Möte med David Foster Wallaces förläggare i New York
Efter David Foster Wallaces självmord 2008 var hans förläggare och redaktör Michael Pietsch den som fick pussla ihop de 3 000 sidor han lämnade efter sig till den postuma romanen Blek kung. Jag träffade Michael Pietsch på hans kontor i en skyskrapa på Park Avenue. Från Expressen Kultur 18/4 2012.
Text: Jan Gradvall
David Foster Wallace var Amerikas mest hyllade skribent i övergången mellan 1900-tal och 2000-tal.
Han kallades för skrivandets motsvarighet till en schweizisk armékniv. Vare sig det gällde romaner, noveller, essäer, journalistik eller akademiska studier så hade han rätt verktyg att fälla ut.
På frågan om varför han på så många bilder bar en bandana runt huvudet svarade David Foster Wallace: ”För att mitt huvud inte ska explodera”.
Den 12 september 2008 gick David Foster Wallace ut på verandan i sitt hus i Claremont, Kalifornien, och hängde sig. Han blev 46 år gammal.
På skrivbordet i det garage där han skrev hittade hans fru en prydlig hög på 200 sidor med flera kapitel till en roman, ”The Pale king”.
Världen hade då väntat i 12 år på en ny roman av David Foster Wallace. Hans föregående roman ”Infinite jest” från 1996 kallades av Time Magazine för en roman som ”reshaped the skyline of American literature”.
Men när hans fru och förläggare, Michael Pietsch, gick igenom alla papper i garaget några månader efter självmordet, så hittade de över 3 000 sidor med olika utkast och omskrivningar.
Michael Pietsch tog med sig allt i en duffelbag till New York. Efter att han arbetat med materialet i tre år gavs ”The pale king” ut postumt. Denna vecka kommer den på svenska som ”Blek kung”.
Jag träffar Michael Pietsch i hans kontorsrum på förlaget Little, Brown på Manhattan.
Den sobert hyssjade kontorsmiljön, med välklädda människor hukande vid överfyllda bokhyllor, för tankarna till Mike Nichols ”Wolf”, en film som inte bara är en varulvsfilm utan ett roligt porträtt av den amerikanska förlagsbranschen.
Förlaget Little, Brown är också inhyst i en rätt skräckinjagande skyskrapa på Park Avenue som ylar mot fullmånen och inger respekt i konkurrenter.
Var exakt jobbade du med att redigera ”Blek kung”? Här vid skrivbordet?
– Nej, i hemmet. Det var så mycket material. Jag började med att sortera det i olika lådor runt skrivbordet för att försöka identifiera historien. Det höll jag på med i ungefär ett år.
Men du åkte fortfarande in hit till jobbet?
– Ja, jag var tvungen att sköta alla mina andra åtaganden. För att lösa det började jag gå upp fem på morgnarna för att kunna jobba med ”Blek kung” i tre timmar innan jag åkte till jobbet. Det var nödvändigt för att kunna ha hela historien i huvudet.
– Det är en förklaring till att det tog flera år. En annan är att arbetet var så tungt. När jag började sörjde jag fortfarande hans död. Mycket i boken är också väldigt sorgligt. Det är en roman om kampen att försöka ta sig igenom ett liv som oundvikligen präglas av rutin och upprepning. Att läsa om den kampen i ljuset av hans självmord var hjärtekrossande.
Hur exakt sorterade du?
– Efter att jag gjort grovsorteringen i högar började jag göra grafer och dela in materialet i olika sekvenser för att sortera bland omskrivningar, spåra upprepningar, hitta en struktur. Det fanns ju ingen ordning, Det 147:e kapitel som jag läste blev till exempel till slut det första kapitlet. Jag har allt här i datorn. Vänta, jag ska visa dig.
Michael Pietsch visar sedan upp ett huvudvärksframkallande Excel-dokument där han namngett olika stråk i romanen och sorterat dem i färger. Det ser ut som ett hemligt dokument från CIA.
David Wallace själv – mellannamnet Foster användes bara på romanryggarna – skrev att han var ute efter en ”tornadostruktur”, kapitel som kommer flygande från alla möjliga håll.
Du var även redaktör för hans över tusen sidor långa roman ”Infinite jest” från 1996. Om du jämför det arbetet med det här, hur mycket redaktörarbete krävdes då?
– Den största skillnaden var att det fanns en levande författare som själv kunde ta besluten
Men vi jobbade så att David fortlöpande postade material till mig som jag sedan läste och kommenterade. Jag skrev utförliga brev tillbaka om vad jag till exempel tyckte kändes för långsamt. Mitt främsta jobb var att korta ned så mycket att romanen blev publicerbar.
– På den tiden fanns inte mail. All vår konversation fram och tillbaka finns nu bevarad på Harry Ransom Center.
Litteraturarkivet Harry Ransom Center i Austin, Texas, har världens förnämsta samling med originalmanuskript. Forskare och studenter från hela världen åker dit och studerar allt från Evelyn Waughs originalmanus till ”Bridshead revisited” till kompletta arkiv från döda och levande författare och journalister.
Är det överhuvudtaget rätt att ge ut en roman postumt, utan författarens välsignelse? Ingen av Franz Kafkas romaner var publicerade när han dog. Kafka lämnade själv instruktioner om allt skulle brännas.
Kafkas romaner var också ofärdiga. En förläggare fick gissa sig till strukturen i ”Processen”.
Michael Pietsch fick väslsignelsen att göra klart och ge ut ”Blek kung” av David Foster Wallaces fru och agent, Bonnie Nadell.
– Jag skulle inte ha slutfört arbetet om jag inte kände att det verkligen fanns en roman färdigskriven mitt bland högarna, säger Michael Pietsch. Men det fanns det. En rik, sorglig, fantastisk roman där David gav sig den största utmaning en författare kan ge sig själv. Att skriva en roman som innehåller allt det i livet, all vardagsrutin, som andra romaner utlämnar.
– Jag tror boken kommer att hitta läsare i många generationer framåt. Jag tror att David Foster Wallace i framtiden kommer att ses som en James Joyce-figur.
Den helt färska amerikanska pocketutgåvan av ”The Pale King innehåller fyra tidigare opublicerade bonuskapitel.
Har du fått någon kritik för att det greppet kan uppfattas som spekulativt?
– Den kritiken kommer att komma. För ett syfte är naturligtvis att sälja fler böcker. Men vad som nu är skillnaden, jämfört med när romanen gavs ut i fjol, är att allt det outgivna materialet nu är öppet och finns att ta del av på Harry Ransom Center. Det är just nu fullt av människor som där sitter och läser allt det outgivna och själva kan bilda sig en uppfattning.
– I och med att kvaliteten på det outgivna var så hög, så känns det ändå relevant att bjuda på lite mer i pocketen, för att fler än forskare och studenter kan ta del av det.
Du har även arbetat med en annan postum bok, Hemingways bok om tjurfäktning. Hur var det arbetet?
– Rakt motsatt. Där fanns det ett helt färdigt manuskript. Hemingway hade fått i uppdrag att skriva 10 000 ord om tjurfäktning för tidningen Life, men lämnade in 110 000 ord. Tre utdrag publicerades i Life, men inget av dem var särskilt bra, andemeningen var att han tappat det. Kort därefter tog han sitt liv.
– Att boken låg outgiven så länge berodde på att han den hade rykte om sig att vara dålig. Efter att flera förläggare misslyckats fick jag till slut chansen efter att jag gjort en annan bok om Hemingway. Vad som direkt blev uppenbart var att ingen hade vågat redigera Hemingway i det stadiet av hans karriär. Jag ändrade inte på ett ord, men när jag började stryka och koka ned så framträdde en väldigt fin story.
Hur blir man en bra redaktör och förläggare? Vilka är de viktigaste egenskaperna att ha?
– (tyst) Att vara en tillräckligt bra läsare för att förstå vad författaren försökt göra. Någon som författaren litar på. Vad som avgör om du är en bra redaktör eller inte är om de förslag du ger är av värde för författaren. På så sätt är det helt annorlunda att vara redaktör för böcker jämfört med att vara redaktör på en tidning.
– För att vara en bra redaktör måste du också vara bra på att skriva själv. Dels i brevväxling med författaren, för att kunna vara tydlig i din argumentation, men också för att kunna behärska hela publiceringsprocessen, med baksidestexter, säljmaterial.
Hur arbetar du? Med penna?
– Både med penna och datorer, även om jag föredrar penna. Beror på vilken del av arbetsprocessen.
Har du någon favoritpenna?
– Nej, egentligen inte. Det blir vad som finns till hands. Men jag ska visa dig en redaktörs allra mest värdefulla verktyg
(böjer sig ned, plockar fram ur sin portfölj)
det här!
Michael Pietsch håller upp ett hudfärgat suddgummi.
– Det är ovärderligt när man under arbetet hela tiden provar olika varianter. Jag har ingen känslomässig relation till någon penna men jag har det till det här suddgummit.
Hur många böcker arbetar du med per år?
– Många, kanske för många. I snitt kanske 15. Jag är redaktör för alla James Pattersons böcker (är med i Guinness Rekordbok med sina totalt 63 bestsellers). Med tanke på att James är aktuell med sju böcker i år så tar det en stor del av min tid. I fjol gjorde jag annars allt från en biografi om Cleopatra till Chad Harbachs ”The art of fielding” (årets mest omtalade romandebut i USA och England).
– Och så Keith Richards bok förstås.
I fönstret på Michael Pietschs kontorsrum står ett stort fotografi av Keith Richards som flinande blickar ned mot Manhattans trottoarmyller.
Michael Pietsch stora passion är musik och han arbetar med USA:s främsta författare av musikböcker: Peter Guralnick, Robert Gordon, Nick Tosches.
– När Keith Richards valde mellan olika förlag så skickade jag honom en bok jag varit redaktör för om Lefty Frizzell (obskyr countrylegend). Jag tror faktiskt det blev avgörande, haha. Keith Richards litade på någon som brydde sig om Lefty Frizzell.
(slut)