Krönika, Dagens Industri

Weekend 18 januari

Krönika

Jan Gradvall

Jag har en ny idol. Hon heter Angela Merkel. Av alla tänkbara inledningar
på en krönika nådens år 2013 är det förmodligen den mest provocerande.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel framställs i media alltid som en symbol för makt, aldrig som en människa. Bryssel-baserade historikern Peter Ludlow har sagt: ”Den anglosaxiska världen förstår henne inte”. Angela Merkel målar aldrig upp stora visioner, håller aldrig känslosamma tal.

I Sydeuropa skyller man just nu alla sina ekonomiska bekymmer på henne. Ordspråket ”att skjuta budbäraren” har sällan varit mer relevant. I lördags detonerade en anarkistisk vänstergrupp i Grekland bomber hemma hos fem grekiska journalister vars brott var att de i sin rapportering uttryckt förståelse för det åtstramningspaket som införts efter påtryckningar av EU och Merkel.

Men om man läser på lite om Angela Merkel – en lämplig början är den stora intervju som Financial Times hade i sitt Women of 2012-årsnummer – inser man hur unik hon är som politiker. Och att det är just hennes avvaktande återhållsamhet som är hennes främsta tillgång.

Vi lever i en tid präglad av åsikter snarare än insikter. Dagens Nyheters Jonas Thente skrev i veckans i en krönika om litteraturdebatter att nio av tio inlägg skulle kunna sammanfattas med: ”Jag har i och för sig inte läst boken, men....”

Så fungerar hela kultur- och samhällsdebatten i dag. Det gäller att komma med snabba och tydliga åsikter. Människor värderas efter sina åsikter om hur det borde vara, inte efter sina faktiska handlingar som påverkar hur det är.

Det är därför inte så konstigt att samtiden inte förstår Angela Merkel. Allt hon gör handlar om problemlösning. Ett sätt att tänka och handla som har att göra med hennes bakgrund som vetenskapshen; Merkel är i grunden forskare i kvantkemi.

Angela Merkel är Tysklands första förbundskansler som är kvinna. Hon är också den första som är uppväxt i Östtyskland där hon var bäst i klassen på ryska och medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet.

Hon har sagt att hon började med politik för att hon kände att tyska parlamentet behövde människor som inte hade någon politisk bakgrund. Författarinnan Margret Heckel säger till Financial Times att det är Merkels bakgrund som vetenskapshen som gör henne annorlunda än andra politiker. ”Hon tänker längre än andra och går igenom alla möjliga lösningar. Hon försöker vara beredd för alla tänkbara alternativ. Jag vet ingen manlig politiker som arbetar på det här sättet”. En ambassadör säger: ”Hon är alltid den mest förberedda vid mötesbordet”.

När andra talar om långsiktiga program – detta trots att världen just nu förändras snabbare än någonsin – säger Angela Merkel att det bästa hon vet är att vakna upp på morgonen och inte veta vad som ska hända på dagen. Hennes motto, som hon hela tiden upprepar, är steg för steg.

I sitt nyårstal i tysk teve visade hon prov på sin oförutsägbara och rörliga hjärna. Angela Merkel sade att 2013 blir ett år präglat av 50-årsjubileum. Att hon skulle nämna att det är 50 år sedan John F Kennedy sade ”Ich bin ein Berliner” var kanske väntat.

Däremot inte att hon i sitt tal till nationen även skulle poängtera att det 2013 är 50 år sedan första matchen i Bundesliga spelades och att det även är 50 år sedan nyårsklassikern ”Grevinnan och betjänten” spelades in, en sketch som trots att den har brittiska skådepelare faktiskt filmades av tysk teve i Hamburg. I det ögonblicket log nästan Angela Merkel.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BIO
”Django Unchained”. Wagner-året 2013 inleds av mycket oväntat av Quentin Tarantino. En tysktalande slavkvinna döpt till Brünnhilde får sin egen Siegfried som befriar henne. Spaghettiwestern blir ketchupopera.

SVT PLAY
”Bletchley Cirle”. Största fyndet bland julhelgernas dramautbud. Fyra kvinnor, som arbetat som kodknäckare under andra världskriget, hittar mönster i en seriemördares fotspår som polisen missat. Ligger kvar till 3 februari.

TV
”Nasvhille”, TV3. Den fina dramaserie om country som jag hyllade på dessa sidor i november har slutligen börjat sändas av TV3. Magnifik Connie Britton. Och lysande musik, producerad av T-Bone Burnett.

+

BONUS NR 1:

Det var länge sedan en film gjorde storslam och kammade hem fler än 10 Oscar, men ”Lincoln” kommer att göra det. Med all rätt dessutom.

Filmer om stora historiska personer brukar göras efter samma mall. Scener som alltid prickas av är till exempel traumatiska och livsavgörande händelser i barndomen. I fallet med filmer om till exempel Ray Charles och Johnny Cash lades så stort fokus på deras uppväxt att det inte blev mycket tid över till de 10 000 timmar de uppenbarligen spenderat i replokalen.

Allt talade för att även ”Lincoln” skulle vara gjord på det här sättet – Lincoln i vaggan, Lincoln i skolan, Lincoln blir far – men filmen bryter helt med biografimallen och fokuserar i stället enbart på två månader i januari och februari 1865 då Lincoln arbetade som hårdast och slugast som politiker.

”Lincoln”, som får svensk premiär nästa fredag, är en film om realpolitik. En film som påminner om ett förlängt avsnitt av teveserien av ”Vita huset”, fast med den skillnaden att alla karaktärer inte pratar som Aaron Sorkin och att alla män har hipsterskägg.

Att ”Lincoln” offrar action till förmån för politiska processer gör att många kommer att uppfatta den som lite långtråkig. Det är också något som manusförfattaren Tony Kushner, geniet bakom ”Angels in America”, och regissören Steven Spielberg är medvetna om. Det var tålamodet som var Abraham Lincolns styrka som politiker, ett tålamod som filmen låter oss förstå och känna genom vrida ned tempot.

Vad filmen fokuserar på är ett synnerligen dagsaktuellt ämne – rasism. Slaveri är rasism drivet till sin spets. Många kallar sig antirasister men Abraham Lincoln är historiens främste antirasist i handling. Precis som andra ledare som tagit upp kampen för svarta i USA – Martin Luther King, Malcolm X – blev han också till slut mördad.

Det är många som spelat Lincoln på film, bland dem Henry Fonda i John Fords ”Young Mr Lincoln” från 1939. Men alla hamnar i skuggan när man ser Daniel Day-Lewis, lika nedtonad i sina rörelser som filmen i sin helhet. Daniel Day-Lewis är så bra att marmorstatyn i Lincoln Memorial i Washington numera liknar honom.

Även Sally Field och Tommy Lee Jones är sannolika Oscarvinnare för sina biroller. Filmhistoriens främste kompositör, John Williams, håller igen så mycket att musiken ibland knappt hörs, den bara förlänger skuggor och lägger till extra ljus.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Det bästa av två världar: amerikansk tevedramatik möter svensk popfeminism.

En klassisk scen i den första säsongen av ”Girls” är när Lena Dunham i sin lägenhet dansar till Robyns ”Dancing on my own”. I avsnitt fyra av säsong två finns en lika ikonisk scen när Lena Dunham dansar till ”I love it” med den svenska kvinnliga duon Icona Pop. Allt det som gör ”Girls” till en lysande teveserie ställs på sin spets i de scenerna: tonträffen, utlevelsen, melankolin, allvaret, euforin, närvaron.

Efter den första säsongen av ”Girls” anklagades Lena Dunham för att vara rasistisk, en grundlös och idiotisk anklagelse som även spridits i Sverige. Argumentet var att Lena Dunham i sin skildring av sitt liv bland sina vänner i New York inte har med några svarta karaktärer Med samma logik kan man till exempel kalla Per Hagman, Klas Östergren eller Kerstin Ekman för rasister. Även de har endast vita huvudpersoner.

Men 26-åriga Lena Dunham, som både skriver manus, regisserar och själv spelar huvudrollen, plockar upp kritiken genom att inleda säsong två med att hennes karaktär har ett förhållande med en svart pojkvän. Att pojkvännen är svart är dock inte det som provocerar omgivningen och tär på deras förhållande. Det är att han är republikan. Så provocerar man tunnelseende vänsterintellektuella

Säsong två av ”Girls” hade premiär på amerikansk teve i söndags. Avsnitten kan dagen efter ses på HBO:s svenska sajt samt på C-More och alla de filmsajter som sedan årsskiftet har HBO med i sitt utbud. Säsong ett av ”Girls” börjar sändas på SVT 12 februari.

Jan Gradvall