Skivrecensioner, DI Weekend

Sommarens bästa album
Utgivna under de två månader DI Weekend haft uppehåll med recensioner

1.
Frank Ocean
Titel: Channel Orange
Skivbolag: Def Jam/Universal

”Taxi driver/Be my shrink for the hour/Leave the meter running”. 24-årige Frank Ocean skriver ett nytt kapitel i soulmusikens historia. Hans texter skiljer sig från alla föregångare i genren och påminner snarast om den gamla HBO-tevesserien ”Taxicab Confessions”, där en kamera lät passagerare använda baksätet som en terapisoffa. Allt detta medan storstadsneon glittrade i bakgrunden.

Även musikaliskt är Frank Ocean lika följsam sina känslor. Med en laptop och en hel symfoniorkester tonsätter han alla humörsvängningar och kliver fram som den digitala erans Donny Hathaway. Eller Marvin Gaye.

Att Frank Ocean blev sommaren 2012 års mest omtalade artist har också att göra med att han i juli, strax före albumets utgivning, skrev på Tumblr att hans första kärlek i livet var en man. Flera artister har kommit ut mitt i karriären – Freddie Mercury, Elton John, Michael Stipe – men ingen av dem har som Frank Ocean adresserat kärlekstexter till ett man. Det nya kapitlet i soulmusikens historia kommer även att kursivera textrader som ”I could never make him love me” och ”You’re so buff and strong, I’m nervous”.

2.
Nas
Titel: Life is good
Skivbolag: Def Jam/Universal

Med sitt elfte album visar rapparen Nas att han hör hemma i samma division av New York-skildrare som John Cassavetes, Nora Ephron, Candace Bushnell och Lou Reed. Precis som dem han använder han New Yorks bipolära skyline som bakgrund för att skildra sitt eget känslolivs toppar och dalar.

”Life is good” är, titeln till trots, ett skilsmässoalbum; Nas motsvarighet till Marvin Gayes ”Here my dear” (ett bortglömt dubbelalbum från 1978 som är relevant även som referens till Frank Ocean). Nas har sällan eller aldrig rappat med samma frenesi. I sina texter påminner han också om att hiphop är den musikgenre som speglar samtiden i realtid. Nas rappar om Twitter och att hans dotter på Instagram lagt ut ett foto på sina kondomer på nattduksbordet.

3.
Dirty Projectors
Titel: Swing Lo Magellan
Skivbolag: Domino/Border

Polaprisutdelningen på tisdag är som vanligt uppdelat i två kategorier: en pristagare inom populärmusik och en inom så kallad seriös musik. Brooklyngruppen Dirty Projectors är ett exempel på hur gränserna mellan de kategorierna blir allt mer flytande. Gruppens musik är lika inspirerad av tidigare Polarpristagare som György Ligeti och Stockhausen som tänkbara framtida Polarpriskandidater som Prince och Beyoncé. Dave Longstreth är också världens just nu minst förutsägbara gitarrist. Hans toner växlar mellan sydafrikansk och västafrikansk pop och norsk black metal.

4.
Rick Ross
Titel: God forgives, I don’t
Skivbolag: Def Jam/Universal

Det är årets i särklass bästa titel: ”God forgives, I don’t”. Rapparen Rick Ross, med sin grova och skrovliga röst, låter också som om en figur från Gamla Testamentet gjort en tidsresa och hamnat på en strippklubb i teveserien ”Miami Vice”. Rick Ross är institution i dagens hiphopvärld. Med sin kinematografiska och Michael Mann-influerade musik håller han även på att bli stor även utanför den. ”God forgives, I don’t” är det fjärde av Rick Ross album som gått upp på första plats på Billboardlistan i USA. Och precis som Nas refererar Rick Ross både till Twitter och Instagram i sina texter.

5.
Gaslight Anthem
Titel: Handwritten
Skivbolag: Mercury/Universal

Gaslight Anthem låter som om de karaktärer Bruce Springsteen sjunger om på albumen ”Nebraska” och ”Darkness on the edge of town” klivit rakt ut från skivomslag och började spela punkrock. Till skillnad från Bruce Springsteen finns det inget intellektuellt eller sofistikerat över musiken. Det är bara ett New Jersey-band som ställt sig i en bar, med jeansen fläckade av riktiga oljefläckar, och försöker få gästerna vid bardisken att vända sig mot scenen.


Brian Fallon skriver hyperromantiska texter med rader som ”I’m in love with the way you’re in love with the night”. Den som väljer att investera i den riktiga cd:n får inuti i konvolutet en väldigt fin hyllningstext till gruppen skriven av författaren Nick Hornby.

6.
Maroon 5
Titel: Overexposed
Skivbolag: A&M/Universal

Komikern Chris Rock har en gång sagt: ”En kamel är en häst formgiven av en kommitté”. Kreativa beslut tagna på möten är något alla bör akta sig för, men Maroon 5:s album är ett exempel på att kreativt lagarbete faktiskt kan fungera. Det är inte konst. Det är popmusik som problemlösning. Hur kan vi få den här övergången mellan vers och refräng att bli ännu effektivare? Med sig har Maroon 5 haft en veritabel ”Fråga Doktorn”-panel med världens just nu bästa låtskrivardoktorer, bland dem svenskarna Max Martin och Shellback.