Krönika, Dagens Industri
Weekend 21 december
Krönika
Jan Gradvall
London är mina slalomskidor och mina skridskor. Pengar som andra lägger på vintersport lägger jag på London. När jag var 16 år så åkte jag och en kompis till London på sportlovet och intervjuade The Cure för vår hemgjorda tidning. Sedan dess har jag åkt tillbaka till London i snitt två-tre gånger om året.
Jag har lagt mer pengar på London än något annat i livet. London är min sommarstuga och min pensionsförsäkring. Jag tankar intryck och försäkrar mig om att hjärnan inte ska koagulera.
Precis hemkommen från fyra dagar London påminns jag om saker som att promenera kring Spitalfields Market, dricka half pints på French House eller att se Scritti Politti i Shepherds Bush ger mig mer än att skotta snö eller att snickra plank.
Efter att rest till London i över 30 år har jag också slutligen sett en film som förklarar min dragningskraft till staden. Julian Temples två timmar långa dokumentär ”London: The Modern Babylon” har just getts ut som engelsk dvd.
Dokumentären inleds med att någon beskriver London som ”the centre of human life on earth today”. Genom att gå igenom Londons historia understryker Julian Temple att London inte är en engelsk stad utan bokstavligen en världsstad. 40 procent av Londons invånare är födda utanför Storbritannien.
Alla de problem och motsättningar som vi i dag möter i alltmer globalt samhälle är sådant som London redan stångats med. Genom att studera London kan vi lära oss om framtiden för våra egna hemstäder.
Den första ciceronen i ”London: The Modern Babylon” är en 106-årig judisk kvinna i Hackney, Hetty Bower. Hon berättar om sin kamp för självständighet som kvinna och sitt motstånd mot den fascism som alltid visar sig när arbetslöshet breder ut sig.
Julian Temple ljudlägger med ”Oh bondage up yours” med X-Ray Spex, en feministisk punklåt som börjar med att sångerskan Poly Styrene säger precis det som Hetty Bower just berättat om sin barndom: ”Some people think little girls should be seen and not heard”.
Detta sätt att korsbefrukta olika tidsepoker präglar hela filmen. Mitt i svartvita arkivbilder klipper Julian Temple in kravallbilder från förra sommaren. Ingenting är nytt under solen i London. När klyftorna mellan fattiga och rika blivit för stora har det alltid exploderat. Julian Temple: ”Upplopp är en del av Londons DNA”.
Arkivbilderna är makalösa: Churchills kista som 1965 glider upp för Themsen, suffragetter som vittnar om tvångsmatning, Linton Kwesi Johnsons blick på tunnelbanan, en ung Michael Caine som beklagar sig över moraliskt förfall.
Dokumentären slår även fast att det finns ingenting om heter det genuina London. Från början talade man inte engelska i London utan latin. Två tredjedelar av urinvånarna kom till fots från den iberiska halvön. Sex olika engelska kungar och drottningar har spanskt påbrå, bland dem Catherina of Braganza som i slutet av 1600-talet var den som införde tedrickande.
Om inte London fått ständig blodtillförsel av nyanlända, i dag framförallt de forna brittiska kolonierna, hade staden heller aldrig blivit så vital och spännande. Tony Benn, pensionerad politiker, berättar om sina barnbarns skola där det finns 70 nationaliteter. Men vad som förenar alla dessa barn är att de alla är ”members of the human race”.
I andra OS-städer har invigningen med alla jordens nationaliteter på plats varit något exotiskt. I London var det en vanlig dag på gatan i Tottenham.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BRYAN FERRY
”Invisible jukebox”, The Wire, January 2013. I senaste numret av musiktidskriften The Wire har Michael Bracewell gjort den bästa intervju jag läst med Bryan Ferry som utpräglat handlar om just musik.
MELISSA HORN
”Melissa Horn: Live på Cirkus”, SVT2, 1 januari 22.30. SVT sänder en konsert med Melissa Horn som bandades på Cirkus hösten 2011. I programmet har jag intervjuat Melissa i hennes första riktiga teveintervju.
ROXETTE
”Roxette: Dokumentär”, SVT1, 26 december 22.30. Dokumentär om Roxettes 19 månader långa comebackturné (46 länder) efter Marie Fredrikssons hjärntumör. Jag har i filmen intervjuat Marie och Per Gessle på Operakällaren.
+
BONUS NR 1:
Vem toppar Englandslistan under julveckan? I England är ”Christmas No 1” en medial händelse lika hårdbevakad som Almedalsveckan i Sverige. Vadslagskontoren sätter odds. Tv, radio och tidningar spekulerar hela december.
The UK Singles Chart skapades 1952. Men prestigekampen om att vara etta just under den vecka som juldagen infaller tog fart 1973 när Slade släppte ”Merry Xmas Everybody”, en singel med det uttalade syftet att bli ”Christmas No 1”.
Drottningarna av julettor är Spice Girls som lyckades bli etta tre år i rad: 1996, 1997 och 1998. Julveckan har fram till streamingeran också varit den med störst försäljning under hela året.
I år står kampen främst mellan två låtar.
Den ena är en välgörenhetsversion av ”He ain’t heavy, he’s my brother” som spelats in till minne av Hillsborough 1989, den match mellan Liverpool och Nottingham då 96 dog och 766 skadades. Projektet leds av Peter Hooton från The Farm, bland artisterna som sjunger finns Paul McCartney och Robbie Williams.
Men favoriten att bli ”Christmas No 1” i år är engelske X Factor-vinnaren James Arthur vars singel ”Impossible” redan är den bäst säljande X Factor-låten någonsin.
Och låten är, som ofta annars detta svenska musikrekordår, skriven av en svensk. ”Impossible” är skriven av svenske Arnthor Birgisson som tidigare skrivit låtar åt Westlife, Leona Lewis, Janet Jackson och Jennifer Lopez. Arnthor Birgisson har skrivit låten tillsammans med norska Ina Wroldsen Elwood.
”Impossible” handplockades av X Factor-skaparen Simon Cowell. Låten skrevs ursprungligen till Barbados-sångerskan Shontelle som hade en hit med den i USA för två år sedan.
Enda gången en svensk låtskrivare tidigare haft en ”Christmas No 1” i England var 2007. Leona Lewis toppade då listan med Jörgen Elofssons ”A moment like this”. Westlife var även en juletta 1999 med en version av ABBA:s ”I have a dream”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hot Chip har legat bakom två av 2012 års bästa album, ”In our heads” och ”Be strong” med sidoprojektet The Bears. Parallellt med detta tillhör också Alexis Taylor och Joe Goddard världens främste discjockeyer.
De som hört Alexis Taylor på sistone har kunnat uppleva något märkligt. Mitt i ett DJ-set med betoning på house har Alexis Taylor plötsligt mixat en 15 minuter lång obskyr jamsession med Prince. Låten heter ”Cloreen Baconskin” och består i princip enbart av Prince på bas och The Time-frontfiguren Morris Day på trummor. Samt att Prince ropar instruktioner till Morris Day med en konstig röst.
”Cloreen Bacon Skin” härstammar från en The Time-session från 1984 och dök långt senare upp i ”Crystal Ball”-boxen (utgiven på Princes eget bolag, nu tyvärr utgången). Det finns i dag så många outgivna Prince-låtar i omlopp – många av dem av en kvalitet andra artister skulle döda för – att det uppstått en subkultur kring dem.
I veckan anordnade Institute of Contempory Arts i London, förkortat ICA, ett två dagar långt seminarium om Prince med rubriken ”Princefest”. Olika föredragshållare analyserade Prince ur alla tänkbara aspekter. Och fans diskuterade sällsynta inspelningar.
I en intervju i The Guardian nämner Alexis Taylor från Hot Chip ytterligare några obskyra Prince-låtar han ofta spelar: bland dem den råare originalversionen av ”Irresistible bitch”, ”Movie star” och ”Others here with us”.
Den dag som den excentriske Prince beslutar sig för att själv slutligen ge ut alla de inspelningar som nu cirkulerar på bootlegs kommer att bli historisk.
Jan Gradvall