Skivrecensioner, DI Weekend
Frida Hyvönen
Titel: To the soul
Skivbolag: Universal
Betyg: 3
Markus Krunegård
Titel: Mänsklig värme
Skivbolag: Universal
Betyg: 3
Musik utan undertext. Eller bokstavlig musik. Oavsett vad man kallar det så har detta sätt att skriva låtar tagit över från traditionellt låtskrivande bland en ny generation artister.
Det finns ingen undertext i Frida Hyvönens och Markus Krunegårds sånger. Allt är vad det är. Om artisten suttit på en buss i en främmande stad och minns något från barndomen så sjunger man exakt det – utan metaforer.
Påfallande många låtar innehåller namngivna geografiska platser.
Om orden blir för många eller för långa? Ja, då pressas de ändå med skohornskraft ned i melodin, med varierande resultatet. Vad man förlorar i kvalitet vinner man i autenticitet. Äkta är samtidens honnörsord.
Markus Krunegårds nya album är en revansch efter hans beslut att släppa två ofärdiga album samtidigt. Ändå kan jag inte sluta tänka på att han borde skickas på ett Carole King-seminarium. Så mycket skulle kunna lyftas genom ett mer slipat låtskrivarhantverk.
Frida Hyvönens lät svajig och vilsen när hon framträdde i ”Skavlan”. Hennes magiska mässande – inte olikt John Cale – kräver en mer konstnärlig inramning.
Att Frida Hyvönens bästa album hittills skrevs till en dansföreställning för fem pudlar och fyra dansare säger en del.
Hennes nya album, där ord och melodier ibland kämpar mot varandra, vittnar om att ett Carole King-seminarium även skulle kunna lyfta Frida Hyvönen.
Jan Gradvall
Easy
Titel: Popcorn Graffiti
Skivbolag: Playground
Betyg: 4
Sången från småfåglar genom morgonöppna fönster påminner om ett popband. Det låter som The Byrds.
Under den så kallade Manchestervågen i övergången mellan 1980-tal och 1990-tal, då The Stone Roses under exakt ett år var världens viktigaste band, lyftes stämsången och melodierna från The Byrds fram som lika stora influenser som house och techno.
Easy från Göteborg var det närmaste Sverige kom The Stone Roses. Debutalbumet från 1990 fick också stor uppmärksamhet i England. När bandet nu återförenas 20 år senare befarar man att nostalgivarningsklockan ska ringa. Men vad som räddar allt är melodierna, så vackra att de skär genom fem decennium.
Det låter som Gene Clark, Roger McQuinn och de andra The Byrds-medlemmarna är flyttfåglar som just landat i ett träd i Slottskogen.
Jan Gradvall
Loosegoats
Titel: Ideas for to travel down death’s merry road
Skivbolag: Startracks
Betyg: 4
Den 18 juni 2011 avled musikern Gustaf Kjellvander i sömnen, 31 år gammal. Hans bror, Christian Kjellvander, lade solokarriären åt sidan och har i stället återförenat sitt första band, Loosegoats.
Inspelat i ett missionshus utanför Vingåker, under 10 dagar i januari, låter Loosegoats comebackalbum som en elektrisk högmässa. Sorgen efter broderns bortgång avspeglas i texterna – ”And I know we spent a few years driving, but only a few moments arriving” – men vad som uttrycks i musiken är insikten om att livet går vidare.
Christian Kjellvander sjunger magnifikt och slutresultatet för tankarna till Neil Youngs ”Rust never sleeps” och Dinosaur Jr:s ”Where you been”. Elektricitet är en beprövat framgångsrik terapimetod.
Jan Gradvall