Skivrecensioner, DI Weekend
The Tallest Man On Earth
Titel: There’s No Leaving Now
Skivbolag: Graviation/Border
Betyg: 5
Det här är inte den bara bästa veckan för nya skivor i år. Det är den starkaste under de tio år som DI Weekend getts ut.
Under och en samma vecka släpps årets bästa popalbum, årets bästa soulalbum och ett svenskt album som precis som First Aid Kit är så vackert, tidlöst och genommusikaliskt att man måste nypa sig i armen för att övertyga sig själv om att det faktiskt existerar
Kristian Mattson kommer från Leksand och gör musik under namnet The Tallest Man On Earth. Genom två album, ”Shallow grave” (2008) och ”The wild hunt” (2010), och ett oavbrutet turnerande, har han blivit ett respekterat namn i USA men är fortfarande närmast okänd i Sverige.
I början av sin karriär blev The Tallest Man On Earth alltid jämförd med en ung Bob Dylan. Hans närvaro i rösten, attityd och uppkavlade skjortärmar påminner om när Bob Dylan ställde sig bland bomullsfälten och sjöng ”With God on our side”.
Men nya albumet understryker att årets Polarpristagare Paul Simon egentligen är en mer relevant referens. Kristian Mattsson är en superb låtskrivare; det går inte att flytta på ett kommatecken i sångerna. Precis som Paul Simon gör han också mer med en akustisk gitarr än vad man trodde var möjligt
På ”Revelation Blues” lägger han på lager på lager med gitarrer och uppnår en hypnotisk effekt som tar amerikansk folkmusik in i samma konstmusikvärld som Durutti Column. Fingerplockandet på ”Leading me now” är enastående.
Och vad ska man säga om titelspåret? Kristian Mattson ställer plötsligt ifrån sig gitarren, går i stället fram till pianot och framför en låt som Carole King kommer att svära över att hon inte har skrivit
Jan Gradvall
Bobby Womack
Titel: The Bravest Man In The Universe
Skivbolag: XL/Playground
Betyg: 5
Det är många gamla soullegender som på 2000-talet fått en andra chans. Vad som utmärker dessa comebackalbum är att soullegenderna tagits hand om producenter som vill att de ska låta som de gjorde förr. Amerikanska producenter som Joe Henry och T-Bone Burnett är som vördnadsfulla arkivarier.
Men svart soul och funk har alltid utmärkts av motsatsen till traditionsbevarande. Om det finns en ny synthesizer eller effektpedal på marknaden, så prövar man den. Denna inställning har präglat alla från Isley Brothers och Sly Stone till Earth, Wind & Fire och Prince.
Engelsmannen Richard Russell är ensam om att ha förstått detta. Förutom att han driver världens just nu bästa skivbolag, XL, hemvist för Adele, The xx och Jack White, har han även av nöd omskolat sig själv till producent.
Det var Richard Russell som producerade Gil-Scott Herons magnifika ”I’m new here” som blev den sjuke legendens både comeback och farväl.
Nu har Richard Russell tillsammans med Damon Albarn tagit en annan sjuk soullegend under sina vingar, den 68-åriga Bobby Womack.
Och precis som i fallet Gil-Scott Heron hr resultatet blivit ett album som spänner över hela artistens karriär men samtidigt vägrar vara nostalgiskt och lånar de idéer från hiphop och samtida klubbmusik.
Bobby Womack har gjort några av soulhistoriens finaste album. Men ”The Bravest Man In The Universe” – med en titel som faktiskt kan vara inspirerad av svenske The Tallest Man On Earth – överträffar dem alla.
Hot Chip
Titel: In Our Heads
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 5
Grunden till dagens dansmusikboom – med superstjärnor som Swedish House Mafia, Aviici och Deadmaus – lades i Ibiza i mitten av 1980-talet. Rödbrända engelsmän tog över DJ-båsen och började spela dagsfärsk house från Chicago och techno från Detroit uppblandat med all sortens sinnesutvidgande musik.
Klubbarna var öppna hela nätterna. Alla dansade med händerna uppsträckta i luften. Många tog den nya drogen ecstasy. Och discjockeyn blev den nya rockstjärnan.
Mitt under denna era åkte New Order till Ibiza och spelade in ”Tecnique”, ett album som sög in allt som hände, men ur denna badsvamp sedan pressade fram rak, melodiös och fullständigt oemotståndligt popmusik.
Hot Chips nya album ”In Our Heads” är en ”Technique” för vår tid.
Jag har tidigare haft en del invändningar mot Hot Chip – fem anonyma män från London som ser ut de som de jobbar på Apple Store – men denna gång är bara att släppa allt och applådera årets bästa popalbum.
Under denna sommar kommer det att vara låtarna från ”In Our Heads” som hörs från flest caféer och öppna bilfönster. Melodierna är så glasklara, rytmerna är så distinkta, att man kommer att kunna känna igen varenda låt även när musiken tyst strömmar ut från bussgrannens hörlurar.
Jan Gradvall