Krönika, Dagens Industri

Weekend 20 juli

Krönika

Jan Gradvall

Fram till den 19 augusti kan man på Musée des lettres et manuscrits i Paris se den 36 meter långa pappersrulle som var originalmanuskriptet till Jack Kerouacs roman ”On the road”.

För att slippa göra pauser för att byta A4-papper satte Kerouac i stället in en telegrafrulle i skrivmaskinen. Till slut blev det åtta rullar som han tejpade ihop

Åsynen av originalmanuskriptet är en bättre än introduktion till ”On the road” än den filmversion som får svensk biopremiär i dag. En film som lyfter fram Jack Kerouac, livsstilen, snarare än Jack Kerouac, författaren.

Precis som James Dean, Jim Morrison och Che Guevara har Jack Kerouac i dag blivit ett ansikte på en T-shirt. En ölfläckad T-shirt buren av backpackers som vrålar om att livet är ungt och att man ska ooa hela natten.

Ett utdrag från ”On the road” har gång på gång citeras: ”De enda människorna för mig är de galna, de som är galna i att leva, galna i att prata, galna i att bli frälsta, med en glupande hunger efter allt på en gång, de som aldrig gäspar eller ägnar sig åt vardagligt småprat, utan brinner, brinner som fantastiska gula fyrverkerier och exploderar som spindlar tvärs över stjärnorna.”

Många som aldrig läst Kerouac baserar antagligen sin uppfattning om honom på just det citatet. Den unge vilde mannen som festade oavbrutet och körde kors och tvärs över USA med plattan i botten, cigg i munnen och skinnjackan slängd över axeln.

När man bläddrar tillbaka i ”On The Road” tonar det fram en helt annan bild. Bilden av den blyge killen som stod bredvid och iakttog – och sedan gick hem och levde ut framför sin skrivmaskin.

Det bevingade citatet är ryckt ur sitt sammanhang. I själva verket är det hämtat från det melankoliska stycke när berättarjagets vilde kompis Dean Moriarty (Neal Cassady) träffar Carlo Marx (Allen Ginsberg). Medan deras energifält möts står Sal Paradise (Jack Kerouac) bredvid och känner sig färglös och hopplöst tråkig. Han inser att han kommer att se väldigt lite av dem framöver och beskriver hur de springer i väg från honom.

Följande stycke ska läsas på originalspråket: ”They rushed down the street together, digging everything in the early way they had, which later became so much sadder and perceptive and blank. But then they danced down the streets like dingledodies, and I shambled after as I’ve been doing all my life after people who interest me, because the only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk…”

Vad som hänt under de 50 år sedan romanens utgivning är att myten har förväxlat Jack Kerouac med Neal Cassady. Cassady var den som exploderade som ett gult fyrverkeri, inte Kerouac.

I ett minnesprogram om Lars Forssell, som SVT sände efter hans död, talade Lars Forssell om att nästan alla konstnärer han känt i själva verket var mycket blyga och ensamma människor.

Ett av exempel var Evert Taube som, enligt Forssell, var en tillbakadragen person som mest av allt satt ensam hemma och skrev. Den glade gamängen uppstod när först publiken och sedan Taube själv sammanblandade verken med privatpersonen.

Eller titta på Ulf Lundell som döpte sin debutroman ”Jack” just efter Jack Kerouac. Träffar man Ulf Lundell vid sidan av scenen är det snarast hans blyghet man tänker på. Men Ulf Lundell har hittat ett unikt sätt att både behålla kakan och äta den. Vid skrivmaskinen är han Jack Kerouac, på scenen är han Neal Cassady.

(slut)

+

BONUS NR 1:

OS i Mexiko 1968 gick till historien som den första färgteveolympiaden. OS i London – som invigs nästa fredag – kommer att gå till historien som den första olympiaden vi följer lika mycket genom smartphones och surfplattor som genom reguljär television.

BBC:s har haft som policy: ”London 2102 will the first truly digital Games”.

Förutom tevehistoriens första sändningar i 3D satsar BBC stenhårt på alla digitala plattformar och erbjuder gratis appar att ladda ned.

Publiken får möjlighet att se precis allt, totalt 2 500 timmar. BBC erbjuder även möjligheten följa resultaten för varje enskild idrottare. Från samtliga länder. I varje gren.

SVT har haft BBC som förebild och samarbetspartner sedan kanalen startades 1956. I och med att detta kan bli det sista OS som sänds i public service har även SVT samma inställning som BBC: OS i London blir den största OS-satsningen någonsin.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Filmatiseringen av Jack Kerouacs ”On the road” påminner om att bra romaner och bra filmer är två helt olika saker.

Här är några av Hollywoods största haverier vid filmatiseringar av klassiker:

Den store Gatsby (1974)
Manus av Francis Ford Coppola, kläder av en ung Ralph Lauren, Robert Redford och Mia Farrow i huvudrollerna. Vad kunde gå fel? Allt. Denna filmatisering av F Scott Fitzgeralds mästerverk får alla karaktärer att framstå som utklädda skyltdockor.

Fåfångans fyrverkerier (1990)
Tom Wolfes briljanta roman från 1987 fångade tidsandan under hela 1980-talet. Brian De Palma lyckades sedan förstöra allt med tidernas sämsta rollbesättning. Muskelpaketet Bruce Willis i rollen som den alkoholiserade murveln? Tom Hanks i rollen som den arrogante Wall Street-kungen

The Beach (2000)
Alex Garland skrev den definitiva roman om backpackers med Lonely Planet-guider i ryggsäcken som åker Asien runt i jakten på den perfekta stranden. Regissören Danny Boyle hade fram till dess gjort allting rätt – här gör han allting fel. Filmen känns som någon photoshoppat Leonardo DiCaprio i en Vingresor-annons.

Midnatt i ondskans och godhetens trädgård (1997)
Journalisten John Berendts bok nominerades till Pulitzer-priset. Visst borde Clint Eastwood kunna vara den som är känslig nog för att inte sabba den lågmälda och magiska Savannah-stämningen i boken? Det var han inte. Eastwood är helt tondöv för bokens spänningar och lägger för stort fokus på den yttre handlingen. Hans sämsta film.

Jan Gradvall