Skivrecensioner, DI Weekend
Emmylou Harris & Rodney Crowell
Titel: Old yellow moon
Skivbolag: Nonesuch
Betyg: 4
Americana har blivit samlingsnamnet på en genre som innefattar all slags amerikansk rotmusik: country, bluegrass, folk, rhythm & blues, blues och rock & roll. Americana är oerhört populärt i det moderna Sverige och jag tror jag slutligen kommit på varför.
Det är inte bara musik vi köper när vi köper Americana. Det är ett stycke jord och mark. En mental kolonilott där vi kan gräva och vattna mitt inne i stan.
Vi sålde vårt gamla torp för några år sedan, men jag skulle aldrig sälja mina album med Emmylou Harris. De ger mig samma sak fast att jag slipper laga saker och åka fram och tillbaka till K-rauta.
Emmylou Harris, 65, är en av den amerikanska kontinentens mest värdefulla röster, omsjungen i fjolårets bästa svenska låt, ”Emmylou” av First Aid Kit.
Att hon gjort sitt nya album tillsammans med Texas-singersongwritern Rodney Crowell sluter en cirkel. Det var Rodney Crowells ”Bluebird wine” som var öppningsspåret på Emmylou Harris sologenombrottalbum ”Pieces of the sky” från 1975. När de nu återvänder till samma låt 38 år senare delar de på sången som det vore en flaska vin.
På albumet ”Old yellow moon” handplockar Emmylou & Rodney låtar av Kris Kristofferson och Nashville-proffs som Matraca Berg och Allen Reynolds. Allra är bäst är en Rodney Crowell-låt som Tim McGraw spelade in för tio år sedan, den förkrossande balladen ”Open season on my heart”. Så mycket kolonilott att man får blåsor i händerna.
Jan Gradvall
Jenn Grant
Titel: The beautiful wild
Skivbolag: Blue Rose/Rootsy
Betyg: 4
Amelia Curran
Titel: Spectators
Skivbolag: Blue Rose/Rootsy
Betyg: 4
”Acadian driftwood” tillhör The Bands finaste ögonblick. Tre av tidernas vackraste röster – Rick Danko, Richard Manuel och Levon Helm – byter verser och spinner guld när de förenas i refrängen. Texten handlar om historiska händelser i provinsen Nova Scotia i östra Kanada.
Från samma kustprovins kommer två kvinnliga singersongwriters som vandrar i The Bands fotspår och gör musik som för tankarna till den låtens textrad ”Set my compass north, I’ve got winter in my blood”. Båda de här albumen som känns uppvikta kragar på en överrock.
Jenn Grant låter som Lana Del Rey med blasten kvar. Med hes, sensuell röst sjunger hon om magin i vildmarken, platser som ger lod till din själ och öppnar upp din kreativitet. En pedal steel-gitarr gråter i bakgrunden men arrangemangen tar sig mycket större friheter än i country.
Amelia Curran låter som Lucinda Williams lillasyster. Samma omalda svartpepparkorn i rösten, samma blick från ett bilfönster över ett nordamerikanskt landskap. Spår som ”San Andreas fault” är så bra att man känner den kanadensiska havsluften.
Det är märkligt och orättvist att Amelia Curran och Jenn Grant inte slagit igenom, men ur ett amerikanskt perspektiv är Novia Scot oändligt avlägset. Det är talande att det är tyskt skivbolag som grävt fram de här albumen och ger ut i Europa.
Jan Gradvall
The Deadstock 33s
Titel: The pilgrim’s ghost
Skivbolag: Gomma
Betyg: 4
Justin Robertson är en central pusselbit i den moderna musikhistorien. En acid house-veteran från Manchester som letade fram det sena 1980-talets bästa maxisinglar från Detroit och Chicago och byggde broar som ledde fram till dagens massiva scen i Europa för house och techno.
Under namnet The Deadstock 33:s, ett av hans många alias, har Justin Robertson nu gjort sitt första album på 12 år, det utmärkta ”The pilgrim’s ghost”. Det går att spåra ekon från hela den elektroniska dansmusikens historia, från Kraftwerk och Giorgio Moroder via A Guy Called Gerald till dagens Hot Chip. Klangerna är befriande rena, utan den Belgian Blue-känsla som präglar en del av dagens mest uppumpade dansmusik.
Jan Gradvall