Marys råd till självhjälp

Det finns Mary J Blige-låtar för alla ögonblick i livet. Intervju med vår tids souldrottning. Publicerad i Elle i mars.

Text: Jan Gradvall

Den där Mary. Det är många som drabbats av kraften hos Mary J Blige.

Hultsfred, sommaren 2004. Mary J Blige och Marit Bergman var inbokade att uppträda strax efter varandra på den största scenen. På backstageområdet började Marit prata med Kendu, Marys då nyblivna make. ”Vi pratade om att man inte kan gå mot rött när man är gift.”

Kendu ordnade så att Marit fick träffa Mary. ”Hon hade vita solglasögon på sig i den mörka baracken”. Marit överräckte blommor och sin egen skiva där hon gör sin version av Marys ”Real love”. Därefter kunde hon inte hålla sig längre. Tårarna kom – inte den bästa uppladdningen när hon själv snart skulle uppträda inför tiotusentals människor. ”Men det var som att få audiens hos drottningen.”

Till och med Ulf Lundell, som inte är känd för att lyssna på någon soulmusik från de senaste fyra decennierna, har drabbats av Mary J Blige. På en av sångerna på albumet ”Män utan kvinnor” väser Lundell fram något i stil med ”lyssna på Mary J Blige”.

Att träffa Mary J Blige känns verkligen som att få audiens hos en kunglighet. Sittande på någon sorts divan, med benen uppvikta under sig, påminner hon nästan om Cleopatra.

Samma utstrålning av självsäkerhet, sårbarhet och nonchalans, en nonchalans som inte kommer gratis utan som hon får jobba för att upprätthålla. En profil så tydlig att den kunde varit framhackad med mejsel. Ärret på vänstra kinden, som hon under hela sin karriär vägrat prata om, bara förstärker detta intryck.

I och med att Mary placerat sin stol alldeles bredvid ett frustande värmeaggregat, samt begärt att få en extra värmefläkt bakom sig, känns det också som att göra intervjun någonstans utanför Kairo, snarare än i Paris där vi befinner oss.

När man ställer sina frågor till drottningen känns det som man antingen kan bli belönad med en kruka guldmynt – eller bli slängd till lejonen av vakterna.

Precis som Cleopatra har Mary sina egna vakter. De står inte utanför palatset och viftar med svalkande palmblad. I stället halvligger de i korridoren utanför hotellrummet – två jättelika svarta män i pepsodentvita sneakers – och synar mig kritiskt innan jag släpps in.

Mary J Blige har gjort sju album sedan debuten 1992. Lägger man ut dem alla på rad – som jag nu gjort framför datorn – får man en albumsvit som få eller ens någon annan samtida artist kommer i närheten av. Man får också en grundkurs i självhjälp.

Det finns Mary-låtar för alla ögonblick i livet. Letar du efter kärleken? ”Real love”. Övergiven och olycklig? ”I’m goin’ down”. Är den lyckliga kärleken inte så lycklig som du hade trott? ”Baggage”. Dåligt självförtroende? ”My life”. Trött på att ta skit? ”No more drama”. Dags att börja om från början? ”Enough cryin’”.

– Jag får hela tiden massor av brev, säger Mary. Väldigt personliga brev från folk som ber mig om råd. De skriver ”Mary we love you”. Du hjälpte mig att komma igenom ett äktenskap. Du hjälpte mig att komma ur en relation där jag misshandlades. ”My Life”-albumet hjälpte mig genom college. Who knew? Vem kunde ana att mina låtar skulle få sådant inflytande? Jag gjorde det inte, men det är därför jag fortsätter.

De sju albumen vittnar om att det varit en lång resa för hennes egen del. En lång natts färd mot dag.

I låten ”MJB da MVP” från senaste albumet ”The Breaktrough” sammanfattar Mary J Blige sitt liv. Hon antyder de svåra åren i mitten av 1990-talet då hon var ökänd i branschen som omöjlig att ha att göra med. Hon sjunger om hur hon fått kämpa för att förändra sitt liv.

– Precis som att kroppen behöver mat och dryck så behöver även själen bli livnärd, säger Mary. Men det tog mig lång tid för mig att inse det. Det har tagit nästan hela mitt liv.

Cleopatra-ögonen blänker till när hon talar. Mary J Blige talar ofta om sig själv i tredje person. Ibland hamnar hon till och med i dialog med sig själv. Det låter då som hon talar lika mycket till sig själv som till mig som lyssnar, precis det som är hemligheten med intimiteten i hennes musik.

– Du hamnar i musikindustrin med all denna osäkerhet och tvivel på dig själv. Vad gör du? Du försöker köpa en massa saker för att dölja det. Du döljer det med juveler, guld, pälsar, men känner dig miserabel inuti. Du dricker tills verklighetens smärta försvinner. Du håller på så ända tills du kraschar.

Mary J Blige föddes 11 januari 1971. Hon växte upp i Yonkers, New York, i ett område med nedgångna hyreshus. På kartan heter området Schlobam. På gatan kallas det Slowbomb.

– Jag växte upp med självhat. Det var hela tiden våld omkring mig. Mycket alkohol. Min pappa stack, det var bara min mamma som tog hand om oss. Det var som att växa upp i ett fängelse.

Hur menar du med fängelse?

– Jag menar att du var tvungen att vara på din vakt hela tiden. Du var hela tiden tvungen att vara beredd på att slåss. När du lämnade huset var du tvungen att vara på din vakt. Inte ens hemma kunde du slappna av. Ibland tvingades vi dela säng med kusiner. Det var en mardröm.

Mary J Blige har sagt att hon provat på alla droger som finns, ”utom crack”. Hon hängde runt i samma gäng som rapparen DMX, den kanske hårdaste rapparen av dem alla. ”Jag umgicks inte med honom egentligen, men mina vänner bodde där han bodde”. DMX:s svit med sällsynt brutala album skildrar även hennes egen bakgrund

– X (hennes uttryck) levde på det sätt som andra påstår att de har gjort. Jag unnar honom verkligen all framgång. X är ett föredöme för alla. Om han kunde lyfta sig så kan alla det.

När var du i Yonkers senast?

– För fem år sedan. Jag har inte varit där sedan dess. När jag såg det slogs jag av hur litet allting var. Du vet, när du är ung tycker du allt är stort. Men nu såg det bara litet ut. Det var fortfarande lika smutsigt i vårt gamla hus. Det luktade fortfarande piss i trappen.

Precis som att Mary J Bliges egna sånger hjälpt många andra att förändra sina liv så var det en sång som hjälpte henne själv att komma på rätt spår i sitt liv. Jag frågar om den låt som betydde mest under hennes uppväxt och hon svarar blixtnabbt: ”Keep on’ movin” med den engelska gruppen Soul II Soul.

– Jag älskade den låten. Jag spelade den om och om igen. ”Keep on’ movin’, keep on movin’”. Texten talade till mig. Mary, du måste röra på dig. Mary, du kan inte vara kvar här.

”Keep on movin’” släpptes 1989 när Mary J Blige var en osäker och förvirrad 18-åring i Yonkers. Hon hade precis hoppat av high school. I stället tjänade hon extrapengar genom att vara hårfrisörska hemma i sin mammas lägenhet.

– Jag gjorde det mest på kul. Jag hjälpte mina väninnor. Jag hade ett riktigt jobb ett tag, på ett klädvaruhus som heter Alexander’s, men det höll bara ett halvår.

Vad gjorde du där?

– Jag var någon sorts floor manager. Jag var ansvarig för att vika ihop alla tröjor när kunder provat dem.

Historien om Mary J Blige skulle kunna slutat där. Hon skulle kunna blivit ännu en av dem som aldrig får utlopp för sina drömmar.

Men Mary tog mod till sig och sjöng in en version av Anita Bakers ”Caught up in the rapture” i en karaokemaskin i en shoppinggalleria. Kassetten hamnade hos hennes styvfar som i sin tur gav den till Andre Harrell, dåvarande VD för Uptown Records.

Andre Harrell hade tänkt sig Mary J Blige som bakgrundsångerska, men när Uptowns unge hiphopdyrkande praktikant, en viss Sean ”Puffy” Combs, hörde och såg henne blev det annorlunda.

Med det epokgörande debutalbumet, ”What’s The 411?” från 1992, där Sean ”Puffy” Combs intressant nog står listad både som exekutiv producent och stylist, blev Mary J Blige den första artist att bygga en brygga mellan soul och hiphop.

Soulsångerskor på den tiden var sofistikerade damer iklädda i klänningar. Mary bröt mot alla andra genom att både se ut och låta som den tuggummituggande hiphoptjej från gatan hon var. Hon blev även en stilikon. Uttrycket ”ghetto fabulous” föddes praktiskt taget med henne.

– Jag varit hiphopfan ända sedan jag visste vad det var, säger Mary. Jag lyssnade på Big Daddy Kane, KRS-One, Rakim, Salt-n-Pepa. De var väldigt viktiga. Salt-n-Pepa (kvinnlig duo) var viktiga även ur modeaspekt. Du fick ständigt idéer om kläder och hår från dem

Varifrån kommer din klädstil?

– Från hiphop. Från att vara en tjej inom hiphop. Hiphop är en väldigt maskulin kultur, men du kan inte förneka det faktum att du är en tjej. Därmed kunde du inte bara anamma vad de andra, männen, hade på sig. Du var tvungen att addera något eget, kombinera på ett nytt sätt.

Mary J Blige växte upp med sin mamma, Cora Blige, och sin jämngamla syster, LaTonya Blige. De två är också utförligt tackade på alla skivomslagen – utom det senaste. Där står det bara står ett allmänt ”tack till familjen”. När jag frågar varför att LaTonya inte längre är nämnd får jag första gången lejonblicken. ”Vi är nära, men hon jobbar inte för mig längre.”

Hennes frånvarande pappa, Thomas Blige, dyker bara upp i tacklistan på ett av albumen, ”Share my world” från 1997

Varför tackade du din far just vid det tillfället?

– Jag hade precis fått kontakt med honom igen. Jag hade träffat honom för första gången sedan jag var liten. Jag har förlåtit honom nu. Det gjorde ont att han inte fanns där för mig, men jag älskar honom.

Din pappa spelade i ett funkband?

– Ja, han var basist. Han drömde om att bli stor och framgångsrik, men lyckades aldrig. Min mamma (som var sjuksköterska) ville också hålla på med musik egentligen. Hon är en bra sångerska, hon sjöng i flera olika band i college.

Förutom LaTonya har du även två andra mycket yngre syskon…

– Tre andra yngre syskon. Förutom de två barnen som min mamma fick med en annan man har jag även ett syskon från min far, en bror som jag just tagit upp gått kontakten med.

Vad ger du för råd till dina småsyskon? Hur kan de ta kontroll över sina liv på liknande sätt som du gjort med ditt?

– Jag kan inte säga till dem hur de ska vara. Jag kan bara försöka vara ett positivt exempel. Nu ser de att jag inte längre beter mig som tidigare. Jag går till sängs tidigt, Jag dricker vatten. Jag äter hälsosamt. Jag ber.

Den stora förändringen i Mary J Bliges eget liv kom 2001. Det var då hon började om sitt liv från början.

– Det var så mycket som hände på en gång det året. En väninna gick bort, Aaliyah dog, planen i Word Trade Center. Och jag träffade min man. Han hjälpte mig att komma ifrån en omgivning som var skadlig för mig. Nu tycker jag om mig själv. Jag är stark, Jag är vacker. Jag dömer ingen. Ingen annan än jag själv styr mitt liv. Jag känner inte längre något tvivel om vad jag är kapabel till

Hur har du uppnått den känslan?

– Svaret till den frågan verkar ingen vara intresserad av att höra. Svaret är jag hittat Gud.

Jag är intresserad.

– OK, då jag ska förklara..

Cleopatras fötter glider ned från divanen. Mary lutar sig fram och börjar gestikulera på ett sätt att man önskar att man kunde återge henne svar i bild i stället för i tryck.

I Sverige är det nästan omöjligt att tala om Gud utan att man ser Kristi Brud eller Carola framför sig. För Mary J Blige, och många andra svarta amerikaner, är Gud inte något upphöjt eller dömande, ut något alldagligt och självklart. Att gå till kyrkan är ungefär som att gå till ICA.

Som hon själv sade tidigare: ”Precis som att kroppen behöver mat och vatten så behöver även själen bli livnärd.”

– Vad Gud har lärt mig är att du ska tro på dig själv, inte vad någon annan säger. Jag säger att du är smart. Jag säger att du är intellektuell. Alltså är du det. Du är det du tror på.

Senaste albumet heter ”The Breakthrough”. Titeln låter som den syftar på någon slags terapi.

– Nej, det är ingen terapi. Det handlar bara om mig och Gud.

Går du till kyrkan och ber?

– Jag ber mest hemma. Jag ber en stund när jag behöver stöd, när jag behöver fylla på med kraft. Jag läser Bibeln ibland men jag kollar framförallt på Joyce Meyer på TV.

När jag ser frågande ut inför namnet Joyce Meyer pekar hon uppfodrande på mitt anteckningsblock. Hon bokstaverar noggrant, ber mig anteckna och kollar att jag stavat rätt. Hemsida, JoyceMeyer.com. Bästa bok, ”Battlefield of the Mind”.

Joyce Meyer visar sig vara en vit kvinna som ser ut ungefär som mattanterna gjorde i min gamla skola. Hon har varit delaktig i 70 böcker. Enbart under 2004 sålde hennes böcker i 2,5 miljoner exemplar i USA.

När jag läser om Meyers mission på hemsidan, om vikten av att sluta tänka negativt, är det som att lyssna på Mary J Bliges skivor: ”She (Joyce) believes and teaches that no matter anyone’s background or mistakes, God has a place for them and can help them on their path to enjoying everyday life.”

Joyce Meyer visar sig vara Marys egen själsdrottning, den som hon nog skulle börja gråta om hon fick träffa.

– Jag har inte träffat Joyce, säger Mary. Men vi har pratat några gånger på telefon. Det har hjälpt mig så mycket.

Mary hänger kvar med blicken en stund. Hon ljudar svagt refrängen till ”Keep on movin’” ännu en gång. Därefter fäller hon upp benen under sig och blir Cleopatra igen.

(slut)

Marys råd till självhjälp

1 Det är bara du som vet vem du är och vad du vill.
2.Låt ingen annan styra ditt liv.
3.Förlåt dig själv. Du tror det är ditt fel – det är det inte. Men det är du som är ansvarig för att komma därifrån.
4.Gå in på JoyceMeyer.com