Skivrecensioner, DI Weekend
Alicia Keys
Titel: Girl on fire
Skivbolag: RCA/Sony
Betyg: 3
Länge var svarta amerikanska R&B-artister mycket noga med att markera gatutillhörighet i både musik och omslagsbilder. Nu vill de i stället se ut som besättningsmedlemmar på ett rymdskepp, vilket är ännu ett bevis det enorma genomslaget för den genre som i USA kallas EDM (electronic dance music).
Alicia Keys klär sig på omslaget som en karaktär i ”Battlestar Galactica”. Musikaliskt gör hon samma resa som Rihanna. Hon låter sitt rymdskepp mellanlanda i Karibien, på Manhattan och i östra London där Jamie Smith från The xx vrider upp bas och trummor tills hela huset skakar.
Det är en utveckling som lär skrämma bort en del av hennes gamla fans, bland dem Bob Dylan, som i Alicia Keys sett en arvtagare till Roberta Flack och 1970-talets pianosoul. Men Alica Keys låter även hemmastadd i modernismen. Refrängen ”This girl is on fire” är en beskrivning av hennes attityd och sångröst.
Jan Gradvall
Susan Boyle
Titel: Standing Ovation
Skivbolag: Syco Music/Sony
Betyg: 2
När man lyssnar på Susan Boyles fjärde album inser man att ”Standing Ovation” inte bara är titeln på hennes nya album. Det är också namnet på en hel genre som hon varit med och definierat. Talangtävlingar som ”X-Factor” och ”Idol” har skapat en Belgian Blue-variant av storslagna scenballader där hela uppbyggnaden består av att man prickar av de tre delmomenten: 1. Tappad haka. 2. Blanka ögon. 3. Stående applåd. Som lyssnare kan även lägga till ett fjärde delmoment: Falsk mättnadskänsla.
Jan Gradvall
Mikael Wiehe
Titel: En gammal man
Skivbolag: Capitol/EMI
Betyg: 3
Sakta lägger Wiehe ut från land. Stikkan Anderson hade rätt: Mikael Wiehes största tillgång är hans melodier. Fokus har alltid hamnat på hans texter, men det är melodierna som gjort att han överlevt fem decennier som artist.
På nya albumet låter det som hans främsta inspirationskällor varit Evert Taube och Neville Brothers. En seglats från södra Europa till södra Amerika där arrangemangen berikas med mandolin, banjo, pedal steel, fiol och ackordeon.
Ett värdigt album där Mikael Wiehe, 66, precis som Leonard Cohen, visar att den frihet som pensionsåldern ger kan användas till en musikalisk föryngring.
Jan Gradvall
Selvhenter
Titel: Frk. B. Fricka
Skivbolag: www.egetvaerelse.dk
Betyg: 4
Som ordförande i den svenska juryn för Nordic Music Prize har jag de senaste veckorna lyssnat genom de 40 album som hamnat på de andra fyra nordiska ländernas Topp 10-listor. Det mest extrema jag hörde – i positiv bemärkelse – var explosiva Selvhenter, fem danska kvinnor som bildar en halvcirkel på scen och sedan attackerar varandra med toner. Kontexten är hård frijazz, inte olik den som Neneh Cherry gör på sitt senaste album, men Selvhenters två trummisar har även hämtat inspiration från slagverksmusik från Asien och Afrika. Albumet är producerat av Peter Peter, känd för att ha gjort musiken till alla ”Pusher”-filmerna samt att han i fjol även producerade det lysande danska punkbandet Iceage.
Att Selvhenter är ett okänt band i Sverige, och att det är knepigt att få tag i deras album, är ett underkännande för svensk musikkultur, och ett tecken på att vi fortfarande tror att gräset är grönast i USA och England. Framförallt den danska och isländska alternativscenen är i dag intressantare än den svenska.
Jan Gradvall