Under jord med Don DeLillo

I sitt författarskap återkommer Don DeLillo hela tiden till samma ämnen: konspirationer, konsumism, television, upplösningen av familjen, övergången till den digitala tidsåldern, löftet om förnyelse genom våld, terrorism. Från Expressen Kultur, 4 maj 2012.

Don DeLillo
Vågen
Modernista
507 sidor

Don DeLillo
Spelare
Modernista
204 sidor

Världens förnämsta litteraturarkiv ligger under jord i Austin, Texas.

Forskare och studenter från hela världen kommer till Harry Ransom Center för att ta del av en ständigt växande samling med över 36 miljoner manuskript.

Miljön liknar något man sett i en Hollywood-film om hemliga CIA-arkiv.

Efter att ha tagit hissen ner i underjorden möts man av brandsäkra väggar, sprinklers i beredskap i taket och långa korridorer med lysrör och rullbara arkivskåp.

Bland de nyare förvärven på Harry Ransom Center finns hela Watergate-dokumentationen, inklusive Woodward & Bernsteins samtliga anteckningsblock och kassettband.

När jag var på Harry Ransom Center för några år sedan frågade en av föreståndarna under vår rundvandring: ”Så vad vill du se, Jan?”.

Jag bad att få se Don DeLillo-arkivet.

Don DeLillo är en av många författare som valt att skänka sina originalmanuskript till Harry Ransom Center medan han själv ännu är i livet. Arkivet fick gåvan 2004.

Framför mig hade jag sedan 101 lådor med manusblad och anteckningsböcker.

Jag valde att öppna lådan märkt med White Noise (Vitt brus) – en av de tio bästa romaner jag läst – och kunde se att ursprungstiteln på det gulnande originalmanuskriptet inte var White Noise utan Panasonic.

Men ironiskt nog kändes detta inte alls verkligt utan fiktivt. Det var som en scen i en av Don DeLillos romaner.

Romanen Libra från 1988, som denna vecka ges ut på svenska med titeln Vågen, utspelar sig i precis samma typ av brandsäkra arkiv.

Decennier efter mordet på John F Kennedy sitter CIA-utredaren Nicholas Branch i ett arkiv belamrat med alla dokument från utredningen, ett ”teoriernas och drömmars rum”.

Parallellt med att den fiktivt CIA-utredaren jagar sanningen i pappershögarna, så korsklipper Don DeLillo med berättelsen om den högst verklige Lee Harvey Oswald.

Don DeLillo inleder med att citera ett brev som Lee Harvey Oswald skrev till sin bror där han definierar lycka som ett tillstånd ”där det inte finns någon bestämd gräns mellan ens egen personliga värld och världen i sin helhet”.

Och därefter tar Don DeLillo med oss läsare på en oförglömlig resa där skillnaden mellan verklighet och fiktion suddas ut helt och hållet men just därför känns som man hamnar närmare en sanning. Eller ”sanning”.

När Don DeLillo slutligen får hämta sitt Nobelpris kommer Vågen (1988) att lyftas fram jämte Vitt brus (1985) och Under jord (1997) som hans främsta verk.

I sitt förord går Ola Larsmo så långt som att kalla Vågen den kanske bästa amerikanska politiska romanen av dem alla.

Vågen blev också startpunkten på JFK-konspirationer som en närmast egen fiktiv genre.

Tre år efter Vågen kom Oliver Stones film om JFK-mordet. Åtskilliga teveserier har haft också inspirerats av samma utsuddning mellan fiktion och fakta.

Vad som är det mest hisnande med Vågen är insikten om att berättelsen skapar handlingen.

Precis som vid Palmemordet – eller Utöya – så fanns det månader innan John F Kennedy-mordet en sammansatt berättelse, en ”sanning”, som en enskild gärningsman – gärningshen – kunde använda för att ge legitimitet åt sina handlingar.

Som Ola Larsmo skriver: ”Den ensamma mördaren må vara ensam, men ingår i en sådan berättelse, vill vara den som för den till slut. Vi har ansvar för våra berättelser. De kan döda”.

Samtidigt med Vågen ger Modernista även ut Spelare (Players,1977), en av Don DeLillos mindre romaner, både till omfång och genomförande. Hans språk är ännu inte riktigt i paritet med hans idéer.

Men redan i Spelare, hans femte roman, har Don DeLillo hittat det som blir hans genomgående teman.

I sitt författarskap återkommer Don DeLillo, född 1936, hela tiden till samma ämnen: konspirationer, konsumism, television, upplösningen av familjen, övergången till den digitala tidsåldern, löftet om förnyelse genom våld, terrorism.

Hans fascination för hemstaden New York och hans intresse för modern konceptkonst lyser också hela tiden igenom.

Don DeLillos stora roman om terrorism är Mao II (1991), men även Spelare känns som en iskall föraning om vad som dominerat nyheterna de senaste 10-15 åren.

Flera decennier för 11 september skriver Don DeLillo i Spelare om New York som plats för ett terroristdåd, med World Trade Center som en av miljöerna, förvisso med en helt annan utgång.

I arkivet på Harry Ransom Center finns förutom Don DeLillos alla manuskript – hans radfall är märkligt glest, cirka 15 rader per A4 – även hans omfattande brevväxling med en annan amerikansk författare som är nyaktuell genom svensk översättning, David Foster Wallace.

För att förstå samtida amerikansk litteratur kan man inte hoppa över Don DeLillo.

(slut)