om att det var bättre förr. Något som historien gång på gång motbevisar.

Vilket är det bästa album som någonsin gjorts?

”Rumours” av Fleetwood Mac.

(slut)