Skivrecensioner, DI Weekend

Emilia Amper
Titel: Trollfågeln
Skivbolag: BIS
Betyg: 5

Det är den mest oväntade, djärvaste och vackraste inledning jag hört på ett album i år. Emilia Amper håller fast vid en enda ton och sträcker ut den i en musikalisk evighet; som ett sätt att visa att en ton kan rymma ett helt liv.

Det skorrar på ett sätt man möjligen förknippar med Jimi Hendrix eller Pablo Casals men inte med folkmusik och nyckelharpa. Efter ett tag fyller hon i med ordlös sång. Emilia Amper skriver själv i konvolutet att hon ”ville utforska möjligheterna att styra flageolettens klang bara med hjälp av stråken, utan hjälp av vänsterhanden, och låta min röst smälta samman med instrumentet”.

”Trollfågeln” är Emilia Ampers albumdebut men hon är sannerligen ingen nybörjare. Hon har spelat nyckelharpa sedan hon var tio år. 2010 korades hon till världsmästare på instrumentet. Samma år fick hon Kungliga Musikaliska Akademiens nationella stipendium. Hon har även turnerat världen över och spelat med persiska, kurdiska och indiska musiker. Deep Purples organist Jon Lord, som gick bort i somras, har skrivit en låt till henne.

Att Emilia Amper nu, tack vare klassiska kvalitetsskivbolaget BIS, till slut får chansen att göra ett påkostat soloalbum på sitt eget sätt – med magnifikt ljud – resulterar i en av musikårets höjdpunkter. Ett album som kommer att ge eko över hela världen. Allra vackrast, det mest lokala: en brännvinslåt från Torsås, hennes hemby i Småland, samt två småländska slängpolskor.

Jan Gradvall

Rihanna
Titel: Unapologetic
Skivbolag: Def Jam/Universal
Betyg: 4

När den svarte soulsångaren Chris Brown, son till en fängelsevakt i Virginia, uppträdde på Globen i måndags bojkottade Svenska Dagbladet konserten, med hänvisning till att Chris Brown för drygt tre år sedan blev villkorligt dömd för misshandel av Rihanna. Men när Dramatenskådespelare dömda för hustrumisshandel står på scen är Svenska Dagbladet alltid på plats och recenserar.

Är moral ett flexibelt begrepp? Kan journalistiska principer omprövas från fall till fall beroende på gärningsmannens kulturella status?

På sitt nya album komplicerar Rihanna situationen ytterligare genom att sjunga om sin relation till Chris Brown. ”Nobody’s business” är en duett med Chris Brown där de tillsammans uppmanar världen att lämna dem i fred. I låten efter, ”Love without tragedy”, sjunger Rihanna: ”Felt like love struck me in the night/I prayed that love don’t strike twice”.

Det är djupt obehagligt att höra någon som blivit misshandlad referera till det som att bli ”struck by love”. Inte minst med tanke på BRÅ-statistiken om hur många misshandlade kvinnor som tar tillbaka sina anmälningar.

Men bör mina moraliska invändningar ha något att göra med min konstnärliga bedömning av själva verket? Gustave Flaubert (se krönikan intill) hade ingenting till övers för åsikter om att konst ska vara uppbygglig. Han menade att konsten existerar för konstens skull. Moral har inte med innehållet att göra.

Om man i stället bedömer Rihanna och Chris Brown efter kvaliteten på deras konst – precis som Svenska Daglbladet gör med Dramatenföreställningar – kan man konstatera att de tillhör sin generations musikaliskt mest begåvade. Den extremt produktiva Rihanna har under perioden 2005-2012 nu gett ut sju album, samtliga högklassiga; ett facit ingen samtida artist kan matcha. Hennes plats i musikhistorien är redan lika orubblig som Bessie Smith, Billie Holiday och Diana Ross.

På nya albumet fortsätter Rihanna bryta ny mark genom att utsätta soulmusiken för samma typ av vitaliserande elchocker som Skrillex och engelska dubstepartister.

Jan Gradvall

AC/DC
Titel: Live at River Plate
Skivbolag: Sony
Betyg: 4

På spår tre på detta dubbla livealbum presenteras argumentet för att det borde vara Angus Young som får motta årets Nobelpris i kemi. När AC/DC spelar ”Back in black” på en extatisk fotbollsstadion i Buenos Aires – bandet fyllde arenan tre kvällar i rad – så vrålar publiken med, fast inte i texten utan i gitarriffet. Att höra 75 000 vokalisera ett gitarriff är som att bevittna upptäckten att nytt grundämne. ”Live at River Plate” släpptes på dvd i fjol men ges ut på cd först nu. Den ultimata fusionen av läktarkultur och rock.

Jan Gradvall

Bad Brains
Titel: Into the future
Skivbolag: Megaforce/Border
Betyg: 3

Bad Brains var ett svart jazzfusionband från Washington som förändrade musikhistorien när de 1977 sadlade om i stället började spela punk, fast ännu snabbare och mer musikaliskt drivet än alla andra. Bad Brains har aldrig sålt några skivor i större antal, men i fråga om inflytande har Bad Brains varit lika viktiga i punkhistorien som Sex Pistols, Ramones och Black Flag. Bad Brains debutsingel ”Pay to cum” från 1980 – endast 1.33 minuter – och deras kassettalbum på ROIR är värda en egen monter på ett rockhistoriskt museum. Ojämna men hjärtevärmande comebackalbumet ”Into the future” är tillägnad Adam Yauch från Beastie Boys som gick bort i cancer i maj. Adam Yauch var Bad Brains främste missionär och producerade bandets förra album.

Jan Gradvall