Krönika, Dagens Industri

Weekend 7 september

Krönika

Jan Gradvall

De senaste årens alltmer glorifierade historieskrivning om Olof Palme gör en sak svårbegriplig för yngre generationer. Hur kunde denna fantastiska människa och till synes ofelbare politiker förlora inte bara ett utan två riksdagsval?

Men det är precis det röstsiffrorna visar. Den svenska arbetarklassen valde Erlander men valde bort Palme.

Den nya dokumentärfilmen ”Palme”, med biopremiär nästa fredag, borde vara obligatorisk att se för alla som bor i Sverige och vill förstå både det gamla och nya Sverige.

Den största förtjänsten med regissörerna Maud Nycanders och Kristina Lindströms utmärkta film är att den är komplex och dubbelbottnad.

Öppningsscenen är ett slag i magen. En ung Olof Palme intervjuas i april 1969 av David Frost och får frågan om vad han vill att det ska stå på hans gravsten.

Palmes svar är briljant. Han lutar sig fram och säger att han inte bryr sig inte om sitt eftermäle. Gör man det börjar man fatta fega beslut. Vad han bryr sig om är att hjälpa människor här och nu.

Olof Palme var förmodligen den mest vältaliga och intelligenta politiker Sverige haft. Han lärde sig i retorik i USA, med effektfulla upprepningar, vilket förklarar hans ikonstatus i dag bland svenska rappare.

Men Olof Palme var samtidigt en motsägelsefull person som aldrig talade klarspråk om löntagarfonder och ljög om att han startat en hemlig organisation som åsiktsregistrerade tiotusentals svenskar (IB).

Attityden gentemot folket hos den tidens socialdemokrati slog ibland över i ”Vi vet som vad är som bäst för er”.

Efter premiären nästa vecka kommer diskussioner om Palme att dominera ledar- och kultursidor.

En aspekt av Palme som dock inte tas upp i dokumentären, och därmed lär lysa med sin frånvaro i debatten, är socialdemokratins och Palmes motstånd mot utbyggnaden av fri television.

Svenska ingenjörer var mycket tidigt framme i utvecklingen. Men efter att Sverige varit det fjärde landet i världen som testade television, så gjorde motstånd från regeringshåll att Sverige till slut blev ett av de sista I-länderna i världen att börja med reguljära sändningar.

Samma fördröjningar kom att prägla alla teknikförändringar inom tevemediet. En första provsändning med färg-TV ägde rum 3 februari 1965. Ändå dröjde det ytterligare fem år innan regeringen till slut gav klartecken. När beslutet togs 1 april 1970 gjordes det med förbehållet att man endast skulle sända sex färgtimmar i veckan.

När regeringen slutligen klubbade igenom beslutet om reguljär svensk färg-TV gav det huvudansvariga stadsrådet, Olof Palme, en presskonferens. ”Den som vill skaffa sig en så pass dyrbar kapitalvara som en färg-TV-mottagare måste i allmänhet avstå från något annat. Jag tror att detta för de allra flesta kommer att gälla en utlandssemester. Vi får alltså dessa pengar kvar i landet”.

Attityden ”Vi vet vad som är bäst för er” präglade även utbudet i den statliga televisionen, där det fanns nära band mellan SVT och socialdemokratin.

Svenska folket fick vänta i tre år med att få lov att se en serie som ”Dallas”. Andra populära serier som ”Charlies änglar” ansågs demoraliserande och stoppades helt.

När parabolantenner dök upp i mitten på 1980-talet föreslog en ledande S-politiker att de borde förbjudas.

Hungern efter fri television under Palme-eran är en annan förklaring till att han förlorade två val.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BOK
Martin Gelin, ”Den amerikanska högern” (Natur & Kultur). Svenska kulturjournalister brukar ge oss sin tolkning av USA. Martin Gelin tar i stället med oss till USA. Och visar upp landet inifrån.

FORMGIVNING
Cap & Design. Utmärkt 14 sidor långt reportage av Sara Wilk och Pontus Höök om designduon Priest + Grace i New York som gör formen till bland annat Oprah Winfreys magasin.

FÖRFATTARE
Don DeDillo. I dag har David Cronenbergs filmversion av Don DeLillos ”Cosmopolis” svensk biopremiär. Ett bättre val är att läsa honom, missa inte nyutgåvan av mästerverket ”Vågen” (Modernista).

+

BONUS NR 1:

Ingen kompositör kan förmedla bitterljuvhet och melankoli som Benny Andersson. Melodier som ”The day before you came” (ABBA), ”I know him so well” (Chess) och ”Guldet blev till sand” (Kristina från Duvemåla) får öronen att le och hjärtat att gråta.

Som kompositör till nya dokumentären ”Palme”, biopremiär nästa fredag, har Benny Andersson gjort musik som tillhör både det mörkaste och vackraste han gjort.

Avslutningsmusiken i dokumentären är ”Sorgmarsch”, hämtad från senaste albumet med BAO, ”O klang och jubeltid” (hyllat i DI Weekend 17 juni 2011).

”En av de två regissörerna, Kristina Lindström, frågade om de fick använde delar av den låten i filmen”, säger Benny Andersson. ”Det ville jag gärna, men bad samtidigt att i så fall få göra allt själv”.

Hur har du arbetat med musiken till filmen?

”Jag har tittat på filmen under arbetets gång, lyssnat på hur regissörerna tänkt och sedan skrivit direkt till de olika scenerna. Musikerna som spelas är BAO (Benny Anderssons Orkester)”.

Musiken lyckas fånga filmens dubbla känslor.

”Det är något jag verkligen tycker om med filmen. Att den inte bara stryker medhårs”.

Vad tyckte du själv om Palme?

”Jag tyckte om Palme. Det var någon man gärna lät sig representeras av”.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

”Walk and talk”. Det har blivit manusförfattaren Aaron Sorkins paradgren. Greppet har blivit så omtalat i tevevärlden att det till och med fått en egen Wikipedia-sida.

”Walk and talk” betyder karaktärer som talar med varandra samtidigt som de skyndar fram genom korridorer, kontorslandskap eller på gator. Karaktärer som dessutom är blixtrande verbala och intelligenta.

Efter att ha odödliggjort ”Walk and talk” i serien ”Vita huset” har nu Aaron Sorkin flyttat över sina mobila konversationer till redaktionen på ett nyhetsprogram.

Aaron Sorkins nya teveserie ”The Newsroom” har Sverigepremiär nu på söndag 20.00 på betalkanalen C More. SVT visar serien 2013.

”The Newsroom” startar skakigt. Premiäravsnittet är totalt omusikaliskt regisserat. Sorkin tycks inledningsvis också stapla klyschor på varandra, med stereotypa karaktärer och kvinnor som framställs som vimsiga och okontrollerat impulsiva.

Men allt faller på plats runt avsnitt 4. Därefter blommar ”The Newsroom” ut till både en underhållande serie och intressant studie av tevenyheternas roll i medielandskapet.

Hur mycket sneglar nyhetsredaktioner på tittarsiffor i sitt val av nyheter? Vad är egentligen en relevant nyhet att rapportera om? Hur viktigt är nyheter för demokration?

Aaron Sorkin använder verkliga nyhetshändelser för att dissekera hur de skildras i teve: BP:s oljeläcka, spårandet av Usama Bin Laden, sexskandalen med kongressmannen Anthony Weiner, finanskrisen.

Intrigmässigt utvecklar sig serien till något av en musikal i ”Aktuellt”-miljö. Säsongsfinalen, avsnitt 10, är klassisk Sorkin.

Allra bäst i serien är ekonomijournalisten Sloan Sabbith, suveränt spelad av Olivia Munn, i verkliga livet flickvän till Joel Kinnaman.

Jan Gradvall