Skivrecensioner, DI Weekend

Tom Cruise, Malin Åkerman, Russell Brand, Alec Baldwin – med flera
Titel: Rock of ages
Skivbolag: Sony
Betyg: 1

Man har inte levt förrän man har hört Tom Cruise tolka tysk, grammatisk tveksam sexualitet.

”The bitch is hungry, she needs to tell”, ylar Tom och tillägger sedan: ”So give her inches, and feed her well”. Endast ett band som tyska Scorpions kan skriva texter där man inte vet var penislängd slutar och Whiskas-reklam börjar. Respekt.

Soundtracket till jukeboxmusikalen ”Rock of ages” är djupt fascinerande. Förutom Scorpions ”Rock you like a hurricane” så får vi även uppleva hur Tom Cruise provar begagnade spandexbyxor tillhörande Def Leppard, Bon Jovi, Foreigner och – spänn fast säkerhetsbältet – Guns N’ Roses.

Om en samtida konstnär kommit på idén att låta en 50-årig scientolog sjunga Guns ’N Roses ”Paradise city” så hade det kallats djupt samhällskritisk konceptkonst och hamnat i Museum of Modern Arts samlingar.

Jan Gradvall

Smashing Pumpkins
Titel: Oceania
Skivbolag: Martha’s Music
Betyg: 1

Smashing Pumpkins har slutligen gjort ett album som illustrerar gruppnamnet. ”Oceania” är en pumpa tappad från tionde våningen. Krossat där på asfalten ligger Billy Corgans omdöme, trovärdighet och hela gruppens konstnärliga arv. ”Oceania” är överarbetad navelskådande och fullkomligt osvängig. Det låter som den krullhårige från ”Fame” brutit sig in i aulan nattetid och äntligen för möjlighet att spela på tre gitarrer och fem keyboards samtidigt.

Jan Gradvall

Fiona Apple
Titel: The idler wheel is wiser than the driver of the screw and whipping cords will serve you more than cords will ever do
Skivbolag: Sony
Betyg: 4

Ett album som tagit sju år att spela in. En hyperpretentiös albumtitel med 23 ord som kräver en kultursida för att förstå. Det är tillräckligt starka indicier för att förklara att ett mord på popmusiken begåtts och spärra av brottsplatsen med gul varningstejp.

Men ge Fiona Apple ett par timmars uppmärksam lyssning i hörlurar och hon ger dig sitt liv tillbaka. Allt som återstår efter sju års experimenterad är ett ensamt piano och udda slagverk. Stora hål öppnar sig i arrangemangen.
Som pianist och kompositör kliver Fiona Apple här fram som en Thelonious Monk där det aldrig går att förutsäga nästa ackord.

Jan Gradvall

Markoolio
Titel: Jag är Markoolio
Skivbolag: Sony
Betyg: 3

Att rock och pop fortfarande har något med arbetarklass att göra är en romantisk myt. Jag hamnade i en diskussion om klass med Laurence Bell, chef för Domino, det skivbolag i England som i modern tid varit bäst på att hitta nya popband. Laurence Bell svarade: ”Det finns inte längre några arbetarklassband i England. Oasis var det sista.”

Att skaffa instrument och replokal är en ekonomisk utopi för tonåringar som inte har välbeställda föräldrar. Den mest åtkomliga och omedelbara uttrycksformen har i England i dag i stället blivit – precis som i Sverige – hiphop och dansmusik. Artister som till skillnad från medelklassbarnen inte kan överleva enbart på cred och kritikerberöm utan siktar på radion och topplistorna. Som Markoolio i Sverige.

Inom amerikansk hiphop har humor och lösnäsebuskis alltid haft en central plats. Artister som Fat Boys, DJ Jazzy Jeff & The Fresh Prince, Biz Markie, Beastie Boys, Fu-Schnickens, Slick Rick och Digital Underground ville få sin publik att skratta lika mycket som att dansa.

Marko ”Markoolio” Lehtosalo är Sveriges motsvarighet till Fat Boys. Ett typexempel på osnuten ungdom som var roligast på bussen in från förorten. Ett problembarn från Orminge som gick på plåtslagarlinjen.

Markoolio har aldrig tagits på allvar som rappare men hans flow, timing och språkkänsla vittnar om en livslång kärlek till hiphop. Hans texter speglar också en verklighet många kan relatera till med referenser till Coop MedMera-kort, tv-spel hela natten, Panodin, ATP och att” landa i soffan med en väl kyld”. Markoolio anger också prisuppgifter i sina texter. ”Den som prutar han vet”.

Låten ”Fredag” är i klass med det allra bästa av DJ Jazzy Jeff & Fresh Prince.

Markoolio sjunger inte heller om hippa klubbar utan om hemmafester. ”Vad kan man begära av en sån som jobbat häckat av sig hela veckan lång/ Och bara vill ha lite dans och lite sång/ Borta bra men hemma bäst/ För inget slår en hemmafest/ Inga låtsaspoliser som bär en ut och psykologiskt talar om nu är kvällen slut”.

Jan Gradvall