Krönika, Dagens Industri

Weekend 31 augusti

Krönika

Jan Gradvall

Sätt upp tydliga mål. Detta har blivit ett mantra i vår tid. På arbetsplatser, skolor och i hjälpprogram på teve talar man om nödvändigheten av att sätta upp tydliga mål och arbeta efter dem.

Att fråga om morötter och målsättning är också en standardfråga under anställningsintervjuer. ”Vad vill du uppnå? Var ser du dig själv om fem år?”

Som en motvikt till allt detta är det befriande att upptäcka den engelske journalisten Oliver Burkeman. Efter att ha bedrivit undersökande journalistik inom det som på nysvengelska kallas ”wellbeing” så är hans slutsats – släpp dina mål.

Först då kan du bli harmonisk och ta dig längre än du tror.

I motsats till den gängse uppfattningen så är det i själva verket få idrottspsykologer som råder sina klienter att fokusera på mållinjen i sin mentala träning.

Tyska psykologiprofessorn Gabriele Oettingen genomförde ett experiment där hon lät människor bli uttorkade och sedan bad dem föreställa sig ett stort glas isvatten. När hon samtidigt mätte patienternas blodtryck visade det sig att deras energinivå inte höjdes utan tvärtom sjönk när de visualiserade vattenglas.

Efter att föreställt sig målet så tydligt blev de ”otörstiga” och mindre motiverade att uppnå det.

Journalisten Oliver Burkeman har en spalt i The Guardian med rubriken ”This column will change your life”. Nu har han även skrivit en bok, ”The Antidote: Happiness for people who can’t stand positive thinking” (Canongate).

Vi lever i dag i en kultur där man oavbrutet pratar om vikten av att må bra och uppnå harmoni och lycka. Om man misslyckas med att uppnå det? Då blir man ännu olyckligare.

Till och med fadern av positivt tänkande, psykologen Martin Seligman, har kommit till insikt om att det kan vara nedbrytande att tala för mycket om att uppnå lycka.

Att vara väldigt osäker, som många av oss är, är naturligtvis väldigt påfrestande på många sätt. Det är en tung ryggsäck. Men det ger oss samtidigt en stor fördel: vi behöver inte vara oroliga för att förlora den självsäkerhet vi inte hade till att börja med.

Att i olika situationer vara extrem pessimist och föreställa sig sämsta tänkbara scenario är heller inte så tokigt. Gamla greker och romare använde detta tankesätt som ett sätt att förebygga kriser och förhindra att helt falla samman om något dåligt händer.

Oliver Burkeman har i boken resten jorden runt och utforskat jakten på välbefinnande. Hans tydligaste råd och slutsats är att följa en kompass, inte en karta.

För det är viktigare att veta varifrån man kommer än exakt vart man ska.

En barndomsvän visade mig nyligen en ”Mina vänner”-bok som jag hade fyllt i som nioåring. På frågan om vad jag ville bli, och flera andra frågor om framtiden, hade jag skrivit ”vet inte”.

Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men inser nu att jag aldrig haft några tydliga mål.

Om jag till exempel i tonåren, vid gymnasieval eller efter skolans slut, hade satt upp exakt mål för vad jag ville bli så hade jag kanske uppnått de målen – fått mitt stora glas med isvatten – men jag hade aldrig kommit dit jag kommit i dag.

Att jag en dag skulle bli redaktör för ”Sen kväll med Luuk”, få en egen spalt i Dagens Industri eller som i måndags sitta på en scen och intervjua Paul Simon, det fanns inte på kartan.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BLU-RAY
”Hajen”. Var skeptisk till skillnaden i bildkvalitet mellan dvd och blu-ray. Tills någon tipsade om den restaurerade versionen av Spielbergs mästerverk. Enorm.

BIO
”Bill Cunningham New York”. Förstummande fin dokumentär om New York Times i dag 83-årige gatumodefotograf. Som en sorgeballad av Velvet Underground.

SOUNDTRACK
”Searching for sugar man” (Sony). Malik Bendjellouls dokumentär (krönika i DI Weekend 10 augusti) besegrar alla som ser den. Även ljudspåret är oumbärligt.

+

BONUS NR 1:

För den som gillar alternativ country och amerikanska singer-songwriters är upptäckten av dokumentären ”Heartworn Highways” jämförbar med den herdepojke som 1947 upptäckte Dödahavsrullarna i en grotta Qumran.

SVT gör en kulturgärning genom att nästa lördag, 8 september 19.00, visa den mytomspunna dokumentären i en nedklippt version, från 93 till 60 minuter.

Filmaren James Szalapski reste runt i södra USA i slutet av 1975 och början av 1976. Vad han skulle filma var egentligen kulmen och slutet på genre som kallas outlaw country. I stället råkade han även dokumentera gryningen på en annan. Bland de okända unga artister Szalapski filmade finns Steve Earle och Rodney Crowell.

Få om någon artist har haft större inverkan på unga singer-songwriters än Townes Van Zandt (1944-1997). Townes Van Zandts inflytande på dagens populärkultur går så djupt att en av hans låtar, Mr Mudd and Mr Gold, fått namnge en hipp klädbutik på Söder i Stockholm.

Filmens höjdpunkt är när filmteamet besöker Townes Van Zandt i Austin, Texas. Han bor där i en husvagn tillsammans med sin hund, sin flickvän (som ser ut som hon klivit ut från en modeannons 2012). De får även besök av en svart smed, Seymour Washington.

Alla utom hunden är klädda i perfekt smutsig denim.

Och musiken är så bra att man inte veta vad var man ska ta vägen.

”Heartworn Highways” porträtterar även artister som Guy Clark, Steve Young och David Allan Coe.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

En kandidat till kommande Polarpris borde vara Carole King, en briljant singer-songwriter

Carole King skrev sin första listetta vid 18 års ålder, skapade hela girl group-soundet med Shirelles ”Will you still love me tomorrow” (låt från 1960 som Motown använde som blåkopia) och, framförallt, serverade sitt hjärta på ett fat med soloalbumet ”Tapestry” 1971.

Det feministiskt präglade ”Tapestry” låg på Billboardlistan sex år i sträck. Fram till Michael Jacksons ”Thriller” var ”Tapestry” det bästsäljande albumet av en soloartist i USA:s musikhistoria.

Carole King, född 1942, har nu även skrivit en memoarbok lika genomträngande och bitterljuv som sin musik. ”A natural woman: a memoir” (Grand Central) är inte litteratur på samma sätt som Patti Smihs ”Just kids”, utan mer anekdotiskt berättad i traditionell memoarform.

Men Carole King har historier att berätta. Hon berättar om låtskrivarfabriken på 1650 Broadway där unga låtskrivare satt i ”The Office”-liknande kontorslandskap och sporrades att överträffa varandra. ”It wasn’t only about writing a great song, it was about winning”.

Att Carole King aldrig gjorde något album som blev lika stort som ”Tapestry” har att göra med att hon som ensamstående mamma valde sina barn före musiken. Hon vägrade turnera. När hon var som allra störst flyttade hon med sina barn till en stuga i Idaho utan elektricitet och vatten.

Jan Gradvall