Krönika, Dagens Industri

Weekend 15 juli

Krönika

Jan Gradvall

I mitten av 1990-talet började Motorola tillverka mobiltelefoner som såg nästan exakt ut som de som användes på rymdskeppet i teveserien ”Star Trek” från 1960-talet. Vad kan man dra för slutsatser av det? Att science fiction-serien ”Star Trek” lyckades förutspå framtiden?

Nej, men att Motorolas ingenjörer älskade ”Star Trek”. Alla tekniker världen över älskar ”Star Trek”

Ett vanligt missförstånd är att science fiction säger något om framtiden. Men vi har fortfarande inga hyresrätter på Mars. Eller några hushållsrobotar med ben och armar som städar och lagar mat och betingar ROT-avdrag.

Vad science fiction däremot är bra på, för att citera bloggaren Cory Doctorow, är att spegla och påverka samtiden. Doctorow beskriver science fiction som ett vokabulär för att tala om andra saker.

När science fiction-författaren Ray Bradbury gick bort förra veckan vittnade människor ur alla yrkesgrupper på sociala medier om hur mycket hans böcker betytt för deras liv. Och därmed influerat deras sätt att tänka.

När Paul Krugman fick Nobelpriset i ekonomi 2008 fick han frågan om vad som fick honom att bli ekonom. Paul Krugman svarade: ”Det här är lite pinsamt, men det var science fiction-böcker av Isaac Asimov”.

Paul Krugman berättade sedan om Isac Asimovs svit Stiftelseserien där en huvudperson på en matematikkongress lägger fram en teori om psyskohistoria, en teori som kan göra det möjligt att förutsäga framtiden.

Krugman: ”Det är vad jag ville göra. Psykohistoria existerar inte men ekonomi är det närmaste du kan komma”.

Ett aktuellt exempel på hur science fiction speglar samtiden snarare framtiden är ”Alien”-filmerna.

Precis som DI Weekend förutspådde för några veckor sedan har ”Prometheus” blivit försommarens mest omtalade film. Enbart under den första helgen hade ”Prometheus” 97 389 betalande biobesökare i Sverige.

Vad ”Prometheus” fått unison kritik för är att den inte är som originalfilmen ”Alien” från 1979. Men hur skulle den kunna vara det?

”Alien” utspelade sig år 2127 men vad filmen berättar om är England under det sena 1970-talet. En era präglad av sopstrejker, arbetslöshet, mynttelefoner och sotsvart rockmusik.

Samma år som ”Alien” gick upp på bio släpptes Joy Divisions debutalbum ”Unknown pleasures”, där Ian Curtis i texter som ”Shadowplay” beskrev Manchesters ödelagda, hotfulla, svarta stadskärna på ett sätt som har paralleller till ”Alien”-rymdskeppet Nostromo.

På samma sätt som ”Alien” är en spegling av sin tid är ”Prometheus” en spegling av 2012. Ett visuellt och audiovisuellt bombardemang för en samtid präglad av informationsöverflöd, koncentrationssvårigheter, teveprogram om plastikoperationer och bombastiska refränger som ”Euphoria”.

Om ”Prometheus” hade varit lika avskalad ”Alien” hade den inte varit populärkultur.

Science fiction har aldrig varit kulturellt rumsrent. Alla verk inom science fiction får vänta i kulturell karantän i några decennier innan de tas på allvar av kritiker.

Vid premiären kritiserade ”Alien” för att vara lika ytlig och spekulativ som ”Prometheus” gör i dag. Originalbokomslagen till Ray Bradburys och Isaac Asimovs romaner är grälla och kitschiga.

Men det är också detta fokus på skamlös underhållning som är genrens styrka och dragningskraft.

Framtidens ingenjörer och ekonomer sitter just nu och äter popcorn och sörplar Coca-Cola framför ”Prometheus”.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

SVT PLAY
”Work of art”, premiär i söndags. En tävling om konst enligt exakt samma upplägg som modetävlingen ”Project Runway”. Efter trevande start utvecklas serien till en väldigt underhållande och lärorik studie av kreativitet.

YOUTUBE
”Punk Britannia”. Svenska kanaler är av musikrättighetsskäl förhindrade att köpa in BBC:s lysande musikdokumentärer. Som tur är dyker de upp i styckad form på YouTube. Det bästa jag sett om punkhistorien.

POESI
Inger Christensen, ”Det” (Modernista). Ny pocketutgåva av den danska poetens storverk från 1969. Precisionen och intelligensen slår undan fötterna på en. Ett språk som vill förklara och förbättra världen.

+

BONUS NR 1:

Vad investerar Robert FX Sillerman sina pengar i just nu?

Det är den frågan man ska ställa sig för att hålla koll på musikbranschens utveckling.

Robert FX Sillerman, född 1949, tjänade sin förmögenhet på radio. Han var ett
tag med på Forbes 400-lista över USA:s rikaste.

I början av 1990-talet började Sillermans bolag, SFX Entertainment, köpa upp bokningsbolag över hela USA och resten av världen. 1999 förvärvade Silleman till exempel svenska EMA Telstar.

Resultatet av Sillermans uppköp blev Live Nation , den gigant som i dag fullständigt dominerar världens konsertmarknad. Söker man en förklaring till att priset på konsertbiljetter flerdubblats de senaste åren kan man spåra det till Live Nations intåg.

Robert FX Sillerman själv menar att det beror på att kvaliteten på konserterna också ökat.

Så vad gör Sillerman just nu? Jo, han är just i full färd med att genomföra samma typ av uppköp, fast av festarrangörer av dansmusik.

Herald Tribune skriver att Sillerman återupplivat SFX Entertainment och planerar uppköp för en miljard dollar innan året är slut. De bolag som Sillerman köper upp har namn som Disco Entertainment.

För 40 år sedan gjorde rockmusiken resan från klubbar till fotbollsarenor. Samma resa görs just nu av discjockeyer.

Sillerman visar att han till skillnad från många gamla rockrävar i musikbranschen har förstått vad artister som Swedish House Mafia och Avicii egentligen handlar om.

Sillerman säger till Herald Tribune: ”Vi ser ett ökat intresse för att besöka konsertarrangemang som har mindre att göra med den specifika musiken och mer att göra med den erfarenhet som kommer med musiken”.

SFX Entertaiment tänker även satsa stort på nätet för att bygga vidare på den nära publikgemenskap som uppstår på konserterna.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Kosmetikajätten L’Oreal har problem i Sverige. Nyligen fälldes L’Oreal av Reklamombudsmannen för vilseledande reklam.

Reklamombudsmannen menar att L’Oreals reklam, där man hävdar att man säljer smink anpassad till alla olika hudfärger, inte stämmer i Sverige där företaget saluför endast 13 av sina totalt 92 olika hudtoner. Därmed passar L’Oreals produkter enbart personer med ljusare hudfärg.

L’Oreal borde kanske ha fortsatt med ”Because you’re worth it”, en av tidernas bästa reklamslogan.

Tidningen Allure berättar i sitt majnummer historien om ”Because you’re worth it”. Sloganen skrevs i protest 1973 av en andlig förebild till Peggy i ”Mad men”. En 23-årig kvinnlig copywriter, Ilon Specht, som vägrade skriva ännu en slogan om kvinnor som gör sig fina för männens skull.

I stället skrev Ilon Specht ”Because you’re worth it”, en feministisk självständighetsförklaring – fast maskerad till sminkreklam.

”Because you’re worth it” blev en enorm framgång för L’Oreal. Fotomodellen som användes i reklamen, Joanne Dusseau, berättar för Allure och att kvinnor i decennier ropat samma slogan till henne på gatorna.

Joanne Dusseau blev senare anställd av US Air Force där hon i 18 år förhandlade teknologikontrakt.

Jan Gradvall