Skivrecensioner, DI Weekend
Ne-Yo
Titel: In My Own Words
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4
Några av musikhistoriens bästa kärlekslåtar är små dramer i treminutersformat. Låtar som Bacharach & Davids ”I’ll Never Fall In Love”” och Jimmy Webbs ”By The Time I Get To Phoenix” framkallar så tydliga bilder att det skulle kunna bli pjäser eller romantiska komedier. Detsamma gäller för ”So Sick” av Ne-Yo, den mest spelade låten och nedladdade låten i USA just nu.
Soulsångaren Ne-Yo är ensam och förkrossad. Refrängen börjar med att han uppgivet konstaterar: ”I’m so sick of love songs”. Men därefter kommer den dramatiska vändningen: ”But why can’t I turn the radio off?” Det är låtsnickeri och popdramatik på en nivå som till och med Gessle skulle bli imponerad av. Och det är en låt bokstavligen som gjord för radioproducenter.
23-årige Ne-Yo (Shaffer C. Smith) är ett namn att lägga på minnet. Han har lyckas med samma bravad en gång tidigare. 2004 skrev han ”Let Me Love You” åt Mario, en låt som parkerade på Billboard-listans första plats i åtta veckor och slog rekord i antalet radiospelningar på en vecka.
Ne-Yo har även skrivit låtar åt Chris Brown och Christina Milian, men har sparat de bästa låtarna åt sig själv. Hans debutalbum som soloartist är den sortens breda soulalbum som marknaden hela tiden skriker efter men som väldigt sällan dyker upp.
Jan Gradvall
Kajsa Grytt
Titel: Brott & Straff, Historier från ett kvinnofängelse
(Capitol/EMI)
Betyg: 4
Under veckan har Stockholmstidningar rapporterar om ett tjejgäng i tunnelbanan som misshandlar passagerare på gröna linjen till Skarpnäck. Kvinnlig kriminalitet är vanligare än vad vi tror, men varför skildras den nästan aldrig i media?
Efter att ha gjort spelningar på olika kvinnofängelser beslutade sig Kajsa Grytt för att ändra på det. Med utgångspunkt från skrivna texter och berättelser hon fått från fångarna har Grytt gjort en skiva om brott och straff utifrån ett kvinnligt perspektiv.
En arg skiva som pendlar mellan frustration, ånger, hat och hopp men utan att någonsin bli sentimental. En stolt rockskiva med countryinfluenser som nog till och med Johnny Cash hade nickat gillande åt. Joakim Thåström har aldrig tidigare gått med på att sjunga in en duett på skiva, men man förstår varför han här gör ett undantag.
Jan Gradvall
Barry Manilow
Titel: The Greatest Songs Of The Fifties
(Arista/SonyBMG)
Betyg: 2
När det blir dags att summera popklimatet i mitten på 2000-talet är det inte alls säkert att vi kommer att tala om band som Arctic Monkeys. Det mest tidstypiska för vår tid kan i stället visa sig vara den våg av veteraner som köper sig ett andra liv genom att tolka evergreens.
Hjärnan bakom denna mycket lukrativa återvinningsmetod är Clive Davis, 73, en av musikvärldens mest kreativa personer. Det är under Clive Davis beskydd som Carlos Santana och Rod Stewart på äldre dagar gått från att vara föredettingar till att åter hamna i topp på listorna.
Nu tillämpar Clive Davis samma listiga grå panter-taktik på Barry Manilow. Trots 60 miljoner sålda album är Barry Manilow i dag förknippad med kitsch. Det faktum att han på 1970-talet spelade piano bakom Bette Midler på New Yorks mest dekadenta gayklubbar tystas – tyvärr – ned i pressreleaser.
Clive Davis idé är att återupprätta Manilows heder genom att låta honom tolka låtar från 1950-talet. Det är ett smart att sätta fokus på Manilows kvaliteter som arrangör. Och urvalet av låtar är oväntat med pärlor som Tommy Edwards ”It’s All In The Game”.
Om man sedan klarar av skivan beror på hur mycket socker man tål. Att lyssna på Barry Manilow har alltid varit som att se någon simma ryggsim genom sirap. Men här gör han några riktigt snygga Esther Williams-piruetter.
Jan Gradvall
The Tiny
Titel. Someone Like You
(DeTerMine Records/V2)
Betyg: 3
Hur kan ett litet svenskt band lyckas få amerikanska konstnärinnan Kathleen Lolley (My Morning Jacket) som omslagsmakare? Genom talang och begåvning. The Tiny är en liten trio med Ellekari Larsson på sång och piano, Leo Svensson på cello och Johan Bertling på kontrabas. Tillsammans gör poplåtar lika sköra och vackra som glasskulpturer.
Amerikanska och engelska musiker som Magic Numbers och Conor Oberst tillhör redan bandets beundrare. Andra albumet förjänar att även ge The Tiny ett brett erkännande i Sverige. Skivan är utgiven på DetErMine Records som sångerskan Ellekari driver tillsammans med Ane Brun.
Jan Gradvall
The Horror The Horror
Titel: The Horror The Horror
(Tapete Records)
Betyg: 3
Ju längre tid man lyssnar på rockmusik, desto mer övertygad blir man om att förnyelse kan vara överskattat. Ibland räcker det alldeles utmärkt med att bara uppfinna hjulet om och om igen.
Debuterande svenska kvintetten The Horror Horror har låtar där musiken låter exakt som Television och texterna låter som sammanfogade citat från andra bands låttitlar. Lättköpt återvinning? Nej, genial rockmusik.
The Horror The Horror uppfinner hjulet spelar med en sådan entusiasm och övertygelse att bandet nått utanför landets gränser innan ens Sverige vet om att det existerar. Albumet har blivit ”Album Of The Week” på Rough Trades nätaffär. Och i dag ges skivan ut i Sverige och ytterligare åtta andra länder.
Jan Gradvall