Skivrecensioner, DI Weekend

Laura Mvula
Titel: Sing to the moon
Skivbolag: Sony
Betyg: 5

En sångerska som sträcker ut sin hand, lägger den på ens axel och förkunnar: ”You can’t live with the world on your shoulders”. Allt till ett arrangemang lika gnistrande vackert som Vintergatan en molnfri vårkväll – med musikaliska referenser till Händel, Gerswhin och Beach Boys. Där har ni 2013 års hittills finaste musikögonblick.

Alla människor är fulla av fördomar, kanske i synnerhet vi som inbillar oss att vi är utan dem. Laura Mvula är ett bra exempel. Ett album med en ung svart soulsångerska från Birmingham gjorde att jag direkt associerade till gata och rötter, soul och reggae.

Men det är förstås inte Laura Mvulas hudfärg eller postnummer som format hennes musik. 27-åriga Laura Mvula visar sig ha studerat klassisk komposition på Birmingham Conservatoire. För att försörja sig har hon även jobbat som telefonist hos Birminghams symfoniorkester.

De erfarenheterna präglar ett av ett av de mest originella och genommusikaliska debutalbum jag hört på den här sidan millennieskiftet. Kombinationen av virtuositet och genrerespektlöshet för tankarna till Paddy McAloon i Prefab Sprout.

Jan Gradvall

Steve Mason
Titel: Monkey minds in the devil’s time
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4

I en scen av filmversionen av ”High fidelity” demonstrerar skivaffärsägaren ett trick. Han spelar upp en skiva som alltid får besökarna att fråga vad det där. Det är en låt av skotska The Beta Band, Steve Masons gamla band. Som soloartist gör han haktappande bra konceptalbum som han själv vill att man avnjuter på 1970-talsvis, koncentrerat lyssnade ”med stora hörlurar och lång krullig sladd”. Titeln är en zenbuddhistisk term som syftar på motsatsen. Vi lever i en tid där vi har lika dålig koncentrationsförmåga som apor.

Jan Gradvall

Jim James
Titel: Regions of light and sound of god
Skivbolag: V2/Cooperative
Betyg: 4

När My Morning Jacket gjorde en efterlängtad men rutinartad spelning på Münchenbryggeriet i november 2011 såg sångaren Jim James lite frånvarande ut. När bandet rullade ut ljudmattan försvann Jim James in i sig själv. Kanske hade han redan då tankarna på det här soloalbumet.

Jim James är en av planetens främsta sångare. Inuti i hans huvud finns mer musikhistoria än hos någon annan nu levande musiker, möjligen med undantag för Questlove i Roots. Den förstummande ”A new life” låter som ett svar på Hoagy Carmichaels ”Stardust”. På andra spår låter han som om George Harrisons varit medlem i Princes band The Family.

Jan Gradvall

John Grant
Titel: Pale green ghosts
Skivbolag: Bella Union/Universaö
Betyg: 3

Att John Grant är ABBA-fanatiker var inte uppenbart på hans suveräna singer & songwriter-debutalbum ”Queen of Denmark” från 2010. Men på det här albumets bästa spår söker sig John Grant till en elektroniskt ödesmättad ljudbild som för tankarna till ABBA:s tre sista enastående singlar med Ingmar Bergman-syntpop: ”The Visitors”, ”The day before you came” och ”Under attack”.

När man lyssnar känns det helt logiskt att John Grant först försökte spela in det här albumet i Sverige med Andreas Kleerup. När inte det fungerade åkte han i stället till Island och spelade han med en annan virtuos synthesizerproducent, Biggi Veira från Gus Gus. Den nordiska frosten biter honom i kinderna.

Jan Gradvall

Hurts
Titel: Exile
Skivbolag: Sony
Betyg: 3

Syntpop är en i Sverige så vida spridd och älskad genre att om man i Riksdagens högtalarsystem ropade ut ”Depeche Mode-biljetter till salu!” skulle en tredjedel av stolarna i plenisalen gapa tomma. Det finns ingenting nyskapande över Manchester-duon Hurts. Och det är precis det är som är dess styrka. Duon förvaltar det klassiska syntpoparvet så väl – bättre än någon annan i världen just nu– att det här kommer att bli en av 2013 års största framgångar i Sverige.

Jan Gradvall